Trumresa

Jag fortsätter på mitt andliga tema som jag känner att jag kommit in i nu. Imorgon ska jag göra Trumresan som jag nämnde tidigare. Jag har aldrig gjort den förut och vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Så här står det på hemsidan:

"Inom shamanismen är en av de mest grundläggande ceremonierna trumresan.De hjärnvågor som vi normalt har i vaket tillstånd är Betavågor. Trummans ljud förändrar medvetandet till hjärnvågor som kallas Alfa och Thetavågor. Alfavågorna arbetar vid ett avslappnat tillstånd och är bron till det omedvetna och Thetavågorna när vi befinner oss i ett transtillstånd, vid hypnos, när vi dagdrömmer och har lucida drömmar. I gränslandet mellan sömn och vakenhet producerar hjärnan Thetavågor. För att vi ska minnas det omedvetna innehållet och få en medveten tillgång till upplevelser  vid t ex trumresan är att det finns tillgång till Alfavågor. Utan dessa förblir det omedvetna innehållet omedvetet. Vid de djupaste medvetenhetsnivåerna förekommer Deltavågor.
Under trumresan hjälper alltså trummans ljud dig att förändra ditt medvetandetillstånd så att du kan göra en själsresa till andra världar. Själsresan är ett sätt att lämna dig själv för att möta ditt inre och hjälpa dig i din vardag med nya insikter och att växa i livet. Att möta ditt högre jag, dina hjälpare och kraftdjur som kan ge dig budskap för att hjälpa dig att se och förstå dig själv på ett högre plan. Det finns många syften att göra en trumresa, att vara nyfiken, söka kunskap och utforska sig själv är några av dem.
Välkommen att prova något utöver det vanliga. Det går inte att förstå genom att läsa i en bok, en själsresa behöver upplevas, kom med ett öppet sinne och ge dig själv möjligheten att uppleva detta."

Visst låter det ganska häftigt?! Det ska bli väldigt spännande! Återkommer med en rapport imorgon kväll.

Mediterat igen

Efter en väldigt tung start på dagen tog jag mig till sist till gymmet i alla fall, där svettades jag ut min ångest och lät den sedan stanna där. Hem för att duscha och äta innan det bar av mot meditationen. Känslan i rummet när flera personer mediterar tillsammans är speciell, det byggs verkligen upp starka energier. Idag kändes det dock inte helt bra, den där värmen som jag känt i luften de tidigare gångerna var inte där. När jag berättade för kvinnan som höll i det hela sa hon att jag verkligen hade känsla för det där, hon måste ha uppfattat rummet på samma vis, och att hon tyckte att jag skulle gå deras mediala utvecklingskurs.
Jag sa precis som jag känner - att allt medialt skrämmer mig lite grann just därför att man inte känner att man har kontroll på det hela. Jag vet dock att jag är lite medial utav mig, men att jag aldrig vågat fördjupa mig i det. Hon förklarade kursen som att "ta körkort i det mediala" och att man gör det för att just hitta den där kontrollen.

Jag har suttit och sugit på karamellen hela kvällen nu, och jag tror faktiskt att jag ska hoppa på det här. Men jag behöver inte bestämma mig förrän på onsdag då jag ska dit igen.

Vet inte om jag tror på allt medialt. Men healing tror jag verkligen på, och mina tarotkort (som jag knappt vill tro på) bevisar för mig gång efter gång att de faktiskt fungerar... Det är lite spännande med sånt här och jag tror att jag kommer att gå in i det med inställningen att jag, om inte annat, i alla fall kan lära mig något om mig själv.

Se inte det här inlägget som att jag gått och blivit flummig. Se det som att jag fortsätter min resa mot att finna nya vägar fram i livet. Jag ser det som en del av mitt äventyr!

Ångest...

Idag har jag ångest.. det var ett bra tag sedan herr ågren kom på besök. Jag avskyr den här orkeslösheten som kommer in i mig tillsammans med ångesten. Klockan är snart 15 och jag ligger fortfarande i pyjamas i sängen. Det finns liksom ingen vilja till någonting. 

Samtalet jag väntade idag har inte kommit ännu, kanske är det vad som ligger och gnager i bakhuvudet.. jag tycker inte om ovisshet. Varför kan man inte bara släppa det som man ändå inte kan påverka för stunden? 

Tanken är att jag ska med sambon till gymmet om en timme. Jag tror att det vore bra för mig, men samtidigt vet jag inte om jag orkar rycka upp mig själv just nu. 

Ikväll är det i alla fall dags för meditationen igen. Undrar hur jag reagerar på den nu när jag inte mår så bra? Kanske blir det annorlunda då? Den ser jag faktiskt fram emot även om jag hoppas att den inte tar sömnen från mig denna vecka också. 

Nu ska jag bädda sängen så att jag inte har möjlighet att krypa ner under täcken igen.. 

Spännande!

Imorgon väntar jag ett telefonsamtal som kan innebära stora förändringar framöver. Återkommer med mer information så snart jag fått den själv!

Ut med det gamla och in med det nya!

Den här helgen har vi rensat förrådet! Alla kartonger har vi gått igenom och vi har verkligen blivit av med massor av skit. Kläder är ju en kategori för sig självt - jag hade fyra-fem kartonger med gamla kläder - en del skänkte vi bort till loppis och en del är nu kastat.  Det känns så skönt att kasta ut en massa gammalt, det är renande på något vis. Förrådet är sådan grej som jag tänkt att jag ska ta tag i hur länge som helst... därför är det så skönt nu när det är gjort!

Jag vill verkligen rekommendera alla mina läsare att rensa bort lite gammalt och ge plats för lite nytt! Ut med gamla och tråkiga energier och in med nya härligheter.

Kalas!

Idag har jag varit med familjen och hälsat på mitt kusinbarn som fyller 3 år. Hade ingen som helst oro varken innan vi skulle åka eller när vi var där. Är väldigt tacksam för det! Kanske hjälper den där meditationen mig mer än jag trodde? Jag har känt ett väldigt annorlunda lugn inom mig denna vecka.

Nu ikväll ska några vänner komma hem till oss och spela lite sällskapsspel, konstigt nog tycker jag att det är jobbigare. Förmodligen för att jag inte kan fly hem till tryggheten om det blir jobbigt, för det är ju där vi ska vara. Men det blir säkert jättebra!

Känner att jag fortfarande är lite trött efter sömnbristen under veckan, men nu sover jag i alla fall äntligen igen! Jag har också börjat ägna mig lite åt släktforskning de senaste dagarna, det är inte klokt vad mycket man kan hitta bara man söker. Inga oupptäckta barn än så länge i alla fall ;-) I våras hittade vi en bror till min mamma som hon aldrig hade träffat, nu har vi kontakt med dom och har träffats ett par gånger. Ibland blir det lyckat, men jag vill gärna inte hitta fler gömda syskon i några hörn, haha!

Dags för en liten eftermiddagsvila nu tror jag.

Hallelujah moment

Jag sov tolv timmar (!!) i natt! Oj vad jag behövde det! Somnade vid midnatt och vaknade lagom  till lunch idag. Det var lite svårt att somna först, men jag bestämde mig för att ändå ligga kvar och försöka slappna av. Till slut gick det!

Undrar dock vad som hänt i mitt sovrum i natt, för när jag vaknade låg gardinerna på golvet?! Måste fråga sambon om han råkat haft ner dom i morse, av någon konstig anledning. I annat fall spökar det nog här hemma, haha!

Jag har varit iväg med mamma och storhandlat mat, det gick bra och ångestfritt. Vi handlade även en present till mitt kusinbarn som ska fira sin 3-årsdag imorgon. Det bli en utmaning att åka på kalas, men jag försöker att vara positiv. Tänker inte oroa mig för det idag, det får bli morgondagens bekymmer. Ikväll ska jag bara vara hemma med sambon och ha lite fredagsmys med tacos och The voice Sverige.

Frustration

Nu är det fan inte roligt längre, HALV FEM somnade jag i morse. Då var jag så trött att jag mådde illa! När klockan ringde klockan tio i morse fanns det inget annat alternativ än att ställa om klockan. Gjorde det två gånger och när klockan blivit kvart i tolv fick jag dra upp mig själv från sängen. Har huvudvärk och frossa idag.. vill helst inte göra något alls. Har i alla fall betalat räkningar och fyllt en en månadsrapport till jobbet, alltid något!

Funderar på om jag ska ta en insomningstablett (Propavan) ikväll, brukar inte vilja ta det men nu känner jag att jag börjar få nog. Förhoppningsvis kan det hjälpa mig att somna lättare, i så fall är det värt det. De gånger som jag ändå inte lyckas somna avskyr jag de där tabletterna, de får det att krypa i benen så man tror att man ska bli galen. Men mitt frustrerade jag känner nog ändå att det är värt ett försök.

Natt igen..

Klockan är en bra stund efter midnatt och här sitter jag nu igen. I mitt soffhörn. Utanför fönstret faller några snöflingor så sakta att det nästan ser ut som eldflugor som irrar omkring. Tystnaden är så påtaglig att jag till och med kan höra hur mitt glas med mineralvatten bubblar. Jag vet inte om jag njuter eller om jag lider - förmodligen någon form av blandning.

Jag hoppas att jag kommer kunna somna lite tidigare idag i alla fall. Ska snart göra ett nytt försök och krypa ner i sängen. Det känns inte som att min hjärna fungerar ordentligt med så här lite sömn. Befinner mig i en slags bubbla där jag bara gör det jag ska utan att egentligen tänka på vad jag gör.

Snälla John Blund, kan du inte ta en sväng förbi mig?

ZzZZzzZzz...

Tre nätter i rad som John Blund vägrat att besöka mig. I natt tittade jag på klockan sista gången vid 4-tiden. Jag är ju så otroligt trött, men det går bara inte! Oerhört irriterande. Försöker ändå att ställa klockan så att jag inte vänder dygnet helt - allt i hopp om att kunna somna tidigt ikväll. Men det är väldigt tungt under dagarna när jag bara vill slå näbben i kudden. Just nu känner jag att jag inte orkar göra ett skit, samtidigt vet jag att jag måste göra någonting för att inte somna. Varför kan inte denna känsla finnas här på kvällarna också?

Att känna sig själv

Min hjärna är fylld med så mycket tankar just nu att de bara trasslar in sig i varandra. Ingen tanke är riktigt klar, för den störs av andra tankar hela tiden, förstår ni hur jag menar?

Jag funderar på hur jag kan reda ut mina tankar när jag hamnar i detta, och jag funderar på vad jag kan göra för att undvika att hamna här från första början. Att skriva tycker jag hjälper för stunden, för just när jag skriver måste jag fokusera på det och vara närvarande i stunden.

Jag har alltid tyckt om att skriva av mig, har dagböcker sedan jag var 12-13 år tror jag. Nu för tiden skriver jag inte dagbok varje dag längre, jag skriver när jag känner att jag har ett behov av det helt enkelt. Därför älskar jag att blogga! Hade en blogg tidigare som jag skrev på under flera år, där var jag dock inte anonym och mot slutet tyckte jag att det var jobbigt att så många jag kände visste om alla mina innersta tankar. Den här bloggen har jag bara givit ut till några få utvalda, i övrigt föredrar jag att vara ganska anonym.

Kreativitet över lag tycker jag hjälper mig när jag mår dåligt. Man har så mycket inom sig och på något vis är det skönt att få uttrycka det. Utöver skrivandet tycker jag om att hålla på med scrapbooking, baka, fotografera, inreda och måla (målar inte tavlor utan målar gärna om gamla träramar, lådor och prylar). Men det går ju lite i onda cirklar det där också, för när jag mår riktigt dåligt och skulle behöva göra något kreativt så orkar jag ju inte ta mig för. Skrivandet brukar jag dock kunna ha med mig i även dessa stunder, kanske mest då.

Att göra saker man mår bra av skapar automatiskt ett positivt tänkande. Det är lite den strategin jag kör på just nu, jag söker efter allt här i livet som får mig att må bra. Och jag försöker att, väldigt rationellt, ta bort alla de saker som jag mår dåligt av. Känner att jag behöver reda i dessa saker för att kunna finna mig själv.

Hur är jag egentligen som person? Hur vill jag vara? Vad mår jag bra av? Vad borde jag förändra? På många plan i livet känner jag mig själv väldigt väl, men det känns som att det är delar av mig som saknas. Det handlar inte om prylar eller personer i min närhet, det handlar bara om mig själv.

Känner du dig själv?

När man väl börjar att jobba med sig själv finns det så mycket att upptäcka. Och jag tror att alla människor borde göra en sån resa. Jag är en person som är väldigt nyfiken i min natur, så jag tror att det här steget i mitt liv är mer naturligt för mig än vad det är för många andra. Jag är inte personen som bara tar dagen som den kommer, även om det skulle vara skönt ibland - jag tänker alldeles för mycket för att vara en sån person. Jag är den som analyserar och diskuterar, den som frågar "varför" när många skulle säga att det inte spelar någon roll varför. Jag är nyfiken på livet och jag är ganska vetgirig när det kommer till människor, känslor och livet självt.

När det här året är slut, då ska jag känna mig själv på ett helt annat sätt än vad jag gör idag. Jag ska kunna gå rakryggad genom livet och veta vilka äventyr jag vill ta mig an.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Det var en alldeles underbar dag igår. Idag känns det inte lika bra... Det känns som att det händer mycket i min kropp och själ just nu, och alla känslor blir så starka. Idag är hela jag fylld av gråt och kraftlöshet. Åkte till gymmet med sambon ändå, och det gick inte alls så bra. 30 minuters konditionsträning och en maskin, sen gav jag upp. Allt vara bara så tungt.

Men jag försöker att tänka positivt ändå. Nu har jag haft flera bra dagar på rad och det går åt rätt håll. Att bakslag kommer är ju oundvikligt. Har bäddat ner mig i sängen och planerar att ligga kvar här och glo på TV resten av kvällen.

Min kära granne gav oss nybakade kanelbullar som jag absolut ska äta varma med ett glas mjölk till! Det blir kvällens höjdpunkt. Det och ett nytt avsnitt av programmet Mot alla odds på SVT kl 20. Missade ni första avsnittet så gå genast in och titta på svtplay!

Åh härliga dag!

Det är helt otroligt vilken känsla jag haft i kroppen efter meditationen idag. Jag liksom svävar fram och känner en glädje i kroppen som jag inte känt på länge. Jag har gått omkring med ett stort leende hela kvällen och till och med sjöng när jag plockade ur diskmaskinen. Allt går bara så lätt. Om det är det här man får av meditation, då kommer jag aldrig att sluta. Häromdagen skrev jag ett inlägg om hur obalanserad jag var - just nu känner jag raka motsatsen. Lugn och harmonisk efter en dag med både Yoga och meditation.

Åh vad jag är lycklig att jag startade upp detta projekt! Man måste söka för att finna. På bara 24 dagar tycker jag att jag har funnit så mycket fint och användbart, tänk bara hur det kommer att vara när 365 dagar har gått?! Jag tror verkligen på det här med att man måste jobba med både kropp och själ för att finna sig själv.

Nu ska jag gå och lägga mig och njuta av att jag inte har en massa jobbiga tankar som stör. Sen ska jag vakna imorgon och ha kvar den här känslan. Imorgon väntar lite andningsövningar, gymmet, matlagning och inhandling av ny strömadapter till datorn.

God natt kära läsare, önskar er en underbar skönhetssömn!

Mediterat igen!

Idag åkte jag, som jag nämnde igår, på meditation igen! Vi var en större grupp idag, 15-16 stycken, och jag valde till slut att ligga ner även denna gång. Platsen jag la mig på i rummet denna gång kändes mycket bättre, sist låg jag precis vid dörren ut och det kändes inte så avslappnat.

Jag lyckades slappna av mycket lättare denna gång och fick inte alls lika mycket värk som sist. Nu började istället en massa känslor att svälla över mig. Jag ville börja gråta flera gånger, inte på något obehagligt vis... det var mer ett befriande gråt på något vis. Jag hade hela tiden känslan av att jag var så otroligt stark, jag ville slita mig loss från något, men jag vet inte riktigt vad. När vi skulle föreställa oss att vi gick längst en lång strand kände jag att jag inte alls ville gå, jag ville springa! Jag ville springa så snabbt som jag bara kan, jag nästan svävade fram - så lätt var det att springa!

Allt var så mäktigt. På slutet spelas en låt (olika från gång till gång) och när låter började spelas hörde jag redan på den första tonen vilken låt det var. Det var så självklart att den låten skulle spelas just då när jag kände som jag gjorde. Det kändes verkligen som att låten spelades för mig. Gabriellas sång var det som spelades, och för en stund blev jag Helen Sjöholm, för en stund slog jag mig lika fri som hon gör i filmen. Mäktigt.

Det var fortfarande svårt att fokusera under vissa stunder, men i det stora hela är jag sjukt nöjd med meditationen. Kommer absolut att gå igen, jag tror att det är bra för mig. Nästa onsdag ska jag testa på att göra en Trumresa, vad det är kommer jag att berätta när det närmar sig!

Power Yoga

Pust och stön! Har just testat en cd-skiva med Power Yoga som jag fick låna av en kär vän. Jag är ju lika vig som ett kylskåp ungefär! Det var otroligt jobbigt och det knakade både här och där under övningarna, kanske har mina kotor i ryggen hoppat rätt nu då? Vore underbart.

Yoga handlar ju så mycket om andning och det är verkligen inte lätt att tänka på att andas lugnt när man står i de mest konstiga ställningar. Började vid ett tillfälle skratta åt mig själv för hur jag såg ut när jag stod där och hade slagit en knut av mig själv, skönt att jag är hemma och testar och inte i nån yogagrupp - då hade det blivit lite tungt för självkänslan tror jag!

Vet inte om yoga är min grej riktigt, men det är säkert roligare när man väl mjukat upp kroppen lite och faktiskt kan göra övningarna fullt ut. Tror att jag fick med en annan skiva också där det handlade om balans och stretching, kanske ska ta och starta där istället!

Nu ska jag ta mitt svettiga jag in i duschen.

Tankar i natten

Natten är här och då börjar jag som vanlig att tänka. Det är på nätterna jag tänker som mest, och kanske även som bäst. Det är något med det här lugnet som är på natten som jag verkligen älskar. Ingen trafik utanför huset, det är släckt i alla fönster och här hemma är det alldeles tyst. Det här tysta lugnet har precis motsatt effekt på mig de kvällar jag har ångest, då är det olidligt; Men dagar som denna, när jag mår bra, då älskar jag det. känner mig väldigt harmonisk i kroppen efter meditationen idag, nu har värken släppt och jag känner mig nästan lite dåsig.

Jag tycker också om att krypa ner i sängen när sambon redan sover. Då lyssnar jag till hans djupa andetag och kryper tätt intill. Det är en väldigt trygg känsla som brukar hjälpa mig att somna väldigt skönt.

Jag känner verkligen att det är på väg att gå åt rätt håll i mitt liv just nu. Jag är sjukskriven till sista januari och då blir jag arbetslös. Jag har ingen aning om vad som kommer att ske framöver och på något vis njuter jag lite av den känslan. Det här året handlar om att hitta mig själv och mitt inre lugn och nu har jag all chans i världen att påverka mitt liv i den riktning jag vill ta det.

Och jag tänker inte stressa. En dag i taget, en minut i taget. Andas.

Efter meditationen

Vi kom fram till meditationen cirka en halvtimme innan det skulle börja. Det var en varm lokal att komma in i och kvinnan som höll i det hela spred ut väldigt behaglig energi.
Vi var totalt åtta personer som deltog och man fick välja om man ville sitta eller ligga ner. Jag valde att ligga eftersom att det känns lättare att slappna av då. Fick en skön madrass, kudde och en filt och la mig till rätta.

Först fick vi höra på två låtar för att slappna av. Sen började kvinnan att berätta en historia. Vi fick följa med på en resa som denna gång gick ut på att man skulle ta en promenad hemifrån till en plats som var "min plats". Redan i början blev det problem för mig eftersom att jag inte kunde bestämma mig åt vilket håll jag skulle gå när jag kom ut, ena stunden gick jag på den ena vägen och andra stunden på den andra.

Jag var avslappnad, kanske mer avslappnad än jag varit på länge. Det började ganska snart att smärta i nacke, huvud och rygg - alla de ställen som jag annars är så spänd på. Vartefter det gjorde ondare och ondare kunde jag inte längre fokusera på vägen vi skulle gå och det blev svårare att ligga still. Det började krypa i mig och jag var tvungen att ha ögonen öppna och stängda om vartannat.

När resan var avslutat och vi skulle "vakna till liv" igen hade jag bestämt mig för att det här med meditation inte var någonting för mig. Var och en fick vi berätta om våra upplevelser och jag fick höra på hur några av de andra hade haft de mest underbara upplevelserna; De hade besökt helt otroliga ställen och sett så häftiga saker.

När jag berättade om mina känslor under meditationen fick jag höra att det inte alls var ovanligt att man fick ont i början när alla spänningarna släpper. Att jag hade så svårt att välja min väg när jag lämnade huset var också ett tydligt tecken på något i mitt liv just nu. Och när jag tänker efter så är det väl lite så, stora förändringar sker i mitt liv just nu och jag vet ju faktiskt inte vilken väg jag kommer att välja härnäst.

Hur som helst så blev jag väldigt avundsjuk på alla de mäktiga upplevelser som folk hade upplevt, ingen resa var lik den andra. Därför tänkte jag skam den som ger sig och bokade in mig på meditationen imorgon också.

Kanske ska jag testa att sitta upp imorgon? Eller ska jag ge den liggande meditationen en ny chans för att riktigt kunna känna om det blir någon skillnad mot idag? Jag får fundera på hur jag ska göra. Nu ska jag äta lite och sen lägga mig i ett varmt bad för att se om jag kan få värken att släppa.

Dags för meditation!

Jag bokade in mig på meditationen i eftermiddag och är riktigt spänd inför hur det kommer att vara. Mamma blev också nyfiken på detta och ska följa med! Jag vet inte vad jag kan förvänta mig, har ju aldrig mediterat tidigare. Det enda jag hört om meditationsstadiet är egentligen att det är samma känsla som man får när man fastnar med blicken på någonting, när man inte kan slita blicken från något och bara sitter och stirrar. Hänger ni med på vad jag menar? Man hör allt som händer runt omkring men man är så inne i sin egen värld att man inte kan slita sig förrän man blir verkligt distraherad.

Återkommer ikväll med en liten recension av meditationen!

Överandningstest i steg 3

Som jag skrev tidigare har jag nu kommit in på steg tre i Ingen Panik-boken. Nu handlar det om andning. Alldeles i början av kapitlet kommer det en andningsövning där man ska stå och hyperventilera i 90 sekunder för att se hur kroppen reagerar på det. Ofta kan man börja överandas när man har panikångest, och poängen med testet var att se hur mycket kroppen påverkas av att få för lite syre.

Jag var väldigt orolig innan då jag hört att övningen kan framkalla en riktig panikångestattack. Men det som hände mig mig var att jag blev yr efter kanske 20 sekunder. När ytterligare en stund hade gått började jag känna att jag var så pass yr att det var väldigt obehagligt. Jag började att kallsvettas och under de sista sekunderna fick jag huvudvärk. Jag kunde riktigt känna pulsen slå i huvudet på mig.

Jag trodde att 90 sekunder skulle kännas som en evighet, men det gick väldigt snabbt eftersom att jag var så fokuserad på att känna efter vad som hände i kroppen. Men det kändes att det var väldigt påfrestande för kroppen! Efter övningen tog det ytterligare ett par minuter innan jag blivit av med alla symtom.

Jag tror att det var en väldigt nyttig övning och jag kan se ganska tydligt att jag måste öva på att hålla en lugn och jämn andning när jag får ångest. Ser fram emot att se vad mer som bjuds i detta kapitel!

Obalans

Känner mig väldigt obalanserad just nu. Ena stunden kan jag känna mig på topp för att bara en timme senare känna att jag vill dra täcket över huvudet. Känner att jag har mycket saker hängande över mig som jag måste ta tag i, men om jag försöker komma på vad det är så blir inte listan lång.. det blir liksom ingen ordning i mitt huvud. Inuti mig är det fullt av stress, men egentligen har jag ingenting att stressa över..

Jag har läst en del om meditation och blir väldigt nyfiken på om det kanske kan hjälpa mig. Har hittat ett ställe som inte ligger så långt från mig där olika meditationspass arrangeras, funderar på att boka in mig på passet som ska hållas på söndag. Bara för att testa på. Det känns som att det skulle vara svårt för mig att hitta in i det där lugnet som krävs nu när jag är så stressad, men å andra sidan kanske det är precis det jag behöver?

Det här året ska ju vara mitt projekt-år och då måste jag ju testa på nya saker, lämna alla gamla hjulspår. Imorgon ringer jag och bokar en plats. Spännande.

Sen många år tillbaka har badkaret varit den plats dit jag tar mig så snart jag känner att ångesten blir för mycket att hantera. I badet kan jag slappna av på ett helt annat sätt och där känner jag mig skyddad på något vis. Dagar med mycket ångest kan jag bada 4-5 gånger. Tacksam över att vi inte betalar för vattnet och för att jag ännu inte fått simhud mellan tårna. Vet att jag är lite utav en miljöbov under dessa dagar också, men när ångesten kommer är det ingenting jag orkar bry mig om.
Tända ljus, badskum och varmt vatten är absolut den bästa terapin jag hittat hittills under mitt liv.

(H)JÄRNKOLL

Från och med idag är jag en stolt bloggare för sidan www.hjarnkoll.se. Hjärnkoll är en sida som kämpar för att slå hål på myterna kring psykisk ohälsa. De vill bryta tystnaden och öka kunskapen. Gör som jag och gå in på deras hemsida och bli en supporter du med!

Gilla även gärna deras sida på Facebook. 

Usch vilken dag...

Allt började bra med besök av min älskade kusin och liten bebis. Mycket gos och prat om gamla minnen! När de hade åkt kom mensvärken, värre värk än vad jag brukar få. Sen kom huvudvärken. Och sist, men inte minst, kom ångesten.

Ville bara gråta, äta tårta och sova; Gjorde dock ingenting av det. Nöjde mig med att ta en Ipren och sen bädda ner mig i sängen. Blev så glad när sambon kom hem efter jobbet och kröp ner under mitt täcke och bara kramade om mig, länge! Han gav mig massor med positiv energi och nu känns det lite bättre. Han gör mig lycklig.


Imorgon kommer det att kännas bättre, då kommer PMS-besvären vara borta och jag kan återgå till jobbet med mig själv igen. Ska bland annat gå in på Steg 4 i Ingen Panik-programmet; Denna vecka kommer att handla om andning.

Kakao

Kakao innehåller tryptofan, det är en kemikalie som är inblandad i produktionen av serotonin (serotonin är en signalsubstans i hjärnan som bland annat styr vårt humör och vår sömn). Kakao gör att du känner dig lycklig och fungerar som ett naturligt anti-depressivt medel. Jag tog fasta på denna information och har sedan projektet startat tagit en bit choklad (70% kakao) varje dag. Förut har jag inte alls tyckt om så mörk choklad, men nu tycker jag att det är underbart gott. Idag lyxade jag till det lite extra och tog den med hallon!

Fakta hämtad från www.chokladglad.se

Ingen panik-programmet Steg 2 - Funderingar

Mycket i steg två av programmet handlar om att verkligen förstå vad det är man har framför sig och göra sig redo inför utmaningarna ska kolla. Det är några saker man ska fundera på innan man går vidare:

Vilka är dina personliga skäl till att jobba med Ingen Panik-boken?
Jag har kämpat med min ångest i så många år nu och jag känner att jag måste ta itu med detta nu en gång för alla och då vill jag göra det grundligt. Jag har hört positiva saker om både boken och Per Carlbring (författaren) och känner att det här kan vara precis vad jag behöver för att ta mig vidare.

Är det värt att gå igenom detta program även om det kommer att ge dig obehag längst vägen?
Jag antar att detta är ett väl beprövat program och att de obehagliga övningarna inte är i onödan. Mitt hopp är att jag efter dessa tio veckor ska känna att jag har gjort framsteg med mig själv och lärt känna mig själv ännu bättre. Det känns bra att jag inte har något jobb under dessa veckor så att jag verkligen kan ge mig hän åt det.

Vilka delar av ditt liv blir bättre om du blir kvitt din panik?
Ångesten är med, mer eller mindre, i varje del av mitt liv tycker jag. Det största området som skulle bli bättre är att jag kan slappna av på ett annat sätt och inte sitta på helspänn jämt. Då skulle jag få en bättre relation till alla, - speciellt till mig själv. Dessutom skulle det göra mitt arbetsliv och sociala liv mycket lättare.

Fundera på vad din familj och dina vänner gör för att hjälpa dig. Hur kommer er relation att förändras när du blir av med ditt paniksyndrom?
Det är nog främst relationen till min sambo som skulle förändras (förbättras). Det är han som får ta smällarna när jag har ångest. Det är han som får ta hand om mat, hem och se till att få igång mig. Jag skulle inte säga att jag har så mycket vänner när jag mår dåligt, jag drar mig tillbaka och det är inte direkt någon som vågar/vill störa. Vet inte om jag vill bli störd heller, det är ganska jobbigt att behöva säga nej om och om igen när man egentligen vill säga JA!

Vilka realistiska och långsiktiga mål har du för dig själv med det här programmet?

• Kunna gå på bio
• Kunna ta långpromenader
• Kunna slappna av i sociala sammanhang
• Kunna gå ut och äta
• Känna att jag är redo att börja jobba igen

 

Tips! Internetbaserat självhjälpsprogram

I slutet av januari eller början på februari kommer det startas upp ett projekt på 8 veckor. Det är helt web-baserat och gratis. Mycket kompetenta människor är det som driver projektet (bland annat Per Carlbring som skrivit den bok jag följer). Eftersom att jag redan håller på med ett program kan jag inte söka detta, men om dessa krav passar in på dig, kolla då upp det:

• Har svårt att hantera din ångest och/eller ofta känner dig orolig
• Tycker att din ångest eller oro påverkar ditt arbete, din sömn, dina studier, ditt familjeliv, din fritid och/eller ditt sociala liv
• Begränsas i vardagen av din oro
• Undviker att göra saker på grund av din oro/ångest
• Är motiverad att förbättra din situation genom att aktivt delta i ett mindfulnessprogram
• Inte redan går i någon annan psykologisk behandling
• Inte lider av djup depression
• Inte lider av problematik som bäst behandlas inom psykiatrin (t ex allvarliga självmordstankar eller psykos)

Kolla in sidan www.imå.se för att läsa mer!


Om någon hänger på det där programmet och kommer att blogga under de 8 veckorna, säg gärna till mig då så att jag kan följa er!

Ökad ångest vid PMS

De flesta av oss kvinnor blir ju lite extra känslomässiga ett par dagar innan mens. Hormonerna sprutar i kroppen och man vill både skratta, gråta och skälla på en och samma gång. De två senaste månaderna, när jag redan mått dåligt innan, har det blivit mycket värre än vanligt. Utöver de där vanliga känslosvallet ökar också ångesten. Jag vill bara att mensen ska komma så detta släpper, och det brukar det göra ganska omgående vilket jag tycker är ganska konstigt.

Det är inte lika illa den gången, men så mådde jag ju också sämre över lag för en månad sen. Tänk vad mycket kemi det är i kroppen hela tiden...

Tisdag

Det gick bra hos den nya kuratorn idag. Jag har inte riktigt hunnit få någon uppfattning om hur hon jobbar ännu, men vi bokade i alla fall en ny tid. Hon tyckte att jag skulle fortsätta med mitt Ingen Panik-program och det är på det vi kommer att fokusera när vi ses. Om två veckor har vi en ny tid och kommer då alltså att ha två steg att gå igenom.

Efter kuratorn var jag på gymmet med sambon. Min enorma träningsvärk har inte släppt så det var riktigt svårt att hitta övningar och maskiner som faktiskt fungerade att utföra. Fick en liten ångestattack när vi var där, jag vet inte varför men allt bara kom över mig. Det var inte så illa att jag behövde åka därifrån, det räckte med att vila lite och försöka andas lugnt.

Imorgon tror jag att jag ska försöka att gå en sväng på stan. Längtar efter det. Det är mycket ångest att gå i butiker, men jag måste öva! Ska försöka komma på lite saker jag ska ordna mer nere på stan, lättare att gå omkring där om jag har specifika ärenden att göra. Vi får se hur det går!

Ny kurator

Efter 12 välbehövliga timmar av sömn känner jag mig som en ny människa. Idag ska jag till vårdcentralen igen, men den här gången är det ett roligare besök! Min kurator som jag gått till har gått på mammaledighet och nu ska jag få träffa kvinnan som är där i hennes ställe. Jag älskar att träffa nya människor med nya arbetssätt och nya idéer, alltid kan jag lära mig något.

Hoppas verkligen att hon är bra - det blir spännande!

En dikt

I en gammal dagbok hade jag skrivit en dikt. Det var år 2005 och min ångest var som värst, jag visste ännu inte att det var ångest jag hade - det enda jag visste var att jag mådde skit. Här är dikten:

Om himlen alltid var blå

Om vi alltid bra skulle må

Om vi aldrig skulle få chansen att sakna

vad skulle då få oss att vilja vakna?

Om vi alltid fick som vi vill

om alla jämt hjälpte till

Om glädjen alltid genom kroppen strömmar

vad skulle då hända med våra drömmar?

Det är genom misstagen vi lär

vad vi egentligen håller kär

Det är genom att sakna vi ser

vad som annars gör att vi ler

Se till att ta vara på tiden du har

en dag kanske ingenting finns kvar

Färdig!

Nu är också mötet avklarat. Det gick så otroligt bra, jag kom till och med på mig själv med att sitta och njuta lite av att vara där. Helt plötsligt tänkte jag "just nu känner jag mig som mig själv igen". Och det var precis så det kändes, som att jag för en stund fick vara glada, pigga, roliga och pratsamma Jenny igen. Innan mötet ville jag bara gå in och skriva på papper och sedan lämna kontoret, nu när jag satt där ville jag nästan inte att det skulle ta slut.

Känner mig väldigt lätt just nu. Är glad över att jag inte behöver gå tillbaka till arbetsplatsen och jag är glad över att vi fick ett ordentligt avslut idag.

Ikväll är det scrapbookingträff med mina tjejer (vi har det varje måndag) och för första gången på veckor överväger jag faktiskt att gå dit.

Jag är stolt över mig själv och det tänker jag fortsätta att vara hela dagen. 

Halvvägs

Läkarbesöket är avklarat. Efter en lång natt med ångest och en vurpa på cykeln kom jag äntligen dit. Han sjukskrev mig mina sista två veckor på jobbet och en liten tyngd föll från mina axlar. Nu är det jobbmötet kvar, en kollega hämtar mig och vi åker dit tillsammans. Hon vet precis läget med mig och stöttar mig väldigt mycket, så det känns skönt. Annars hade jag nog inte tagit mig dit. Åh, vad jag längtar till detta är över...

KÄMPA!

Vända tankar?

Om jag nu ska försöka att vända all denna oro till positiva tankar om morgondagen istället, vad kan jag tänka då? Vid en första anblick är hela dagen i morgon nattsvart - fylld av hinder att ta mig över. Men kan jag inte istället försöka se att det här är sista gången jag behöver gå till läkaren i detta ärende? Att när jag väl varit på jobbmötet och skrivit på papper kan jag släppa det och gå vidare? Kan jag inte försöka se dagen som en utmaning istället? En chans att  övervinna ångesten ytterligare en gång?

Jag försöker verkligen att ändra mina tankar. Fick ett glädjande besked om att mamma kunde följa med mig till läkaren i alla fall, det känns skönt.

TÄNK POSITIVT!

Nervös, orolig och rädd

Imorgon bitti kl 10:30 ska jag infinna mig på vårdcentralen hos min läkare. En sista omgång av sjukskrivning behövs innan min anställning avslutas. Jag är orolig för att han ska säga att han inte låter mig vara sjukskriven, att inte inte ska förstå och tro att han kan tvinga mig till jobbet. Tänk att det ska vara så jobbigt varje gång jag ska dit, allt skulle vara så mycket lättare om jag kände att han över huvud taget förstod sig på psykisk ohälsa. 

Kl 13:00 ska jag sedan infinna mig på jobbets kontor för möte med chef och kollegor, samt påskrivning av uppsägningar. Vid denna del av dagen finns det en rad orosmoment: 

1. Hur ska jag ta mig dit? Det är en bra bit och mitt enda alternativ verkar vara att cykla. 

2. Om jag tar mig dit och ångesten kommer, vad gör jag då? 

3. Hur lång tid ska jag behöva vara där? Kommer det ta 20 minuter eller 2 timmar? 

Kl 14:00 har jag sedan möte hos kvinnan som hjälper mig med avslappningsövningar, men eftersom att jag inte vet hur lång tid det tar på jobbet måste jag avboka tiden imorgon bitti. Ännu ett jobbigt moment. 

Det känns lite typiskt att allt har samlat sig på samma dag och inom loppet av fyra timmar. Det kryper i hela min kropp och jag känner att jag bara vill vrida på mig (det är dock en fysisk omöjlighet idag med all träningsvärk från gårdagen). 

Jag blir också orolig över att jag inte ska kunna somna ikväll när jag har läkarbesöket så tidigt imorgon. Jag bokar helst in saker på eftermiddagarna så jag hinner ladda lite under dagen. Jag ska verkligen göra allt jag kan för att inte ligga och oroa mig ikväll - men det är svårt! 

jag ska försöka jobba lite med veckans kapitel i Ingen panik-programmet, kanske kan jag få lite tips och idéer där - det handlar ju trots allt om tankar. 

Händelserik dag!

De nya lyktorna!

Lördagar är bra dagar, då är sambon ledig och det i sin tur betyder att jag kommer upp ur sängen i tid. Vi var och shoppade lite i en inredningsbutik, vi har presentkort där från i julas och idag köpte vi ett nya köksknivar, en skärbräda och ljuslyktor!

Efter shoppingen åt vi lunch begav oss sedan iväg till gymmet (på mitt initiativ!). Idag fick sambon fungera som min PT och han körde riktigt ordentligt med mig. Hade kramp i både rygg och mage när vi var klara, så det kan hända att det blir lite svårt att ta sig upp ur sängen imorgon. Men jag känner mig väldigt nöjd över att jag vågade ta ut mig så pass mycket! Hade lite ångest i kroppen när vi var klara, men den försvann snabbt när vi hamnade mitt i händelsernas centrum på vår väg mot bilen. En Securitasvakt stod utanför gallerian och slogs för fullt med en tydligt påtänd snubbe som tydligen hade snattat. Vakten blödde i ansiktet och hans telefoner och sånt flög iväg. Som vanligt i detta fegisland stod bara folk runt omkring och glodde. Danne sprang dit och hjälpte till att brotta ner pundaren och jag ringde 112. Polisen var där efter en stund och det hade då tagit 4 karlar att brotta ner snubben. Där kan vi snacka om att distrahera ångesten, den var som bortblåst när vi väl kom fram till bilen.

Nu ska sambon iväg på grabbkväll. Jag har hyrt en film och tänkte krypa ner i soffan och bara mysa. Det har varit en händelserik dag för mig det här och det känns så himla bra!

Storhandling

Klumpen i halsen vill inte försvinna. Jag har noll i värde på min energimätare och har sovit hela dagen känns det som. Nu har jag i alla fall tagit mig upp ur sängen och gjort mig i ordning för att åka med sambon och storhandla. Att springa in på affären, riva åt sig det man ska ha och sedan skynda sig mot kassan är mer min melodi just nu. Känns skönt att jag har sambon med mig i alla fall. Det är ganska tröttsamt att småhandla varje dag, så nu gör vi en storhandling och nästa vecka får jag hitta på andra utmaningar istället om ingenting behöver kompletteras.

Hoppas att det inte kommer vara så mycket folk på affären idag. Kanske är folk ganska fattiga så här efter jul och innan lön?

Kämpa nu för fan Jenny! Ge dig inte!

Klump i halsen

Igår kväll fick jag som en stor klump i halsen som värkte ända ner över bröstkorgen. Jag ville bara svälja och svälja, som att något satt fast i halsen. Men det hjälpte inte, ingenting ville hjälpa!

Ångesten är en listig jävel. Kanske är det så att han nu söker nya vägar att ta kontroll över mig eftersom att jag försöker utplåna honom?

Tycker ni att det är konstigt att jag refererar till ångesten som honom? Det har jag inte alltid gjort, men på något vis är det lättare att se ångesten som en svart liten gubbe som bor i mig. Det är så mycket lättare att be honom lämna mig i fred än att be en känsla om det. Det låter kanske flummigt, men testa själv, kanske fungerar det bättre för dig också!

I morse när jag vaknade var klumpen i halsen borta men det tog bara en halvtimme innan den var tillbaka igen. Jag känner mig inte ångestfylld, bara lite orolig i kroppen - är ju ganska känslig nu så det kanske räcker med det för att få fysiska symtom.

Jag ska försöka att inte tänka så mycket på klumpen, då blir den snarare större än mindre.

Ingen panik - steg 2

Idag är det torsdag och första veckan på Ingen-panikprogrammet är avslutad. Steg 2 tror jag kan vara det viktigaste av alla de 10 stegen - Tankar, tolkningar och förhållningssätt. Och det är ju tankarna som styr allt, hela tiden. Ångesten kommer inte bara, det börjar alltid med en tanke.

Mitt största problem är de automatiska tankarna, dvs de tankar som bara kommer upp som en reflex. Ofta hinner vi inte ens reagera på de automatiska tankarna, det går så otroligt fort. De automatiska tankarna kan starta en rad fysiska symtom innan vi ens har reagerat på den.

Ett annat stort problem med mina tankar är orden "tänk om..." som inleder alldeles för många av mina meningar. Jag försöker verkligen bryta det mönstret, ibland kan jag till och med säga sluta till mig själv. Att bara tänka ordet hjälper inte, jag måste säga det högt för att verkligen förstå -ett knep som en kurator lärt mig! Man känner sig fånig, men det fungerar verkligen (i alla fall på mig).

Jag ser verkligen fram emot att jobba med det här kapitlet! Har ännu inte läst igenom hela, men jag hoppas på att det kommer några konkreta övningar som jag kan göra för att ta mig vidare. Om jag får några AHA-upplevelser lovar jag att dela med mig av dom.

Lugn med grönt te

Grönt te kan minska ångest och stress, förbättra vår sömnkvalitet och öka vår uppmärksamhetsförmåga. Effekten kommer från växtaminosyran L-theanin och effekten visas på hjärnan redan efter 20 minuter. Denna kliniska studie gjordes på en grupp människor och de som innan hade en högre grad ångest och oro i kroppen fick genast lägre puls, bättre uppmärksamhet och snabbare reaktionsförmåga. På de personer som vid studiens start inte hade ångest och oro i kroppen gjorde L-theaninet ingen betydande skillnad.

Jag är verkligen ingen te-drickare. Men ska dricka en kopp av detta te varje
 kväll och se om det gör det lättare för mig att slappna av och somna. 

Källa: Bioaktiva Pharma

Bearbetning i drömmarna

Jag är väldigt fascinerad över hur våra drömmar fungerar och faktiskt påverkar oss. Jag är väldigt känslig mot dåliga drömmar, de kan förstöra en hel dag för mig. Jag tror dock att man bearbetar väldigt mycket när man drömmer. Jag har alltid mycket drömmar och kommer oftast ihåg dom. Jag kan frustrerat stå och skrika, springa utan att komma någonstans, vara rädd eller orolig. När detta sker i mina drömmar är det aldrig utan någon anledning - alltid i samband med jobbiga situationer eller perioder i livet.

 Under den här perioden som jag mått väldigt dåligt har jag inte drömt en enda orolig dröm. Allt har bara varit sagolikt och underbart - en tid för återhämtning. Jag tror faktiskt att min hjärna har behövt den vilan och inte orkat bearbeta allt jobbigt 24 timmar om dygnet. Det har varit skönt att ha den där frizonen efter att ha mått dåligt under en hel dag.

Nu har jag mått bättre i några dagar och hjärnan tyckte visst att det var dags att sätta igång med det nattliga arbetet igen. Kommer ni ihåg när jag berättade om min resa till Egypten i höstas? Jag skulle åka med min mamma och fick i sista stund panikångest och fick ge bort min biljett. Det var definitivt den händelsen som jag bearbetade i natt. Jag fick uppleva allt en gång till, men den här gången var det annorlunda. Vi bokade resan, vi åkte till flygplatsen, vi satte oss på flyget, vi landade, letade efter transfern och jag sa till mig själv "det gick ju jättebra den här gången, vad skönt att jag inte behövde ha ångest!". Under alla moment av resan var jag väldigt orolig och trodde att paniken skulle komma när som helst, men det gjorde den inte.

Även om jag sover när detta händer i min hjärna är det som att det tar samma energi ändå. Idag är jag helt slut - det känns som att jag faktiskt varit ute och rest hela natten.

Påverkas du av dina drömmar?

Fysisk aktivitet mot ångest

Jag läste om en studie från 2008 som Institutet förr stressmedicin i Västra Frölunda hade gjort. Resultatet visar på att det är väldigt svårt att påverka sin ångest med fysisk träning, medan det är mycket lättare att påverka en depression. Om man vill skapa att skydd mot ångest krävs organiserad och regelbunden träning. Jag tror att det stämmer väldigt bra. Efter ett träningspass kan man känna sig stark och ångestfri, men för att ångesten ska hålla sig borta krävs mycket mer än så.

Jag skrev ju efter mitt träningspass igår att jag tänkte att ångesten kom ut med varje svettdroppe, och jag tror inte att det var dumt tänkt egentligen. Men det är ju så otäckt att ta ut sig, då blir man yr (vilket är helt normalt), och för mig känns det precis som när jag håller på att få en ångestattack. Jag tror inte att en promenad räcker mot ångest, den måste faktiskt svettas ut. 

Ska försöka att ta ut mig lite mer för varje gång i hopp om att jag kan övertyga mig själv om att det faktiskt inte är farligt. Det räcker liksom inte med att jag vet det egentligen, min hjärna vill ha bevis. Jag har ju världens chans här nu att kunna träna ordentligt eftersom att jag blir arbetslös den sista januari. Har lön under februari också, så den månaden kan jag fokusera på mig själv med gott samvete innan jag börjar söka jobb ordentligt.

Vågar ännu inte åka till gymmet själv utan åker dit med sambon. Om jag ska dit själv måste jag gå eller cykla dit och då kommer genast en massa orostankar om vad jag skulle göra om paniken kommer. Men jag ska träna, alltså, jag ska träna på att träna.  

Utsättning av Venlafaxin / Efexor

När jag börjar äta en medicin vill jag inte läsa för mycket om den innan. Risken att man får en massa biverkningar bara för att man har läst om dom är ganska hög och jag vet att jag påverkas mycket av det jag läser. När min läkare rekommenderade mig att byta från Fluoxetin till Venlafaxin litade jag helt och fullt på honom när han sa att det var samma slags medicin förutom att den tillförde en ökning av noradrenalinet också (utöver Serotonin som var det enda i Fluoxetinet).

Jag fick vara sjukskriven tre veckor under medicinbytet eftersom att jag fick mycket ångest. Efter det kände jag  ändå att jag klarade av att jobba och leva någonlunda "normalt". Jag började på en dos som var 75 mg. Efter ett par månader när jag fortfarande hade ångest från och till hela tiden rekommenderade han mig att dubbla dosen till 150 mg. Jag gjorde som han sa.

Ett år efter att jag hade börjat äta medicinen bokade jag en ny tid hos vårdcentralen, min läkare hade nu slutat och jag fick en ny. Jag var inte alls vän med medicinen och kände mig mer eller mindre konstant orolig. Det här var den 3 november 2011 och min läkare tyckte att det var en bra idé att byta tillbaka till den gamla medicinen eftersom att den fungerade bättre.
Jag började med att direkt sänka ner Venlafaxin till 75 mg och samtidigt sätta in en tablett Fluoxetin, 20 mg. En vecka efter det mådde jag helt otroligt bra, jag var helt ångestfri och kände hur jag svävade omkring på små moln hela dagarna. Jag verkligen njöt av att må så bra.

Tre veckor senare, den 24 november 2011, tog jag enligt doktorns ordnation bort restrerande 75 mg av Venlafaxinet och åt nu endast 20 mg Fluoxetin. Jag kände mig lättad över att det gått så smidigt och att jag nu mådde så bra.

Två dygn senare, den 26 november, fick jag enorm panikångest. Det var bland det värsta jag känt och jag förstod inte alls hur jag plötsligt kunde må så dåligt. Redan på morgonen hade jag känt av symtomen, men det var först på kvällen som det riktigt bröt ut.

Läkaren hade sagt till mig att om jag började må sämre igen skulle jag höja upp Fluoxetin till 40 mg (det var den dos jag åt förut) och jag antog att det var anledningen till att jag nu mådde skit igen. Jag var säker på att inom några dagar vara på fötter igen, jag kände att jag ville komma tillbaka till jobbet så snart som möjligt.

Men det blev inte bättre, bara sämre. Det jag gick igenom under den här perioden är ingenting jag önskar min värsta fiende. Jag mådde illa hela tiden, hade hemsk yrsel, panikångest varje dag, mina ögon hängde inte med (tror att det var det som skapade yrseln), jag var rädd och hade ständigt en känsla av maktlöshet och förtvivlan. Jag låg på sängen och bara skakade, kände mig som en heroinist som var på avvänjning (vet inte hur det känns, men jag har sett hur det ser ut och precis som det ser ut kände jag mig).

Efter två veckor var jag på bristningsgränsen och hade börjat ana att detta inte var något som berodde på min nya medicin utan snarare den jag tog bort. Jag började googla - och det var bland det bästa jag gjort under den här perioden. Det fanns en hel uppsjö med artiklar, forum- och blogginlägg om just utsättningssymtom av Venlafaxin. Jag blev lättad och arg på samma gång. Lättad över att det inte var mig det var fel på utan att det berodde på medicinen, arg på vården som ens skriver ut sådan medicin.

När jag hade läst på en del förstod jag att medicinen hade tagits bort alldeles för fort. Folk berättar om hur de till och med fått dela på kapslarna och tagit bort en av de små små kulorna i taget. Vissa hade ändå fått utsättningssymtom. De tog alltså bort ett par mg i taget och jag fick gå från 75 mg till noll direkt.

Jag var otroligt arg på min läkare och när jag träffade honom tre veckor efter utsättningen förklarade jag att det hade gått alldeles för fort och att han borde ha kollat upp det innan. Hans kommentar var "alla dessa mediciner är likadana" och hans råd var att börja äta medicinen igen för att senare trappa ner den långsammare. Dessutom tyckte han att det var dags att börja jobba halvtid.

Jag var, som ni säkert förstår, ursinnig på honom och att börja äta medicinen igen efter att ha varit utan den i tre veckor fanns inte i min värld. Kanske skulle jag då få gå igenom helvetet igen när jag trappade ner nästa gång - nej, hade jag kommit så här långt skulle jag kämpa vidare. Fick efter mycket om och men fortsatt sjukskrivning.

Omkring juletid hade äntligen de värsta fysiska symtomen börjat släppa. En månad av rent helvete hade passerat och jag började se ett litet, litet ljus i tunneln. Mycket av ångesten fanns dock kvar, och ni som läser min blogg kontinuerligt vet hur mycket jag än idag får kämpa. Jag vet inte om medicinen påverkar mig längre eller om all denna ångest bara har skapat ännu mer oro inom mig. Hur som helst mår jag inte bra och är fortfarande sjukskriven.

Det jag vill säga med detta inlägg är att ni ska undvika råttgiftet Venlafaxin, det finns många andra bra mediciner om man behöver det. Personligen tycker jag inte att en sådan medicin ens borde få finnas, speciellt inte när kunskapen bland allmänläkare är så dålig inom detta område.

Om du är en av dom som redan äter Venlafaxin, ät den så länge du tycker att den hjälper dig, den dag du ska sluta med den se till att ta det i snigelfart och läs gärna tips och råd på Internet om hur andra har gjort. Ibland får man vara din egen läkare - tragiskt men sant.

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Håller just nu på och läser en bok som heter "Lyckan, kärleken och meningen med livet" av Elizabeth Gilbert. Boken handlar om hur hon hittade sig själv efter en jobbig skilsmässa, man får följa henne på en årslång resa till Italien, Indonesien och Indien. När jag låg och läste för en stund sig berättade hon om hur livet inte alls blev som hon hade tänkt sig det när hon var liten. Hon hade inte den där kärnfamiljen och levde det Svensson-liv hon hade tänkt sig, det lockade inte ens.

Jag kunde känna igen mig själv. Det är många nätter jag gråtit över att saker och ting inte blev som jag tänkte mig när jag var liten. Jag skulle ju gå ut skolan och göra det med fina betyg, inte bli tvungen att hoppa av det sista året. Jag skulle ju plugga på högskolan och skaffa mig en fin utbildning. Jag skulle få barn tidigt, att inte ha fått barn än när jag snart fyller 26 fanns inte på min karta. Och att jag skulle leva med denna ångest fanns definitivt inte i min planering.

Saker och ting förändras och det tog mig många år att komma över att jag inte fick ta studenten med mina klasskompisar. Det kan fortfarande störa mig ibland. Men jag ser inte livet på samma sätt idag, att gå i skolan med fina betyg är inte längre lika värdefullt. Det är absolut inte så att jag rekommenderar folk att hoppa av skolan, det jag menar är bara att jag har fått perspektiv på livet.

Jag kan också se att det inte gör någonting att jag inte har barn än. Min kropp skriker efter att få barn. Mitt hjärta skriker efter att få barn. Min ångest säger att jag aldrig kommer att klara av det. Jag är så fruktansvärt rädd över att aldrig känna mig stark nog för att kunna ta mig an den livsuppgiften med glädje. Jag är rädd för att aldrig våga och om jag vågar är jag rädd att ångesten kommer och gör mig till en usel mamma.

Ibland önskar jag mig ett manus att följa.

Träning

Idag gjorde jag och sambon andra besöket på gymmet för i år. Förra gången fick jag ångest och fick pina mig igenom det, jag vågade heller inte anstränga mig för mycket eftersom att de känslorna påminner så mycket om känslorna man kan få under en ångestattack.

Idag gick det mycket bättre, jag hade ingen ångest och vågade träna ordentligt. Det blev lite obehagligt när man var trött och blev lite snurrig, i hjärnan kommer genast en skylt upp som säger "VARNING! ÅNGESTEN KOMMER". Men jag kunde fortsätta ändå. 

Jag försökte tänka att svetten var ångesten som lämnade min kropp. Det var en skön känsla.Och oj vad skönt det kändes efteråt. Åt en god middag och ligger nu framför TV'n i en mysig OnePiece och stickade sockor. 

Jag känner mig glad och lättad i sinnet. Men jag vågar nästan inte njuta av det för mycket eller uttala det högt, då kommer rädslorna om att det goda ska försvinna och att jag ska ramla ner några trappsteg igen. Men försöker att tränga bort dessa tankar och istället njuta av att jag mår bra. Jag tror att mycket har att göra med att jag verkligen känner att mina senaste dagar har varit meningsfulla; Jag har faktiskt gjort saker och inte bara legat i sängen. 

Mina mediciner

Jag har alltid varit emot "lyckopiller". När jag började förstå att jag hade ångest var jag fast besluten om att klara det utan mediciner. Men man kommer till en punkt där man känner att man gjort allt man kunnat och där det handlar om att ge upp eller ta hjälp. Då valde jag att börja äta medicin. Och jag kan helt ärligt säga att det räddade mig. Det gav mig den där extra skjutsen som gjorde att jag kunde orka ta mig upp ur det svåraste. Jag vill ändå poängtera att medicinerna är inga mirakeltabletter som bara kommer och tar bort allt det onda, det är en hjälp på vägen där man måste göra det största jobbet själv.

Fluoxetin är en antidepressiv medicin som tillhör en grupp som kallas selektiva serotoninåterupptagshämmare. Serotonin är en signalsubstans i hjärnan som bland annat reglerar vårt stämningsläge i kroppen. Fluoxetin ökar mängden serotonin i hjärnan.

Jag åt Fluoxetin under flera år och lyckades bli helt ångestfri under ett par år, i alla fall så pass att det inte hindrade mig från att leva att "normalt" liv.
Varje höst brukar jag få en svacka och förra hösten blev den värre än tidigare. Min läkare föreslog att jag sjylle testa en ny medicin och eftersom jag inte klarade av att jobba för tillfället kände jag mig stressad till att må bättre och valde att testa medicinen han rekommenderade - Venlafaxine.

Venlafaxine (går också under namnet Efexor) är ett SNRI-preparat och den jobbar också med att öka mängden serotonin i hjärnan, dessutom ökar den också halten av noradrenalin som påverkar vårt beteende, sömn, koncentration etc. Jag blev bättre men hade fortfarande ångesten liggandes i kroppen, jag klarade dock av att jobba igen vilket var det viktigaste. Jag blev dock aldrig vän med den nya medicinen och nu i höstas, ett år senare, kände jag att jag ville tillbaka till min gamla medicin igen. Utsättningen av Venlafaxine var en hemsk upplevelse, kan skriva ett eget inlägg om det senare.

Nu äter jag Fluoxetin igen och hoppas kunna hitta tillbaka till ett ångestfritt liv. Jag äter också Atarax vid behov; Det är en väldigt mild tablett som verkar lugnande - den skrivs också ut mot klåda och nässelfeber. Jag har läst på nätet att många personer inte alls tycker att Atarax gör någon som helst skillnad, men för mig tycker jag att den fungerar bra. Jag är ganska känslig för mediciner och behöver inte ta någon stor dos. Man kan ta upp till sex tabletter om dagen (á 25 mg), men för mig brukar det nästan alltid räcka med en eller en halv tablett.

Måndag

Veckan har börjat bra! Jag kände mig väldigt håglös när jag vaknade men så snart jag fick upp mig själv ur sängen och satte igång kändes allt bättre. Jag var inne hos grannarna och hälsade på en stund och då fick jag gosa lite bebis, vilket alltid ger härlig energi! Efter det cyklade jag iväg till Apoteket och affären för att handla till middagen. Det var lång kö och jag fick enorma svettningar, men det stannade vid det. Jag åkte hem och lagade en supergod kasslergratäng med ris och medan den var i ugnen städade jag bort julen i köket, bytte gardiner och sånt där! Åkte också med en portion mat till mamma som hade jobbat natt!

Jag är väldigt nöjd med dagens insatser. Imorgon ska jag fortsätta att plocka undan julen och göra vår här hemma. Sen ska jag laga middag och försöka att gå ut på en promenad.

Jag har suttit och trallat på några låtar här hela eftermiddagen och sambon tittade konstigt på mig och undrade vad som hade hänt. Tänk att så lite sysslor kan göra så mycket för känslan!

Ny vecka, nya tag!

Jag har inte gjort några större utmaningar under helgen, jag kände att jag behövde ladda mina batterier igen. Var iväg en sväng till affären med sambon annars har jag faktiskt varit hemma hela tiden. Imorgon är det dock  måndag igen och dags att ta nya tag igen. Kanske är det en god idé att ha det så? Då får även jag känna skillnad på vardag och helg, det blir lätt så att dagarna flyter samman när man inte jobbar.

Jag tycker att det känns bra med mitt Ingen panik-program. Jag har läst lite i boken varje dag för att verkligen jobba med varje steg under den veckan det pågår. Det är på torsdag jag ska gå vidare till steg två.

Mina mål för imorgon är:

• Handla mat
• Laga middag
• Dammsuga kök, hall & sovrum

Det får vara nog med mål för imorgon. Om jag lyckas ta tag i något mer får det bli en bonus, jag vill inte sätta mål som jag sen inte kan uppnå. 

Helt sjukt egentligen att jag måste sätta upp mål för att klara av saker som andra gör på ren rutin. Men jag ska väl inte jämföra mig med andra utan utgå från min egen situation. Ibland är det dock väldigt frustrerande när man tänker på det. 

I höstas hade jag och mamma sparat ihop pengar till att åka på en All Inclusive-resa till Egypten. Tolv timmar innan avresa, mitt i packningen, fick jag en panikattack. Det slutade med att jag ringde och krånglade med flygbolaget för att få byta namn på biljetten så sent - jag gav bort min 7000-kronors resa till mammas väninna. Då blir man lite förbannad på den här satans ångesten. Jag är dock glad att vi över huvud taget hittade en ersättare så mamma inte blev lidande hon också, då hade jag mått ännu sämre. 

Dags att sova. Imorgon är en ny dag - en bra dag!

Skrivuppgift1 i Ingen panik-programmet

Nu har jag läst igenom hela kapitel ett några gånger och har kommit till en skrivuppgift där jag ska besvara dessa frågor:

Är det farligt att få en panikattack? Motivera ditt svar.
Det är absolut inte farligt att få en panikattack, men det är väldigt obehagligt. Kroppen reagerar på den falska rädsla du känner och sätter igång en process i kroppen. Paniken kommer när vi inte längre känner att vi har kontroll över situationen eller vår kropp. Man kan inte dö av det och man blir inte galen, det är bara falska känslor som vi får när paniken kommer. Så snart vi slutat vara rädda för paniken kommer den att försvinna från oss.

Hur skulle du beskriva en panikattack, utifrån det du har läst, för en god vän som inte är så insatt?
En jättesvår fråga att besvara, många gånger har jag försökt att få mina nära och kära att förstå, men jag vet ju hur svårt (om inte omöjligt) det är att förstå om man inte varit drabbad själv. Jag skulle nog försöka beskriva den känsla jag har inom mig när paniken kommer. Tänk att du blinkar till och helt plötsligt ligger du instängd i en mörk kista, du kan inte ta dig ut och du får panik. Du svettas, du får hjärtklappning och du vet inte vad du ska ta dig till. Tänk dig sen att någon låser upp kistan och släpper ut dig, men att samma känsla sitter kvar i dig hela tiden, den vill inte släppa. Du vill fly från dig själv, men det går inte. Sen skulle jag också förklara att det inte är farligt när det inträffar och vad jag skulle vilja att personen gjorde om jag fick en panikattack. Om personen som försöker hjälpa dig när du har en panikattack själv blir orolig och får panik är situationen ohållbar - då är det bättre att vara ensam.

Vad förvånade dig mest i Steg 1 om ångest och kroppsliga reaktioner?
Det mesta i Steg 1 har jag faktiskt läst om tidigare, men det är alltid bra att uppdatera sig lite. Jag hade aldrig tidigare läst så tydligt om vad i kroppen det är som gör att vi får de olika symtomen (som att vi automatiskt skickar det mesta av blodet och syret till benen och armarna för att lätt kunna fly en hemsk situation, då får vi för lite blod och syre i hjärnan och vi kan känna yrsel). Jag vet dock att jag blev riktigt chockad första gången jag läste om dessa reaktioner, jag blev oerhört förvånad över att någon annan känt som jag och att det fanns någon som förstod.

Spänningar i kroppen

Igår spände jag mig mer än på länge. Jag kände av det så tydligt och gjorde avslappningsövningar hela tiden, för att fem minuter senare känna att jag var lika spänd igen. Otroligt jobbigt och påfrestande för kroppen. När vi låg i soffan och tittade på TV igår kväll kände jag hur det riktigt började värka i benen för att jag spänt dom så mycket.
När vi skulle sova ville hela min kropp bara dra ihop sig i fosterställning. Jag vred och vände på mig i hopp om att hitta en ställning där jag kunde slappna av. I en timme tror jag att jag låg där innan jag till slut kunde slappna av och somna.

Varför ska det vara så svårt att slappna av? Det är ju dessa spänningar som skapar så mycket av min ångest, och det är också säkert på grund av dessa som jag känner att jag har yrsel hela tiden.

Jag behöver tips och idéer på övningar eller annat som kan hjälpa mig slappna av! Någon?

Att lära sig från grunden

Just nu är det mycket analyserande och "känna efter" hos mig. Ett måste när jag går igenom det jag gör, speciellt nu med ingen panik-programmet som jag kör; Det har dock sina baksidor också eftersom att man helt enkelt känner efter för mycket. Jag känner att jag är i ett läge där jag måste gå igenom det här, jag måste lära mig allt från grunden. Och eftersom jag inte mår precis så som jag gjorde för sju år sen när jag gick igenom det här sist måste jag hitta nya vägar och lära känna mig själv på ett nytt sätt. På sju år förändras mycket, jag är inte samma person och ångesten har nu hittat nya vägar att komma åt mig på.

När jag läser om ångest kan jag ofta känna av symtomen, det kanske inte är så konstigt i och för sig. Säg till någon att den ska titta på sin hand hela tiden och hur mycket handen än börjar klia så får personen inte klia på den - garanterat kommer den att klia. Hjärnan uppfattar bara "hand" och "klia", ordet "inte" tar inte hjärnan upp. Och det är väl likadant för mig nu, jag läser och försöker lära mig om att inte få ångest och då kommer den. Inte varje gång, men när jag läser om vissa delar kan jag känna hur hjärtat slår några extra slag och ett tryck kommer över bröstet.

Jag ska kämpa mig igenom den här perioden. Jag ser mitt mål framför mig. Drömmer mig bort. 2013 ska bli det bästa och mest ångestfria året i mitt liv.

The Worrying Kind

Moves, I like to make them

Grooves, I like to shake them

Shake me from my troublesome mind

Cause sometimes you'll find

that I'm out of my mind

You see baby, I'm the worrying kind

And you turn up your nose

It's a joke you suppose

But baby, I'm the worrying kind

So if you see me somewhere

With that glassy ol' stare

And the panic and fear in my eyes

Don't call for first aid or the fire brigade

Or the local police cause they wont care

I'm just a silly old boy with my head in the can

I'm just a mortal with potential of a superman

But what sense does it make

When i feel like a fake

When i'm saying to you all be good for goodness sake?

Ooh! Words, I like to break 'em

Words I'd like to shake 'em

Shake them from my troublesome mind

And why? Heaven knows,

It's Gods joke I suppose

But baby, I'm the worryin' kind

And You turn up your nose

And you say it's a pose

But Baby, I'm the worryin' kind

Yeah sometimes I'm blind

I'm just out of my mind

Baby, I'm the worryin' kind

- Ola Salo

Ingen panik - Steg 1

Som jag nämnde tidigare har jag köpt boken "Ingen Panik" av Per Carlbring. Jag har bestämt mig för att köra hela programmet och kommer att ta ett steg i veckan. Då tar det alltså tio veckor att gå igenom hela programmet.

Jag har börjat jobba med steg ett som heter "Därför får man panikångest". Det är mycket fakta som man ska ha med sig sen under de resterade stegen. Mycket har jag läst tidigare men det är alltid bra att uppdatera sig.

Det jag konstaterat när jag börjat läsa är hur långt jag faktiskt kommit på de här sju åren. Det finns mycket som jag var otroligt rädd för då, som knappt oroar mig alls idag. Allt mitt fokus var förut runt magen och jag kände att jag ständigt behövde ha en toalett tillgänglig i fall att. Om jag inte hade någon toalett stressade jag upp mig så mycket att jag satte igång stressmagen och behövde en toalett. Det blev alltså en ond cirkel.
Nu tänker jag inte alls på samma vis, även om jag har stressmagen kvar så kan jag oftast behålla lugnet. Och när jag är lugn så blir magen automatiskt lugnare. Jag får inte längre hemska krämpor och panik så fort magen gör ont, det är ett otroligt viktigt steg på vägen.

80-90 % av de som går igenom det här självhjälpsprogrammet i boken blir panikfria och fortsätter sedan att vara det. Jag ska göra allt jag kan för att bli en av dem.

"Det är väl bara att..."

"Det är väl bara att ta sig i kragen", "Det är väl bara att slappna av", "Det är väl bara att sätta sig på bussen", "Det är väl bara att sluta oroa sig så mycket".


Jag hatar dessa meningar. Det finns inga meningar som börjar värre. Bara är ett väldigt irriterande ord, det är så enkelt att bara göra saker när man mår bra, men när man mår dåligt då fungerar det inte så. Livet är inte så enkelt.

När ångesten kommer finns det ingen panikknapp att trycka på. Det är inte så det fungerar. Ibland kan jag titta på människor och undra om de verkligen är så lyckliga som de ser ut. Kanske har någon annan tittat på mig och tänkt samma sak någon gång? Allt är inte alltid vad det ser ut att vara. Ändå har folk så lätt att ha åsikter om det mesta som de inte har med att göra.

Gå en dag i mina skor innan du väljer att döma.

Lyckat!

Jag är så glad att jag inte avstyrde spelkvällen för jag har haft en riktigt rolig kväll. Vi har spelat fler olika spel och skrattat mycket! Någon gång ibland har små orostankar tagit tag i mig, men de har inte varit svåra att komma undan. Jag känner mig lycklig över att ha fått denna kväll, speciellt eftersom att jag fått spendera lite kvalitetstid tillsammans med min älskade lillebror ♥


Gästerna är fortfarande kvar och tänkte se på hockeyn i natt, jag vill dock inte vända på dygnet igen nu när jag äntligen fått det bra. Är dessutom jättetrött just nu och ser fram emot att krypa till sängs. 

Ser fram emot ännu en bra dag imorgon!

Sällskapsspel

Som jag skrev tidigare har jag en väldigt bra dag idag. Jag har inte haft någon ångest och har fått en massa gjort här hemma. Sambon kommer in till mig och frågar om inte min lillebror och hans tjej kan komma över och spela lite sällskapsspel med oss ikväll. Jag kände hur ångesten kom på en sekund och sa genast nej.
Sambon satt kvar och pratade lite med mig, vi pratade om det nya sällskapsspelet vi köpt men som vi inte hunnit testa ännu. Jag blev glad och pratade om hur roligt det där spelet verkar. Han frågar mig igen om inte vi ska spela det ikväll och ångesten kommer tillbaka. Jag vill så gärna men rädslan är så stor.

Jag sa till slut att vi kunde göra ett försök och sambon kramar om mig. Han tittar på mig och säger att jag ska sluta spänna mig. Så snart vi hade bestämt det ville jag krypa ihop i fosterställning och bara oroa mig. Tacksam över att han påpekade det gick jag in och städade badrummet istället.

Det är ju helt sjukt att man kan bli så här orolig över att spela spel i mitt eget hem med min egen lillebror?! Snacka om att hjärnan fet-blåser mig. Inuti mig sitter den där lilla ångestdjävulen och garvar åt att han fått kontroll över mig igen.

Jag hör ju själv hur sjukt det låter. Men ändå kan jag inte bara släppa det. Vi bestämde i alla fall ingen specifik tid, då blir det ännu jobbigare, de skulle bara dyka upp. Magen har satt igång och det blir väl som vanligt några toalettbesök framöver.

Försöker att tänka "går det inte så går det inte, då är det bara att de gör något annat när jag går och vilar". Återkommer med resultat.

Yes!

Hade lite halvt panik inför att gå och lägga mig igår kväll. Eftersom att jag sovit halva dagen trodde jag att det skulle bli en sömnlös natt, men jag lyssnade en stund på radion och kunde sen somna vid 23:30. Blev lycklig när jag slog upp ögonen i morse och såg att klockan bara var 09:15. Helt otroligt att jag vaknade av mig själv, trots att 12-timmarsstrecket inte hade passerats. Det måste väl vara ett gott tecken?!
Jag tittade på telefonen och sa tyst "Yes!" för mig själv. Och när dagen börjar så positivt kunde det bara inte bli en dålig dag. nu är klockan strax efter 14 och jag har hunnit med mycket:

• Ringt support om min dator i flera omgångar
• Bokat in en läkartid
• Badat
• Förberett för middagen
• Läst i min nya bok
• Fyllt i papper till F-kassan
• Städat och rensat en garderob i hallen

Det känns skönt! Igår hade jag inte ens klivit upp ur sängen vid den här tiden. Jag har dock valt att hålla mig hemma idag, jag orkar inte med fler utmaningar för ögonblicket. Och jag behöver inte pressa mig själv varje dag, ibland måste man låta batterierna ladda också. 

Just nu lyssnar jag på härligt glad musik av Bruno Mars och innan han intog min Spotify-lista var Timbuktu där och underhöll mig. Musik är härligt! Jag lyssnar alldeles för lite på musik egentligen. Mer musik åt folket!  

Ny bok!

Idag fick jag hem boken "Ingen panik - Fri från panik- och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi". Min ångestssyster Anna jobbar med den boken och tycker att den är jättebra, så jag ser verkligen fram emot att sätta igång med den.

Ångest-attack i affären

Idag har det inte varit en bra dag. Jag vaknade på fel sida skulle man kunna säga. Hade ställt larm så att jag skulle komma upp i tid, men när jag inte kunde somna igår kväll gick jag och la mig på soffan, där somnade jag. Jag hade enormt mycket kryp i benen, och då kan jag bara inte ligga still.
Men eftersom att jag sov på soffan hörde jag inte alarmet i morse. Och när jag har ångest, då kan jag sova hur länge som helst. Vaknade strax efter kl 13 och blev arg på mig själv direkt eftersom att jag sovit för länge. När jag är i perioder med mycket ångest så kan en sån liten grej förstöra hela mig dag.

Kom inte upp förrän klockan blev 15 och då ville jag försöka kompensera min långa sovmorgon med att göra bra saker. Jag tog cykeln till Hemköp nere på stan, min tanke var att handla för att laga en god middag. Inne på affären kände jag hur spänd jag var och ångesten kom över mig. När det dessutom var lång kö vid kassan var jag nära att bara ställa ner mina varor och springa ut därifrån.
Jag stod ändå kvar och cyklade sedan hem med tårar i ögonen. Slet av mig jackan direkt när jag kom in i hallen och la mig ner på hallgolvet för att försöka lugna ner mig. Vartefter jag slappnade av mer och mer kom tårarna, efter en stund forsade de ner längst mina kinder.

Jag lyckades dock hålla paniken borta. Jag grät ut och svor lite över hur misslyckad jag kände mig, sen tog jag ett djupt andetag och försökte få tillbaka mig själv igen.

Det försvann ganska fort, efter en kvart kände jag mig som innan jag åkte till affären. Det är konstigt hur det fungerar det där. Bakslagen är så sjukt jobbiga, men samtidigt vet jag att jag måste göra dessa saker för att komma vidare. Jag kan inte låta ångesten vinna.

Har försökt att fokusera lite på hur jag är i kroppen under dagen, och varje gång som jag tänkt på det har jag känt hur spänd jag är. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att lära mig slappna av?! Att göra det under specifika övningar tycker jag att jag klarar av, men det är de här spänningarna som jag har hela tiden under dagarna som blir jobbiga. Hur övar man upp sin "grund-avslappning"?
Jag kan verkligen känna i både rygg, nacke, huvud och käkar att jag spänner mig för mycket.

Funderar på hur jag är när jag sover, är jag spänd då också? Hur vet jag det? Ibland kan jag vakna på morgonen och ha enormt spända käkar, men har det varit så hela natten eller börjar jag spänna mig när jag är på väg att vakna? Frågorna är många...

Imorgon hoppas jag ha energi till att göra följande saker:

• Fylla i och skicka papper till Försäkringskassan
• Ringa support för mitt nya databatteri som krånglar
• Laga mat
• Städa badrummet

Imorgon ska bli en bra dag!

Avsluta dagen positivt

Många gånger har jag läst om att man ska avsluta dagen genom att skriva ned tre positiva saker om dagen som varit. Man ska på så vis på ett fint slut på dagen och somna med en positiv inställning. Många gånger har jag tänkt börja med det, men det har liksom aldrig blivit av. Men nu när detta projekt startade så tog jag tag i saken.

Mia Törnblom har gjort en fantastisk bok som heter "En härlig bok". Den innehåller en sida för varje dag på året, där står ett stärkande citat och det finns plats för att lämna en kommentar. Den har jag använt för att skriva ner mina tre positiva upplevelser varje dag.
Om man köper den inbundna boken så får man den dessutom i ett sammetsomslag som bara gör boken ännu härligare.

I förrgår när jag hade en riktigt jobbig dag var det svårt att komma på tre saker som jag faktiskt tyckte var positiva. Men efter en stunds tänkande hittade jag ändå tre saker, och då förstod jag poängen med detta skrivande. Jag förstod att det alltid finns något positivt, ibland måste man bara leta lite extra.

Det behöver inte vara stora saker. Men att man väl hittar tre saker tror jag är jätteviktigt. Och av egen erfarenhet vet jag att man har med sig känslorna från slutet av dagen in i den nya dagen. Ibland till och med i drömmarna. Jag kan drömma mycket rörigt, läskigt, obehagliga drömmar om jag har lagt mig med en negativ känsla och dålig inställning.