Introduktion till bloggen:

Var tredje person har haft en panikattack under det senaste året - det gäller alla människor i hela världen. Jag är en av dom. I sju år har jag varit drabbad, till och från. Jag har varit nere på botten och jag har kravlat mig upp för att sedan falla igen. Jag har sökt hjälp via allt från kuratorer och läkare till böcker och cd-skivor. Inom mig jag har en enorm viljestyrka som vill befria mig från ångesten. Många gånger är det dock lättare i teorin än i praktiken. Under 2012 kommer det att bli förändringar i mitt liv. NU ska jag bli fri. Följ gärna med mig på denna resa. Nu ska både kropp och själ vårdas!

fredag 26 augusti 2016

Psykoterapeut

Jag har, som jag skrev tidigare, försökt få tid hos någon kurator eller psykolog för samtalsstöd. Idag fick jag äntligen tag på en som skulle ringa mig på måndag. Det är privat, men via landstinget och hon är psykoterapeut. Hoppas på att kunna boka in några tider hos henne.

Det har dykt upp några jobb på arbetsförmedlingen som jag verkligen blivit intresserad av och sökt. Tror inte att jag är redo än på ett tag, men det skadar ju inte att söka.

Nu väntar helg med familjen och det ska bli skönt. Hoppas på mycket kvalitetstid!

onsdag 24 augusti 2016

Framsteg idag

Någonting har hänt inuti mig idag. För första gången på länge har jag kommit på mig själv att tänka framåt med positiva känslor. Jag har anmält mig till en barnloppis och har börjat samla ihop prylar till den, jag har varit på bilskolan och bestämt att vi ska boka uppkörning i början på oktober och jag har tänkt lite på framtida jobb utan att få total panik.
Försöker att ta det väldigt lugnt, men ser verkligen detta som ett framsteg. Hoppas att det fortsätter i denna riktning. Vet att det är lite utav en berg- och dalbana, men jag är glad att denna dag har varit bra. Första dagen på länge jag känner att jag tankat energi istället för att bara förlora den.


tisdag 23 augusti 2016

Avslut.

Idag har jag varit på akutmottagningen för att tömma skåp, lämna in sjukintyg, lämna nycklar och tacka för mig. Min mor körde mig dit och besöket var överstökat på 15-20 minuter. Jag var spänd innan men kunde hålla det på en kontrollerad nivå.
Började med att tömma skåpen, hade tänkt att jag skulle rensa och gå igenom vad jag hade där inne, men väl på plats öste jag bara ner allt i min väska. Gick in till chefen och tackade för att jag fick chansen att jobba där och beklagade att det blivit som det blev. Hon tog emot mig väl och sa att hon gärna kunde vara referens till mig för framtida jobb. När hon frågade hur det var med mig och barnen kände jag hur ögonen sakta fylldes med tårar, jag tog ett djupt andetag och svarade artigt innan jag gick vidare.
I korridorerna på väg ut till bilen kände jag hur jag nästan småsprang. Och väl i bilen igen kom genast huvudvärk och svettningar. Jag kände mig tom och någonstans även misslyckad. Jag trodde verkligen på att detta var rätta platsen för mig. Åter på ruta ett.

Efter detta har jag känt mig så svag. Benen orkar inte riktigt bära, och energin är som bortblåst. Hade planer på att laga mat och städa undan innan familjen kommer hem från jobb och förskola, men det går bara inte.

Jag skulle bara vilja ligga i en varm famn och lyssna till tröstande ord medan jag får gråta ut. Sen vill jag gråta till tårarna är slut, och somna medan någon pillar i mitt hår. Känna mig liten igen på någon vis. Bli omhändertagen. Inte känna några krav eller några måsten. Bara vara.
Men om cirka 30 minuter ramlar familjen in och det är dags för mig att samla mig. Äta middag, leka, byta till pyjamas, sjunga för lilla tills hon somnar och sen läsa bok för stora pojken innan han somnar. Oftast bästa tiden på min dag och förhoppningsvis kan de får mig att orka även idag. Mina älskade små barn, och min älskade sambo!

Funderar på om jag ska byta vårdcentral i hopp om att det ska finnas bättre tillgänglighet att kuratorer och en läkare som kanske förstår mig bättre.

fredag 19 augusti 2016

Tankar

När man har barn känns det inte som att man har tid att må dåligt. Jag vill inte må så här och vill komma tillbaka till vardagen så snart som möjligt. Men jag inser också att detta inte är något jag kan stressa bort, då går det istället åt andra hållet.

Men vilken väg ska jag nu ta? Är det dags att släpa fram alla gamla självhjälpsböcker? Ska jag försöka att vila eller ska jag försöka vara mer aktiv? Borde jag rent av gå tillbaka i denna blogg och läsa hur jag gjorde sist? Eller är det dumt att börja gräva i det gamla?

När jag vaknar på morgonen mår jag bra, går upp med lilltjejen och vi äter frukost. Sen dröjer det inte länge innan jag börjar känna den där obehagliga knuten i magen, lätt tryck över bröstet och svettningar. De två senaste dagarna har jag fått riktigt smärtor i magen också, så pass att jag inte kunnat röra mig obehindrat. Känner mig konstant lite yrsel och får vissa dagar springa på toaletten hela tiden med stressmage.

Jag mår oftast sämst första halvan av dagen, efter att vi ätit middag brukar jag må mycket bättre. Det är som att dagens krav försvinner och det inte längre finns några måsten. Egentligen har jag inte några direkta krav på mig just nu, men de skapar jag så bra själv i mitt huvud.

Många gånger om dagen kommer jag på mig själv att tänka katastroftankar. Tänk om jag dör? Tänk om mina barn dör? Tänk om min sambo dör? Ibland drar jag tankarna så långt att jag till och är vid begravningen. Och då är såklart ångestattacken ett faktum. Om jag kommer på mig själv i dessa tankar så försöker jag såklart avbryta dom illa kvickt, men oftast så far jag så långt i väg i mina tankebanor att jag inte ens hinner uppmärksamma vad jag gör mot mig själv.

Antar att alla dessa tankar kommer eftersom att jag varit kring liv och död så mycket på jobbet. Varför ska livet vara så förbannat orättvist?


Försöker reda ut mina tankar

Allt började i bilen på väg till Kolmården skrev jag igår. Efter samtal med sambon har jag fått klarhet i att det började innan det. Jag hade redan flera veckor innan börjat nämna saker jag upplevt på jobbet som jag hade svårt att släppa, som gav mig dålig sömn och som påverkade mig mer än vad som är hälsosamt. Men jag mådde ju så bra i grunden att jag trodde att jag skulle klara av det. Nu vet jag bättre och har meddelat att jag inte kommer tillbaka till akutmottagningen.

Att se människor lida, att se människor dö, att se människor i sorg... det är tungt. Att sen dessutom vara en del av det i form av att ge hjärt- och lungräddning till en livlös kropp, krama om någon som just förlorat sin livskamrat eller vara den som tittar en person i ögonen precis när livet lämnar kroppen. Ja, det går inte att beskriva.

Jag har lärt mig så otroligt mycket under mina månader på akuten, men de tunga delarna är mer än vad jag kan hantera. Vissa saker kommer jag att bära med mig hela livet, både på gott och ont.

Min läkare försökte stoppa mig redan när jag skulle börja jobba, hon sa att jag skulle vara uppmärksam på mitt mående då det är ett väldigt tungt jobb som inte passar alla. Jag skrattade och sa att det inte var någon fara med mig. Om jag ändå hade lyssnat!

Jag vill inte ångra dessa månader, de har utvecklat mig som människa och gett mig en ny syn på livet. Även en hel del skrämmande tankar på hur skört livet är. Men jag vill tro att allt sker av en anledning och en dag tror jag att jag kommer att förstå varför jag fick gå igenom detta.

Jag har försökt komma i kontakt med kurator eller psykolog för att få samtalsstöd. Men överallt är det långa köer. Att få hjälp ska vara så mycket lättare än så. Vänta i flera månader när jag har behovet nu, det känns inte okej. Har både kontaktat personer inom landstinget och privat, det ser likadant ut överallt.

Dags att göra upp en plan som jag kan följa själv. Uppenbarligen ska man vara sin egen psykolog i dagens samhälle. Återkommer med den.

torsdag 18 augusti 2016

Ångestmonstret på återbesök

Nu har det gått år sedan jag skrev på denna blogg, och helt ärligt trodde jag att det var ett avslutat kapitel i mitt liv. Tji fick jag.

Här sitter jag nu med ett helt fantastiskt liv som numer består av sambo, 3,5 år gammal son och även en dotter på 15 månader. Vi har köpt hus och trivs fantastiskt. Jag har mellan graviditeterna läst ikapp mina gymnasiebetyg och skaffat mig en undersköterskeutbildning och nu över sommaren fick jag jobb på min sista praktikplats som var på akutmottagningen.

Jag var så lycklig över att jag äntligen skaffat mig en utbildning och jag älskade att få komma iväg till jobbet så att jag inte bara var mamma hela dagarna. Men någonting gick uppenbarligen fel i mötet med mig själv.

Det var en solig dag, jag var ledig från jobbet och vi satt i bilen på väg till Kolmården för att ha en mysig dag med familjen. En bilresa på ca 2 timmar. Jag kände redan när vi lämnade stan att det var något i magen, en obehaglig känsla som låg där och grodde. Men jag struntade i det och försökte fokusera på vår roliga dag. Efter ytterligare ett par min kom paniken plötsligt över mig. Som om den aldrig någonsin försvunnit, som att den bara gömt sig en stund. Vi stannade, jag gick på toaletten och försökte sedan åka vidare. Med en halvtimme kvar till resmålet gick det inte längre, panikångest. Tårarna sprutade och jag ville bara fly från mig själv. Ingen annat alternativ fanns än att åka hem igen.

Efter det hade jag säkert en veckas tid multipla ångestattacker varje dag och var i princip sängliggande hela tiden. Ångest över ångesten. Varför kommer den tillbaka nu? Jag var ju fri? Jag hade ju lämnat detta bakom mig och mådde bra igen.

Nu har det gått ungefär en månad sedan den där dagen och jag mår bättre. Jag har inte ångestattacker varje dag men kan fortfarande inte jobba eller göra några större utsvävningar. Enormt känslig för all form av stress och förtvivlad över hur jag ska ta mig ur den här skiten, igen. Ska jag behöva göra en lång jävla ångestresa igen?

Det är en ganska stor skillnad att gå igenom detta när man har barn mot hur det var när jag var ensam. Jag kan inte bara lägga mig ner och ge upp,det går inte. Jag vill inte att dom ska se sin mamma må dåligt. Å, det ger mig sån ångest! Hur ska jag klara av att vara en bra mamma när jag mår så här? Jag behöver bara skriva detta om barnen så knyter det sig i hela mig. Jag är så rädd att de ska bli lidande för mitt mående, det är så fel.

Jag måste göra upp någon form av plan för att ta mig ur det här. Eller hur var det nu det fungerade? Hur gjorde jag sist? Min hjärna kokar över av alla tankar.