Lite tankar om kärlek

Jag har funderat mycket på mitt tidigare inlägg idag... Jag kommer nog alltid att vara en person som behöver en stöttepelare i livet - någon som står stadigt och som jag kan luta mig mot. Kanske kommer det att förändras den dag jag får barn själv, då blir jag ju själv en stöttepelare och kommer förmodligen inte kunna hålla så mycket fokus på mitt eget mående. Lite så som det är på jobbet nu, där mår jag ju hur bra som helst eftersom att allt fokus ligger på att jag är där för att handleda andra.

Just detta har en läkare pratat med mig om för flera år sedan. Att många som äter antidepressiva mediciner under flera år kan sluta först när de blir gravida och tappar fokuset från sig själv på ett helt annat sätt. Jag tror att det ligger mycket i det han sa. Samtidigt kan man ju inte skaffa barn bara för att kanske få må bättre.. det skulle i alla fall jag aldrig göra.

Jag har drömt om att bli mamma under flera år. Det känns lite som meningen med livet för mig! Det är ångesten som har hållit oss tillbaka... rädslan för att ångesten ska ta ett grepp om mig som går ut över mitt barn är för stor. Sen finns det ju också risker med att äta mediciner under en graviditet, om jag nu inte skulle klara av att sluta med den.

Än så länge är det inte bråttom för oss att skaffa en familj, även om längtan är stor. När det här året är över kanske jag har kommit så pass långt att jag känner mig redo, det är lite utav mitt mål med den här resan det med.

Under tiden så får vi njuta av den tid vi har med bara oss två. Och vi har det jäkligt bra tillsammans måste jag säga. Vi har haft både toppar och dalar under dess sju år... men under de senaste två åren har vi hittat en stabilitet som vi båda trivs väldigt bra i. Vi har liksom hittat våra roller och det känns som att vi befinner oss på samma nivå i livet även om vi är väldigt olika. De senaste månaderna har vi skrattat väldigt mycket tillsammans, den känslan älskar jag...

Vi spenderar absolut inte all ledig tid tillsammans. Han har sitt, jag har mitt och sen har vi också det som är vårt. Den balansen gillar jag, jag skulle aldrig orka vara en flickvän som gnällde om han skulle iväg med kompisarna eller som bråkade om ditt och datt. Däremot förespråkar jag kommunikation och tycker att det är viktigt att vi ändå berättar för varandra om vi har något planerat för helgen eller liknande.

Glöm inte bort att prata med varandra där hemma i stugorna. Fråga hur dagen har varit, hur personer mår idag... ta er tid att laga middagen tillsammans eller ligg och prata en extra stund när ni släckt lampan på kvällen. De stunderna och samtalen är nog det viktigaste man har tillsammans. Kvalitetstid!

Att känna sig själv

Min hjärna är fylld med så mycket tankar just nu att de bara trasslar in sig i varandra. Ingen tanke är riktigt klar, för den störs av andra tankar hela tiden, förstår ni hur jag menar?

Jag funderar på hur jag kan reda ut mina tankar när jag hamnar i detta, och jag funderar på vad jag kan göra för att undvika att hamna här från första början. Att skriva tycker jag hjälper för stunden, för just när jag skriver måste jag fokusera på det och vara närvarande i stunden.

Jag har alltid tyckt om att skriva av mig, har dagböcker sedan jag var 12-13 år tror jag. Nu för tiden skriver jag inte dagbok varje dag längre, jag skriver när jag känner att jag har ett behov av det helt enkelt. Därför älskar jag att blogga! Hade en blogg tidigare som jag skrev på under flera år, där var jag dock inte anonym och mot slutet tyckte jag att det var jobbigt att så många jag kände visste om alla mina innersta tankar. Den här bloggen har jag bara givit ut till några få utvalda, i övrigt föredrar jag att vara ganska anonym.

Kreativitet över lag tycker jag hjälper mig när jag mår dåligt. Man har så mycket inom sig och på något vis är det skönt att få uttrycka det. Utöver skrivandet tycker jag om att hålla på med scrapbooking, baka, fotografera, inreda och måla (målar inte tavlor utan målar gärna om gamla träramar, lådor och prylar). Men det går ju lite i onda cirklar det där också, för när jag mår riktigt dåligt och skulle behöva göra något kreativt så orkar jag ju inte ta mig för. Skrivandet brukar jag dock kunna ha med mig i även dessa stunder, kanske mest då.

Att göra saker man mår bra av skapar automatiskt ett positivt tänkande. Det är lite den strategin jag kör på just nu, jag söker efter allt här i livet som får mig att må bra. Och jag försöker att, väldigt rationellt, ta bort alla de saker som jag mår dåligt av. Känner att jag behöver reda i dessa saker för att kunna finna mig själv.

Hur är jag egentligen som person? Hur vill jag vara? Vad mår jag bra av? Vad borde jag förändra? På många plan i livet känner jag mig själv väldigt väl, men det känns som att det är delar av mig som saknas. Det handlar inte om prylar eller personer i min närhet, det handlar bara om mig själv.

Känner du dig själv?

När man väl börjar att jobba med sig själv finns det så mycket att upptäcka. Och jag tror att alla människor borde göra en sån resa. Jag är en person som är väldigt nyfiken i min natur, så jag tror att det här steget i mitt liv är mer naturligt för mig än vad det är för många andra. Jag är inte personen som bara tar dagen som den kommer, även om det skulle vara skönt ibland - jag tänker alldeles för mycket för att vara en sån person. Jag är den som analyserar och diskuterar, den som frågar "varför" när många skulle säga att det inte spelar någon roll varför. Jag är nyfiken på livet och jag är ganska vetgirig när det kommer till människor, känslor och livet självt.

När det här året är slut, då ska jag känna mig själv på ett helt annat sätt än vad jag gör idag. Jag ska kunna gå rakryggad genom livet och veta vilka äventyr jag vill ta mig an.

Att lära sig från grunden

Just nu är det mycket analyserande och "känna efter" hos mig. Ett måste när jag går igenom det jag gör, speciellt nu med ingen panik-programmet som jag kör; Det har dock sina baksidor också eftersom att man helt enkelt känner efter för mycket. Jag känner att jag är i ett läge där jag måste gå igenom det här, jag måste lära mig allt från grunden. Och eftersom jag inte mår precis så som jag gjorde för sju år sen när jag gick igenom det här sist måste jag hitta nya vägar och lära känna mig själv på ett nytt sätt. På sju år förändras mycket, jag är inte samma person och ångesten har nu hittat nya vägar att komma åt mig på.

När jag läser om ångest kan jag ofta känna av symtomen, det kanske inte är så konstigt i och för sig. Säg till någon att den ska titta på sin hand hela tiden och hur mycket handen än börjar klia så får personen inte klia på den - garanterat kommer den att klia. Hjärnan uppfattar bara "hand" och "klia", ordet "inte" tar inte hjärnan upp. Och det är väl likadant för mig nu, jag läser och försöker lära mig om att inte få ångest och då kommer den. Inte varje gång, men när jag läser om vissa delar kan jag känna hur hjärtat slår några extra slag och ett tryck kommer över bröstet.

Jag ska kämpa mig igenom den här perioden. Jag ser mitt mål framför mig. Drömmer mig bort. 2013 ska bli det bästa och mest ångestfria året i mitt liv.

Tänk om, tänk rätt!

Okej, nu har jag funderat ordentligt på det här med mina dagsscheman och insett följande: jag ska inte ha ett späckat schema att följa, att bryta schemat på något vis är ganska troligt under dagen, och det skapar negativa känslor. Det jag behöver är små, enkla mål som jag kan hålla mig till och bocka av efter dagens slut.

Mina mål är att:

• Skaffa mig en regelbunden sömn
• Äta regelbundet
• Gå ut varje dag, om så bara en liten sväng
• ha mer ordning & reda kring mig
• Göra mer saker som ger mig positiv energi

Det låter väl rimligt?