Den onda cirkeln

Denna vecka har varit väldigt jobbig på det mentala planet. Många tankar, mycket oro och till och med ångest från och till. "Tänk om-tankarna" är det som gjort sig påminda och skrämt upp mig med alla möjliga scenarier. Mycket rädsla för att något ska vara fel på bebis i magen... och mycket rädsla för hur jag ska må när barnet kommer. Jag vill vara en underbar mamma och är jätterädd för att få mycket ångest, förlossningsdepression eller liknande. Vet ju att jag ligger i en ganska stor riskzon för det.

Men jag har fått mycket pepp från omgivningen under veckan och de påminner mig ständigt om att jag har ett stort kontaktnät och många som gärna hjälper till om det skulle behövas. Tack och lov för nära och kära!

Tror att alla dessa tankar är ganska normala att gå igenom när man är gravid. Det är ju en väldigt stor förändring som skall ske.. men jag är nog lite känsligare än många andra när det kommer till oro. För mig skapar oro rädsla, och rädslan i sin tur skapar ännu mer oro... där har vi ekorrhjulet som är så svårt att ta sig ur.

Igår kände jag hur bebis rörde sig extra mycket, tror han kände att jag behövde det! För när jag känner den där lilla buffande virvelvinden i magen, då släpper all form av oro och jag kan inte annat än le. Känslan är så obeskrivligt underbar.

Mycket har hänt här hemma denna vecka. Vi har kört stor rensning av lägenhet och förråd, ett stort lass körde vi idag iväg med till tippen.. Älskar att kasta en massa saker som man inte längre behöver! Vår lägenhet är ju lite speciell och vi har funderat på hur vi ska göra när bebis kommer. Vi har en våning med kök, sovrum, vardagsrum och badrum, sen har vi nedervåningen med ett stort rum och toalett. Vi har nu kommit fram till att nedervåningen får vara TV-rum (precis som det är nu) och vardagsrummet uppe får bli vårt nya sovrum + kontor (idag har vi bara soffmys och matsalsmöbler där inne). På så vis kan vårt nuvarande sovrum bli barnrum! Vi vill verkligen inte ha leksaker över hela lägenheten för jämnan, det känns viktigt att ha ett rum där alla saker hör hemma. Kanske nämnde jag detta tidigare till och med? Är väldigt förvirrad just nu. Ursäkta min gravidhjärna i så fall.

Nu har vi i alla fall kommit en bra bit på vägen, men denna vecka har satt sina spår i min rygg känner jag nu. Man ska ju inte hålla på och bära när man är gravid, och jag har verkligen försökt att inte bära så tungt.. men att bara stå och titta på känns bara dumt. Nu i efterhand kan jag dock känna att jag borde ha lyft och släpat lite mindre. Men nu är det i alla fall färdigt och det är dags att invänta nya tapeterna som jag ska be hyresvärden om.

Idag kastade vi även vårt köksbord när vi ändå åkte till tippen. Jag har köpt jättefina köksmöbler begagnat och just nu är de lämnade på ommålning, så i några dagar får vi klara oss utan bord. Men sen blir det så fint så!

Vem är du som gömmer dig där inne?

Långfredag

Då var långfredagen här. Från klockan 16 kommer vi att ha besök här hemma. Än så länge känns det ganska okej då jag gjort tårtan färdig och inte haft tid till att tänka så mycket. Men det är ju bara personer som står mig nära så varför skulle det vara ett problem??! Det brukar gå bra, men just den där stunden då vi sitter vid bordet och ska äta... då är det kritiskt. Kommer ångesten så kommer den då, det vet jag. Och genom att ha den tanken med mig så är risken sjukt mycket större att den kommer, det vet jag också. Men det är inte så lätt alla gånger att styra sina tankar!

Jag tror jag kör på taktiken "keep busy" idag. Ska strax locka håret, sminka mig och klä på mig. Måste också dammsuga av köksgolvet som har fullt av smulor på dig efter tårtbaket (blir alltid så när jag bakar, haha).

Längtar så sjukt mycket till nästa helg då jag ska på steg två i den mediala utvecklingskursen. Vi ska lära oss om healing hela helgen och jag tror att det kommer bli helt fantastiskt! Vi är dessutom en helt underbar grupp.

Mot locktången!

Stor utmaning väntar

Precis som jag anade igår var det sömn som behövdes för att göra mig till människa igen. Sov välbehövliga åtta timmar och kände mig som vanligt igen i morse. Dagen har gått bra på jobbet, men nu känner jag mig otroligt sliten igen. Huvudvärken har visst skapat rutin i att dyka upp vid 16-snåret. Men jag mår inte lika dåligt som igår och det är jag tacksam över.

Imorgon kommer det dock bli en riktigt stor utmaning för mig. Vi skulle tydligen göra en liten utflykt med några brukare och till den ska vi åka stadsbuss. Tydligen älskar de att sitta och åka buss, utan att egentligen ha någonstans att åka. Och där går vi ju inte riktigt hand i hand om man säger så...
Även när jag varit HELT ångestfri så har jag fortfarande dragit mig för att åka buss. Jag hatar det! Men nu har jag inte så mycket till val.. så det är bara att anpassa sig och försöka göra det bästa av situationen. Ska försöka att tänka på det så lite som möjligt och bara ta det som det kommer. Men det känns inte tipp topp direkt. Håll tummarna för mig imorgon snälla ni!

Nu blir det precis som igår: vila, äta, bada, TV, sova.

Om 10 timmar är jag där!

Tänk att jag fruktade denna söndag så mycket. Jag trodde ju verkligen det värsta, men det har gått superbra! Jag var säker på att jag skulle bli totalt handlingsförlamad idag på grund av stressen inför morgondagen. Men jag har kollat film, lagat mat, varit hos grannen och fikat... ja, inte alls känns mig speciellt orolig.

Jag har verkligen kört på taktiken att jag ska ta bort alla möjliga orosmoment och på så vis underlätta för mig själv så mycket som möjligt. Jag har därför redan nu lagt fram kläder till imorgon, packat i ordning en påse i kylen med matlåda och frukt, packat i ordning det jag ska ha med mig i ryggsäcken... och nu ska jag gå in och titta på en vägbeskrivning dit jag ska så att jag vet lite mer exakt. Mer förberedd än så här blir jag inte. Ja, jag har till och med förberett frukosten för imorgon ifall jag känner mig för stressad för att äta annars.

Jag känner mig redo nu. Jag känner att det är dags! 

Den här veckan har jag verkligen fått möta mina rädslor och på riktigt ta tag i dom. Och jag tror att det har hjälpt. Jag sköt inte på allt till sista dagen utan jag har pö om pö förberett mig mentalt under två veckor.

Nu hoppas jag på att jag kan somna i tid och att jag får en lugn och skön sömn. Klockan 06:15 ringer väckarklockan.

Wish me luck!

Sista prövningen

Idag har jag haft min sista prövning innan det är dags för nya jobbet på måndag. Jag var på ett dop, som till och med var ett dubbeldop (dvs. det tog längre tid än ett vanligt dop); Två små söta kusiner skulle döpas samtidigt! Det gick hur bra som helst i kyrkan, jag behövde aldrig ens fundera på hur jag mådde. Då är det som allra bäst.

Jag kände mig inte speciellt orolig innan heller, men det märktes att jag ändå spände mig; När jag skulle måla naglarna skakade mina händer som asplöv. Kom dock aldrig till den punkt då jag hade minsta tanke på att inte gå dit.

Efter kyrkan skulle alla fika på församlingshemmet, sambon hade feber så han valde att gå direkt hem och inte smitta ner alla. Då kom alltså nästa prövning, jag skulle ensam sitta ner och äta tillsammans med massor av folk. Men det var inga problem det heller! Tack och lov! Var väldigt orolig för att jag skulle få ett bakslag idag, då vet jag inte om jag hade klarat av att gå dit på måndag... men nu fick jag bara ännu mer bekräftelse på att jag är stark nog.

Var borta i ca 2½ timme och nu är jag trött och lätt illamående. Men det är ju inte alls konstigt att det blir så efter att spänningarna släpper. Även om jag inte får ångesten eller oron så vet jag att det kommer ta ett tag innan jag kan slappna av i kroppen. Kan ju bara ana hur trött jag kommer vara kl 16:00 på måndag när jag jobbat färdigt för dagen.

Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen, kolla på melodifestivalen och bara ha det skönt.

Rädslor inför jobbet

Om jag ska försöka att bena ut vad mina rädslor är inför det nya jobbet ser det ut ungefär så här:

Jag är rädd för...

• ...att jag ska få panikångest på söndag, precis som innan min Egyptenresa (som jag avbokade).
• ...att jag ska känna att jag vill hem när jag väl tagit mig dit.
• ...att jag ska bli illamående.
• ...att jag ska känna mig svimfärdig.
• ...att jag ska få stressmage och springa på toa hela tiden.

Känslorna blir så många att jag inte vet vart jag ska börja. Jag har mått illa hela kvällen nu och känner hur det vibrerar i mig. Plötsligt känner jag mig så svag... självförtroendet är på botten... Känner mig bara usel. Det känns som att jag inte fått någonting vettigt gjort idag, att jag inte klarat av någonting. När jag verkligen granskar min dag kan jag se att jag har varit på möte, städat nedervåningen och lagat middagen... ändå är känslan att jag inte gjort någonting. 

Jag har så mycket tårar inuti mig som vill ut, men jag har lagt någon blockering där... Brukar alltid ha lätt till tårar, men just nu känns det absolut inte så. Det är lite jobbigt, för det är så skönt efter att man gråtit lite.. man liksom släpper ut sin ångest. 

Satan vad jag är leds på ångesten! Jag är så trött på att den har denna kontroll över mig!! 

Så, nu har jag kräks ur mig lite av allt... det behövs ibland. 

Det här får vara min skitdag

Idag har mina känslor åkt berg- och dalbana. Jag kämpade om och om igen med att vända alla mina negativa tankar och till slut kände jag bara att jag inte orkade mer. Jag tillåter mig själv att må dåligt idag och tar istället nya tag imorgon.
När jag släpper fram mina känslor och allt tydligare kan se mina orosmoln blir allt självklart mycket jobbigare, men jag tror att det är ett nödvändigt ont ibland. Det mesta handlar om att lära sig att tänka positivt, men allt handlar inte om det, en del handlar ju också om att man måste bearbeta det som faktiskt är jobbigt. Det svåra är sen att se vilka problem som är värda att jobba med och vilka som man mår bäst av att bara försöka släppa direkt.

Just det här med min oro inför nya jobbet är ett problem som jag måste bemöta för att sakta men säkert kunna bygga upp min självkänsla. Om jag bara skjuter bort dessa tankar hela tiden kommer jag att explodera på söndag då allt kommer att komma över mig. Förstår ni hur jag menar när jag pratar om skillnad mellan problem och problem? 
Om jag ska ge exempel på sådana tankar som jag alltid måste försöka slå bort så snart de kommer är det oro inför att gå i butiker, äta ute eller kanske åka bil långt. Denna typ av tankar blir inte bättre av att jag försöker bearbeta dom, snarare tvärt om. Det gäller bara att släppa så snabbt som möjligt och försöka att vara i nuet och inte oroa mig för vad som komma skall.

Därför tänker jag låta mig själv tänka alla tankar om jobbet idag. Och imorgon tänker jag vakna med ny energi och se till att det blir en bra dag.

Vad tror ni, gör jag rätt? Eller borde jag göra på något annat vis? Mottager tacksamt tips och råd!

Mötet

Nu är jag hemma igen efter att ha varit på jobbmötet och skrivit papper. Det gick oväntat bra att ta sig upp ur sängen i morse, vaknade till och med innan klockan. Väl där fick jag svara på en massa frågor om hur jag är som person, det är alltid svårt att svara på sådana frågor men jag försökte bara vara ärlig.

På väg därifrån hoppade lite orostankar fram i min hjärna. Tänk om jag plötsligt börjar må illa på jobbet? Tänk om jag får ångest? Tänk om jag inte klarar av det? Tänk om jag svimmar?


Jag valde att snabbt slå undan dessa tankar och försöka tänka positivt, men ändå har jag ju dessa tankar med mig i bakhuvudet. Mest är jag nog rädd för hur jag ska tackla min oro på söndag - det brukar alltid vara värst innan för mig, den där förbannade förväntansångesten.

Jag försöker hitta någon form av balans mellan att förbereda mig för vad som komma skall och att inte ta ut oron i förskott. Det är svårt och jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga.

Imorgon ska jag testa något nytt som kanske kan hjälpa mig, återkommer med mer information om det! :-)

Sista veckan nu..

Ja, nu är jag inne på min sista vecka hemma, nästa måndag ska jag börja jobba! Jag vänder så smått tillbaka dygnet och tog mig idag upp kl 9 för att ha tvättstugan. Imorgon bitti ska jag vara nere på stan kl 8:30 för att ordna med papper och sånt inför nya jobbet, så det är bäst för mig att jag inte somnar något nu under dagen och kan somna i tid ikväll.

Konstigt hur mina känslor är kring det nya jobbet egentligen. Ena stunden känns det bara som att det ska bli roligt, andra stunden känner jag mig nästan panikslagen inför vad jag ger mig in på. Denna vecka ska handla om att få bort dessa rädslor. Jag vet att jag kommer att bli orolig på söndag, men jag vill inte att den oron ska bli så stark att jag tvivlar på om jag klarar av att gå dit eller inte.

Åh vad jag längtar till meditationen ikväll! Hoppas att det blir en riktigt skön meditation där man riktigt kan känna hur rummet fylls upp av positiva energier genom alla som mediterar tillsammans.

Nu är dags att byta tvätt i maskinerna!

Ångestvibration i ådrorna

Jag känner den där jobbiga ångestvibrationen i kroppen igen, det är som en svag vibration som rör sig i mina ådror. Så får jag alltid om jag är spänd eller oroar mig. Jag antar att det beror på kommande jobbet och jag vet inte riktigt hur jag ska bearbeta det.. Jag har en konstig känsla som är som en blandning av rädsla och längtan, jag känner mig stressad inför att jag måste må helt bra NU! Men det fungerar väl inte så.. Tror att jag ska gå på meditationen på söndag även om det inte var min plan från början... Kanske kan det hjälpa mig lite.

Imorgon ska vi nog försöka att gå på bio. Det är en stor utmaning! Jag bokar biljetterna innan så att jag får välja plats... vill absolut sitta på kanten! Vi tänkte se den nya filmen av Peter Magnusson som hade premiär idag, vi kan behöva få oss några goda skratt. Hoppas att det kommer kännas bra imorgon om att jag känner mig stark då så att jag vågar gå, det vore mysigt. Kanske kan vi ta den bion som går vid 18-tiden, då brukar det väl inte vara lika mycket folk?!

Nu ska jag lägga mig i ett bad och läsa lite... sen blir det sängen!

Inbokad!

Fick ett nytt samtal från jobbet jag talade om. Hon ringde för att boka in mig på introduktion under vecka 7. Utan att ens tänka efter tackade jag ivrigt ja; Måndag till fredag, 7:30-16:00 är jag inbokad. Jag kan omöjligt tacka nej till den här möjligheten på grund av rädsla. Det kan inte vara en slump att den här möjligheten kom just nu, det kan inte vara en slump att jag precis när jag slutat på mitt gamla jobb får en möjlighet till att göra något nytt som jag drömt om.

Mina rädslor ska jag kasta bort, så långt bort att jag inte kan se dem längre. Och om de visar sig ändå ska jag göra allt som står i min makt för att ignorera dom. Get the fuck out of me you stupid anxiety! Nu ska jag ta makten, jag ska ta över ratten och styra i de riktningar jag vill åka!!

Jag ska försöka se på det som att inga uppgifter eller utmaningar kommer till mig om jag inte är redo för dom. Jag vill verkligen tro på att det finns en mening med allt, och jag tänker inte gå omkring och vara rädd för att leva.

Hur kan jag bäst förbereda mig för att börja jobba? Jag har 10 dagar på mig att göra mig så redo som jag kan bli. Det första steget blir absolut att gå upp så pass tidigt på morgonen att jag bara slocknar mellan 22:00 och 23:00 på kvällen. Igår gjorde jag det, var helt slut efter trumresan och när sambon kom och la sig kl 23 orkade jag inte ens säga godnatt, jag var redan på väg in i drömmarnas land. Så vill jag ha det varje kväll!
I övrigt tror jag att jag måste mentalt förbereda mig för det jag har framför mig. Det ska bli så spännande!

Färdig!

Nu är också mötet avklarat. Det gick så otroligt bra, jag kom till och med på mig själv med att sitta och njuta lite av att vara där. Helt plötsligt tänkte jag "just nu känner jag mig som mig själv igen". Och det var precis så det kändes, som att jag för en stund fick vara glada, pigga, roliga och pratsamma Jenny igen. Innan mötet ville jag bara gå in och skriva på papper och sedan lämna kontoret, nu när jag satt där ville jag nästan inte att det skulle ta slut.

Känner mig väldigt lätt just nu. Är glad över att jag inte behöver gå tillbaka till arbetsplatsen och jag är glad över att vi fick ett ordentligt avslut idag.

Ikväll är det scrapbookingträff med mina tjejer (vi har det varje måndag) och för första gången på veckor överväger jag faktiskt att gå dit.

Jag är stolt över mig själv och det tänker jag fortsätta att vara hela dagen. 

Halvvägs

Läkarbesöket är avklarat. Efter en lång natt med ångest och en vurpa på cykeln kom jag äntligen dit. Han sjukskrev mig mina sista två veckor på jobbet och en liten tyngd föll från mina axlar. Nu är det jobbmötet kvar, en kollega hämtar mig och vi åker dit tillsammans. Hon vet precis läget med mig och stöttar mig väldigt mycket, så det känns skönt. Annars hade jag nog inte tagit mig dit. Åh, vad jag längtar till detta är över...

KÄMPA!

Nervös, orolig och rädd

Imorgon bitti kl 10:30 ska jag infinna mig på vårdcentralen hos min läkare. En sista omgång av sjukskrivning behövs innan min anställning avslutas. Jag är orolig för att han ska säga att han inte låter mig vara sjukskriven, att inte inte ska förstå och tro att han kan tvinga mig till jobbet. Tänk att det ska vara så jobbigt varje gång jag ska dit, allt skulle vara så mycket lättare om jag kände att han över huvud taget förstod sig på psykisk ohälsa. 

Kl 13:00 ska jag sedan infinna mig på jobbets kontor för möte med chef och kollegor, samt påskrivning av uppsägningar. Vid denna del av dagen finns det en rad orosmoment: 

1. Hur ska jag ta mig dit? Det är en bra bit och mitt enda alternativ verkar vara att cykla. 

2. Om jag tar mig dit och ångesten kommer, vad gör jag då? 

3. Hur lång tid ska jag behöva vara där? Kommer det ta 20 minuter eller 2 timmar? 

Kl 14:00 har jag sedan möte hos kvinnan som hjälper mig med avslappningsövningar, men eftersom att jag inte vet hur lång tid det tar på jobbet måste jag avboka tiden imorgon bitti. Ännu ett jobbigt moment. 

Det känns lite typiskt att allt har samlat sig på samma dag och inom loppet av fyra timmar. Det kryper i hela min kropp och jag känner att jag bara vill vrida på mig (det är dock en fysisk omöjlighet idag med all träningsvärk från gårdagen). 

Jag blir också orolig över att jag inte ska kunna somna ikväll när jag har läkarbesöket så tidigt imorgon. Jag bokar helst in saker på eftermiddagarna så jag hinner ladda lite under dagen. Jag ska verkligen göra allt jag kan för att inte ligga och oroa mig ikväll - men det är svårt! 

jag ska försöka jobba lite med veckans kapitel i Ingen panik-programmet, kanske kan jag få lite tips och idéer där - det handlar ju trots allt om tankar. 

Storhandling

Klumpen i halsen vill inte försvinna. Jag har noll i värde på min energimätare och har sovit hela dagen känns det som. Nu har jag i alla fall tagit mig upp ur sängen och gjort mig i ordning för att åka med sambon och storhandla. Att springa in på affären, riva åt sig det man ska ha och sedan skynda sig mot kassan är mer min melodi just nu. Känns skönt att jag har sambon med mig i alla fall. Det är ganska tröttsamt att småhandla varje dag, så nu gör vi en storhandling och nästa vecka får jag hitta på andra utmaningar istället om ingenting behöver kompletteras.

Hoppas att det inte kommer vara så mycket folk på affären idag. Kanske är folk ganska fattiga så här efter jul och innan lön?

Kämpa nu för fan Jenny! Ge dig inte!

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Håller just nu på och läser en bok som heter "Lyckan, kärleken och meningen med livet" av Elizabeth Gilbert. Boken handlar om hur hon hittade sig själv efter en jobbig skilsmässa, man får följa henne på en årslång resa till Italien, Indonesien och Indien. När jag låg och läste för en stund sig berättade hon om hur livet inte alls blev som hon hade tänkt sig det när hon var liten. Hon hade inte den där kärnfamiljen och levde det Svensson-liv hon hade tänkt sig, det lockade inte ens.

Jag kunde känna igen mig själv. Det är många nätter jag gråtit över att saker och ting inte blev som jag tänkte mig när jag var liten. Jag skulle ju gå ut skolan och göra det med fina betyg, inte bli tvungen att hoppa av det sista året. Jag skulle ju plugga på högskolan och skaffa mig en fin utbildning. Jag skulle få barn tidigt, att inte ha fått barn än när jag snart fyller 26 fanns inte på min karta. Och att jag skulle leva med denna ångest fanns definitivt inte i min planering.

Saker och ting förändras och det tog mig många år att komma över att jag inte fick ta studenten med mina klasskompisar. Det kan fortfarande störa mig ibland. Men jag ser inte livet på samma sätt idag, att gå i skolan med fina betyg är inte längre lika värdefullt. Det är absolut inte så att jag rekommenderar folk att hoppa av skolan, det jag menar är bara att jag har fått perspektiv på livet.

Jag kan också se att det inte gör någonting att jag inte har barn än. Min kropp skriker efter att få barn. Mitt hjärta skriker efter att få barn. Min ångest säger att jag aldrig kommer att klara av det. Jag är så fruktansvärt rädd över att aldrig känna mig stark nog för att kunna ta mig an den livsuppgiften med glädje. Jag är rädd för att aldrig våga och om jag vågar är jag rädd att ångesten kommer och gör mig till en usel mamma.

Ibland önskar jag mig ett manus att följa.