Dramatisk kväll!

Sammandragningar har man under hela graviditeten eftersom att livmodern tränar inför förlossningen. De kan bli fler om man stressar eller anstränger sig. Igår kväll låg vi bara och tittade på TV och för första gången blev sammandragningarna obehagliga, och täta. Minst var 10e minut kom en sammandragning och jag blev lite orolig med tanke på att jag bara låg och slappnade av (då ska det i regel avta). 

När jag gick på toaletten kom det lite blod på pappret och då blev vi rejält oroliga och ringde till förlossningen för att få råd. De ville att vi skulle komma upp på en gång för att titta till så bebis mådde bra. Tack och lov så gjorde han det! I drygt 20 minuter fick vi ligga och lyssna på hans fina hjärtljud. 

Alla graviditeter är som sagt olika och man vet aldrig riktigt vad som kan ske. Förmodligen berodde den lilla blödningen på känsliga slemhinnor och ingenting annat. Efter att ha träffat både barnmorska och läkare fick vi åka hem och sova - bra mycket lugnare än någon timme tidigare! 

Det är tur att han är en sån aktiv liten krabat där inne, det är väldigt lugnande att känna hans rörelser. Vaknade ett par gånger i natt av sammandragningar, men de är inte längre så täta som igår kväll. Känner att jag måste bli bättre på att låta bli att göra saker som är för påfrestande för kroppen nu, vill inte att lillen ska komma riktigt ännu! 

När vi satte oss i bilen igår och skulle åka till förlossningen, då kände jag hur ångestnivån steg i kroppen. Jag spände mig och var väldigt orolig. Fick ta flera djupa andetag för att försöka slappna av. Det märktes på bebis hjärtljud att han kände av min stress, i början hade han väldigt hög puls.. men när jag såg att han mådde bra kunde jag slappna av, och då gick även hans puls ner. Stackars lilla plutten som blir så stressad av sin mamma <3

Nu ligger jag och lillplutten och lyssnar på Håkan Hellström för att bli på gott humör. Lite omlott med det så har vi tvättstugan och ska ta tag i att sortera lite papper. Måste ordna en pärm till lillens papper som börjar trilla in nu.. försäkringar och sånt! :-) 

Känns bättre

Den värsta oron för min kusin har lagt sig. Operationen gick bra och de fick bort allt. Nu är det bara att invänta provsvaren nästa vecka. Hoppas verkligen att hon slipper cellgifter. 

Har också varit orolig för min mamma den senaste veckan då hon haft problem med vad vi tror är njurarna. Idag ska jag följa med henne till sjukhuset för att påbörja en utredning om vad som är fel (hon får mycket vätska i benen, har kissat blod osv.). 

I morse åkte sambon med jobbet till Ungern för en weekend av njutning som dom bli bjudna på, lyx! Hoppas verkligen att han får det superhärligt där borta, han är väldigt flygrädd så jag vet att han har det ganska jobbigt just nu. Tänker på honom! 

Igår var vi hos barnmorskan för lite tester. Jag hade perfekt blodtryck och blodsocker, låg lite lågt i järn så nu har jag börjat äta tabletter. Vi fick också lyssna på bebis hjärta och det var verkligen härligt! Ganska hög hjärtfrekvens var det, och enligt sägner så har ju flickor högre än pojkar. Kanske är det en flicka ändå? Nu är jag ju så inställd på att det är en pojke så det ska bli skönt att få veta säkert den 13:e på 3D-ultraljudet. 

Under min helg som gräsänka har jag ganska mycket inplanerat. Först är det läkaren idag, sen ikväll blir det filmkväll och middag med en vän. Imorgon är det en gigantisk barnloppis här i stan som jag ska gå på med min kusin, och på söndag är det 1-årskalas! 

Nu blir det ett varmt bad och därmed också en skön start på denna regniga dag.

Orolig

Idag är jag lite orolig.. inte på ångest-vis, utan en helt normal oro. Min kusin fick barn för tre månader sedan ungefär, sedan dess har hon haft migrän och har sökt för det flera gånger. Någon sa att det kom från nacken, någon att hon skulle ta alvedon... Förra veckan fick hon migrän, feber och började kräkas. Då tog hennes sambo henne med till akuten, där ville de inte ta emot henne utan hänvisade till vårdcentralen. Hennes sambo stod på sig och tack gode gud för att han gjorde det.

Hon ligger nu på Uppsala lasarett med en tumör i huvudet (frontalloben). I morse skulle hon opereras och jag sitter nu och väntar på att få höra hur det har gått. Om de nu fått ut tumören så är det bara ett steg på vägen, sen är det 10-14 dagars vänta på provsvar för att få veta om det vad en godartad eller ond tumör. Plågeri. Måste det ta så lång tid?

Tänker på henne hela tiden nästan. På henne, hennes fina lilla son och hennes sambo. Blir ledsen ibland men sen brukar det oftast gå över i ilska över att vården aldrig tar något på allvar. Vad hade hänt om hennes sambo inte hade stått på sig?!

Det är så jävla otäckt när det är i huvudet... det är ju så mycket som kan gå fel där, marginalerna är aldrig särskilt stora. Nu är det bara att vänta och hoppas på det bästa.

Sänder dig alla mina tankar. Kämpa!

Panik i trånga utrymmen

Det här med mycket folk, trångt och varmt... det var nog det som fick fram min panik lättast förut. Även idag kan jag tycka att det är väldigt jobbigt. Men idag så var jag med mamma och sambo på en barnloppis här i området. Det var mycket folk, dålig luft och väldigt trånga utrymmen. Sambon gav upp efter 5 minuter, mamma gick efter en kvart. Jag gick omkring där inne i 45 minuter, svettades som en gris och var trängd mest hela tiden... men jag fick aldrig ens någon tendens till panik eller ångest. Jag gick runt där till dess att jag tittat på allt jag ville och sen  kunde jag lugnt ta mig ut och gå hem.

Det var inte förrän efteråt som jag kom att tänka på vad jag faktiskt hade gjort. Mamma undrade hur jag av alla människor klarade av att gå där inne när så många andra vände i dörren. Kanske är det graviditeten i sig som gör mig lugnare, eller så beror det på att jag tycker att det är så roligt att titta på barnsaker att jag faktiskt glömmer bort allt annat. Hur som helst så spelar det ingen roll, det är underbart vilket som!

Jag hittade inte så mycket på loppisen, är ganska kinkig på att det måste vara väldigt fräscht för att jag ska köpa det begagnat. Men lite smått fick jag med mig hem till plutten.

Imorgon kommer äntligen hyresvärden tillbaka efter semestern. Ska vänta ett par dagar innan jag ringer, annars kommer han nog bara vara sönderstressad och svårövertalad. Bäst att låta honom landa lite först.

Men snaaart kan vi äntligen få börja ordna till det ordentligt här hemma! Idag blir det 7-årskalas.

Likheter

Känner mig lite smått frustrerad just nu. Det finns lika många likheter mellan graviditet och ångest som det finns olikheter. Först och främst hade vi ju illamåendet, kräkningarna brukar jag ju slippa om jag inte har extrem ångest.. men det här konstanta illamåendet jag hade är precis densamma som den jag har under en lång period med ångest.

Sen har vi värmesvallningarna - Jag hatar dom! Det kanske är dom som är värst just nu, för när dom kommer är känslan precis densamma som när jag är på väg att få panikångest. Hjärnan slår genast på varningblinkers << ÅNGEST >> << ÅNGEST >>, och jag måste påminna mig själv om att det är graviditeten 100 ggr för att inte få panik. De här snabba temperaturförändringarna är väldigt typiskt mig när jag har ångest.

Humörsvängningarna är ju också ganska vanligt när ångesten kommer. Upp och ner, och fort går det! Även där måste jag påminna mig själv om att det är på grund av alla hormoner i kroppen och inte på grund av ångest.

En annan sak som jag också har under både graviditet och ångest är problemen med aptiten. Har oftast väldigt svårt att äta varma rätter, speciellt på eftermiddagarna. Vet inte hur många gånger jag valt en skål med yoghurt framför middagen som stått lagad på bordet.

Men så snart jag känner den lille vrida på dig och kicka där inne i magen så släpper allt för en stund. Då är det bara njuta som gäller. Igår kväll när sambon kom hem från träningen hittade han mig naken med en stor byggsats från Ikea. Jag ville så gärna bygga ihop lillens framtida klädbyrå och visste inte vart jag skulle ta vägen i alla värmesvallningar som överföll mig. Han tyckte som vanligt att jag var knäpp och tvingade mig till en byggpaus.

Nu ska jag till parken och mysa med en massa andra mammor, bebisar och gravida!

Kontrollfreak

Känner mig lite bättre nu angående all oro. Men det är väl så det kommer att vara med alla hormoner i kroppen - upp och ner! Börjar känna av rörelser i magen allt tydligare nu, och det är verkligen en fantastisk känsla. Så himla coolt att ha en liten människa inuti sig. Längtar efter att det ska kännas utanpå magen också så även sambon får ta en liten del av det magiska.

131 dagar kvar till beräknad förlossning. Shit vad tiden går fort nu. Börjar redan bli lite nervös för själva förlossningen, tror att jag måste läsa lite om det.. Kontrollfreaket i mig vill ha så pass mycket koll som är möjligt, även om man aldrig kan förutspå hur det kommer bli.

Är det någon av mina läsare som har problem med ångest men har fått barn? Skriv gärna och berätta lite om hur det gick för er och hur ni tacklade själva graviditeten, förlossningen och tiden efter. Försvann ångesten eller blev den extra påtaglig någon gång?

Den onda cirkeln

Denna vecka har varit väldigt jobbig på det mentala planet. Många tankar, mycket oro och till och med ångest från och till. "Tänk om-tankarna" är det som gjort sig påminda och skrämt upp mig med alla möjliga scenarier. Mycket rädsla för att något ska vara fel på bebis i magen... och mycket rädsla för hur jag ska må när barnet kommer. Jag vill vara en underbar mamma och är jätterädd för att få mycket ångest, förlossningsdepression eller liknande. Vet ju att jag ligger i en ganska stor riskzon för det.

Men jag har fått mycket pepp från omgivningen under veckan och de påminner mig ständigt om att jag har ett stort kontaktnät och många som gärna hjälper till om det skulle behövas. Tack och lov för nära och kära!

Tror att alla dessa tankar är ganska normala att gå igenom när man är gravid. Det är ju en väldigt stor förändring som skall ske.. men jag är nog lite känsligare än många andra när det kommer till oro. För mig skapar oro rädsla, och rädslan i sin tur skapar ännu mer oro... där har vi ekorrhjulet som är så svårt att ta sig ur.

Igår kände jag hur bebis rörde sig extra mycket, tror han kände att jag behövde det! För när jag känner den där lilla buffande virvelvinden i magen, då släpper all form av oro och jag kan inte annat än le. Känslan är så obeskrivligt underbar.

Mycket har hänt här hemma denna vecka. Vi har kört stor rensning av lägenhet och förråd, ett stort lass körde vi idag iväg med till tippen.. Älskar att kasta en massa saker som man inte längre behöver! Vår lägenhet är ju lite speciell och vi har funderat på hur vi ska göra när bebis kommer. Vi har en våning med kök, sovrum, vardagsrum och badrum, sen har vi nedervåningen med ett stort rum och toalett. Vi har nu kommit fram till att nedervåningen får vara TV-rum (precis som det är nu) och vardagsrummet uppe får bli vårt nya sovrum + kontor (idag har vi bara soffmys och matsalsmöbler där inne). På så vis kan vårt nuvarande sovrum bli barnrum! Vi vill verkligen inte ha leksaker över hela lägenheten för jämnan, det känns viktigt att ha ett rum där alla saker hör hemma. Kanske nämnde jag detta tidigare till och med? Är väldigt förvirrad just nu. Ursäkta min gravidhjärna i så fall.

Nu har vi i alla fall kommit en bra bit på vägen, men denna vecka har satt sina spår i min rygg känner jag nu. Man ska ju inte hålla på och bära när man är gravid, och jag har verkligen försökt att inte bära så tungt.. men att bara stå och titta på känns bara dumt. Nu i efterhand kan jag dock känna att jag borde ha lyft och släpat lite mindre. Men nu är det i alla fall färdigt och det är dags att invänta nya tapeterna som jag ska be hyresvärden om.

Idag kastade vi även vårt köksbord när vi ändå åkte till tippen. Jag har köpt jättefina köksmöbler begagnat och just nu är de lämnade på ommålning, så i några dagar får vi klara oss utan bord. Men sen blir det så fint så!

Vem är du som gömmer dig där inne?

Vecka 20

Idag går vi in i graviditetsvecka 20, innan denna vecka är slut har vi alltså tagit oss halvvägs! Häftigt att snart kunna räkna ner istället för upp! Har ännu inte känt några sparkar, men längtar ivrigt. Har de senaste dagarna känt mig krasslig med ont i kropp och hals... förhoppningsvis stannar det vid det - ingen lust att få feber och sånt skit.
När jag inte är helt frisk känner jag direkt av den där jobbiga oron i hela kroppen. Jag kan inte riktigt beskriva den mer än att den är obehaglig och att jag inte kan slappna av ordentligt. Spänner mig och får ont i nacke och huvud.

Idag ska jag och mamma göra ett besök på Babyproffsen för att köpa något litet till skrutten i magen. Jag har inte varit där ännu så jag tror nog att jag kan gå och mysa där inne ett bra tag. En snuttefilt ska jag se om jag kan hitta.

Träffat barnmorskan

Idag har jag varit hos barnmorskan för ett första samtal. Det handlade mest om hur vi kände inför graviditeten och min relation till alkohol, tobak och droger. Och där har jag i alla fall inga problem! :-)

Mitt blodtryck låg helt okej och mitt blodvärde var bra. Det är alltså hormonerna som gör att jag mår så illa och är snurrig. Och jag kan stå ut med det under den här perioden även om det är jobbigt. Det jag inte alls vet hur jag ska kunna hantera är jobbet. Så snart jag anstränger mig börjar jag att må jättedåligt.

Och när jag inte kan ta mig till jobbet, DÅ får jag ångest. När jag vet att jag borde vara där och att jag krånglar till det för dom med att få in ny vikarie osv. Just nu överväger jag faktiskt att säga ifrån mitt vikariat till dess att jag går på mitt sommarvik sen. Då är jag förbi de första  tolv veckorna och ska må bättre.

Idag har jag haft tvättstugan, varit hos barnmorskan och gjort ett besök hos mamma och pappa... och nu är jag helt trasig... känns som att jag ska spy när som helst och huvudet dunkar som fan.

Får fundera på hur jag ska göra... i övrigt är det bara att vänta till den 13 juni då det är inskrivning!

vecka 7 (6+5)

Idag har jag bara mått illa och varit yrslig hela dagen. Mitt blodtryck ligger lågt och gör att jag är svimfärdig hela tiden. Försöker tänka "det är bara under en period" och jag är glad att jag inte har ångest... men symtomen skrämmer mig så förbannat mycket! Och helt plötsligt kan jag inte få bort dom med tankens makt... nu är det ju faktiskt på riktigt något fysiskt.

Imorgon har jag tid hos barnmorskan på eftermiddagen, ett första möte där vi mest ska sitta och prata som jag förstått det. Men hon ska ändå få ta mitt blodtryck och ge mig lite tips på vad jag kan göra åt det. Tror inte man kan göra så mycket åt lågt blodtryck dock.. det är ju inget som är farligt... hon kommer förmodligen säga "bättre lågt än högt".

Nu är jag vaken på övertid känner jag, ska inte skippa mina middagslurar har jag märkt.. då mår jag mycket sämre på kvällen.

Natti natti

Grill i regnet

Vi hinner inte mer än säga orden "nu tänder vi grillen" innan solen förvinner bakom mörka moln och regnet faller. Hoppas bara att dom försvinner lika snabbt som dom kom... Sambon ska ha fotbollskväll med sina grabbar och jag hade väl egentligen tänkt att ge mig iväg på egna äventyr, men det här illamåendet gör mig lite handlingsförlamad.

Istället tänker jag grilla med grabbarna för att sen titta på film och äta Ben & Jerrys cookie dough som min älskling var snäll att köpa hem till mig. Han köpte också Sea-band på apoteket (band man har runt handlederna , mot illamående) och jag hoppas att dom kan hjälpa mig lite framöver.

Igår började jag att tvivla på om illamåendet berodde på graviditeten eller om det faktiskt är ångest. Sambon tittade konstigt på mig och sa "det syns i dina ögon att du inte har ångest... dom är inte alls mörka". Och när han sa de orden kunde jag slappna av lite igen... men fy fan för illamående alltså!

Det här med illamåendet...

När arbetsdagen led mot sitt slut kände jag mig helt svimfärdig.. det har varit en varm dag och jag hade druckit alldeles för lite. Cyklade hem, öste i mig en massa vätska och lite mat för att sen däcka i sängen. Tröttheten har inga gränser. När jag vaknade hade jag en välförtjänt huvudvärk som ännu än gång påminde mig om att jag måste lära mig att dricka under dagarna. Imorgon blir det vattenflaska!

Är egentligen ledig imorgon, men i ett svagt ögonblick har jag lovat att jobba extra. Just nu undrar jag hur jag tänkte, men det är ju skönt sen när det är gjort. Fredag, lördag och söndag blir min tid för återhämtning!

Nu funderar jag på om jag ska orka ta mig upp ur sängen något mer idag eller om jag kommer bli liggande här. Illamåendet blir värre för varje kväll som går nu... igår trodde jag att jag skulle bli tvungen att gå upp för att spy. Känner att det inom kort kommer att stå en hink bredvid sängen.

Det här med illamåendet är väldigt svårt för mig att hantera. Jag brukar, peppar peppar, inte drabbas av magsjuka så allt illamående jag känt de senaste åren har signalerat ÅNGEST! Och nu ska jag gå och må illa mest hela tiden och försöka få min hjärna att förstå att det inte alls har med ångest att göra. Ibland glömmer jag bort mig själv och tänker "å nej nu kommer ångesten"... snart inser jag ju att det beror på bullen i ugnen och inget annat. Men det är ett litet dilemma jag får jobba med.

Har ju 1000 saker jag skulle vilja orka ta tag i här hemma, men det finns bara ingen energi... Speciellt inte de dagar jag jobbat, då är energimätaren på botten. Jag är lyckligt lottad som har världens bästa sambo som lagar all mat och tar väl hand om mig!

Rå-ångest

Fy fan för den här dagen. Jag skrev ju om mina mardrömmar från i natt... Klockan var närmre 12 innan jag vaknade (hade då sovit i 12 timmar). Låg och tittade på TV fram till kl 16:30 då jag gick och la mig igen. Sov fram till kl 19 och sen dess har jag haft rå-ångest. Kallsvettas, mår illa.. vill gråta.. Har försökt att pyssla lite, men det går inte.. Får ännu mer ångest när jag tänker på hur svårt det kommer bli att sova i natt. 

Ska försöka att fixa fram en film eller två som kan underhålla mig i natt om John Blund håller sig borta... Men först ska jag nog gå in i duschen och duscha kallt. Kallvatten är bra mot ångest om ni inte visste det. När jag har svåra panikattacker lägger jag mig alltid i badkaret med kallvatten från kranen. Det behöver inte bara vara kallvatten, men det ska vara svalkande. 

Känner att jag överandas i princip konstant just nu. Borde sätta mig och försöka meditera, men det känns ju fan helt omöjligt med den här känslan i kroppen. 

Orolig

Obehag i kroppen... en svag ångestvibration i mina ådror. Kan inte riktigt sätta ord på känslorna, men det är ju så det brukar vara. Har nyss lagat morgondagens matlåta till sambon, kände mig inte speciellt pepp på det innan, men försöker att avlasta honom lite nu när han fortfarande inte mår på topp. Han har svårt att sova nu också och är fortfarande väldigt trött. Han har sagt att han känt sig konstig i kroppen de senaste två dagarna, genast blir jag väldigt orolig för honom.. men förhoppningsvis är det bara för att han inte kunnat sova så mycket..

Jag har verkligen insett vilken klippa han är för mig annars. Jag har kunnat luta mig mot honom till 100% så snart det har varit något. Jag har också insett att jag kanske inte ska lägga över för mycket av mina problem på honom, jag märker ju själv hur det suger av energin när ens andra hälft inte mår helt bra. Nu när jag har bloggen får jag ut mycket av mina tankar, min oro och min ångest här inne.. därför har vi också haft mycket mer roligt tillsammans här hemma när vi har kunnat fokusera på andra saker tillsammans.

Vet inte om jag ska ta en Atarax eller om jag ska låta bli... Jag kan ju stå ut med det här, men borde jag det? Vad är egentligen bäst för mig? Att ta en tablett och bli av med ångesten eller att klara av att stå ut med ångesten? Det känns ju så dumt att må dåligt när jag bara kan ta en tablett för att må bra, men samtidigt vill jag inte behöva mediciner... Nej, jag ska klara mig utan Atarax denna gång. Lägger mig och glor på TV till ögonlocken väger bly.

Ångest + Ångest = Extra ångest?

Vi är så sjukt trötta  här hemma att det liknar ingenting. Vi sover, äter, vilar, tittar på TV, sover, äter, vilar... ja, ungefär så ser det ut. För en stund sedan tog vi oss iväg till affären och pantade en massa flaskor vi hade liggande.. allt för att göra någonting.

Imorgon ska jag köra på med lite städ och tvättstuga tror jag. Måste vara stenhård mot mig själv när vardagen kommer och jag inte har jobb... annars blir jag snart liggande här för jämnan. Försöker att inte ställa för stora krav när det är helg.

Oron är kvar i min kropp; Den verkar ha slagit läger där inne. Får inte riktig ångest heller, det stannar vid den där oron. Det är väl skönt i sig, men jag vill ju ha bort den också! Får plocka fram tålamodet och lita på att det försvinner om jag kämpar vidare under dagarna.

Sambon har fortfarande inte återhämtat sig efter sjukhusvistelsen i söndags. Han är seg och energilös, men det går åt rätt håll i alla fall. Hans plan är att försöka gå till jobbet imorgon, jag tror att han kommer hem efter bara några timmar i så fall. Blir mer och mer säker på att han fick nån form av stressreaktion...

Något jag verkligen lärt mig under denna vecka är att jag inte skulle klara av att leva med en människa som har samma problematik som mig. Har man ångest och oro måste man omringa sig av så lite av det som möjligt... annars smittar man ner varandra. När han låg där och skakade på britsen och såg ut (i mina ögon) så som jag brukar göra när jag har panikångest visste jag inte vart jag skulle ta vägen... Jag kunde riktigt känna vad han såg ut att känna och det var inte bra för mig.

Vet att människor med ångestproblematik ofta drar sig till andra med samma problematik just för att få den där förståelsen som ingen annan kan ha. Och jag tror att det är viktigt att ha sådana människor runt sig, men att det ska vara ens livspartner har jag väldigt svårt att tro på.

Vad tror ni mina läsare? Ni som själva har ångest, hur tror ni att ni skulle må om ni levde med en person med samma problematik? Eller är det faktiskt så att du redan gör det? Dela gärna med er av tankar och åsikter!

Tryck över bröstet

En elefant har bestämt sig för att ställa sig och trampa på min bröstkort... det är i alla fall så det känns. Och det har gått lång tid sedan han var här och stampade sist. Jag har så mycket oro i kroppen nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen...

Så här går mina tankar:

Sambon ska vara hemma imorgon också och vila upp sig, så jag måste ta mig upp helt ensam på morgonen och sedan cykla till jobbet. Vad gör jag om jag inte honom där att peppa mig om jag mår dåligt? Och tänk om jag inte kommer kunna somna? Då kommer jag ju må skit! Och tänk om älsklingen kommer bli dålig igen nu på natten? Eller imorgon när inte jag är hemma!? Om jag somnar, kommer jag då att vakna helt svettig av mardrömmar i natt också? 


Ja, ni ser ju själv hur snurrigt det är i mig just nu. Att försöka tänka positivt i dessa lägen är oerhört svårt. Borsta tänderna, en stund på spikmattan och ett försök till att stänga av alla tankar får det bli. Sen hoppas jag på det bästa.

Klockan 06:40 ringer mitt larm imorgon bitti. Klockan 15:30 cyklar jag hemåt med känslan "jag klarade det".... hoppas jag!   

Tar nya tag

Jag har drömt mardrömmar hela natten, mådde skit igår och känner mig allmänt leds. Ångesten kryper i mina ådror. Sa ifrån mig mina arbetspass måndag och tisdag och tackade nej till att jobba idag. När dom ringde nu på morgonen och frågade om jag kunde jobba i morgon kände jag att jag måste ta tag i mig själv nu och komma igång igen. Jag kan inte låta mig själv bli liggande här längre nu.. det kan aldrig föra med sig något positivt.

Sambon mår bättre och nu tror jag att han orkar ta hand om sig själv. Ska laga mat och handla idag så han slipper det imorgon. Skulle behöva åka ner en sväng på stan också och köpa ett par nya promenadskor. En vän frågade om vi skulle luncha, så kanske kan jag slå två flugor i en smäll. Frågan är bara om ångesten låter mig vara i fred om jag ska sitta och äta nere på stan? Gaaaaah.... blir så trött på denna förbannade oro! 

Men jag döpte ju detta inlägg till "tar nya tag", så jag får väl helt enkelt ge det en chans. Jag ger mig själv tre uppdrag nu:

1. Cykla ner på stan och luncha med vän
2. Köpa nya skor
3. Handla på mataffären på vägen hem

Det ska väl inte vara så förbannat svårt?!

Vecka utan planer

Jag har sovit gott, men drömt mycket som vanligt. Idag känner jag hur ångesten ligger och gror i kroppen. Det beror delvis på allt som sker omkring mig och delvis på att jag är lite orolig inför den kommande veckan. Jag har inte en enda jobbdag inbokad som det ser ut nu och jag vet ju att jag mår bättre av att hålla mig aktiv.

Det enda jag har planerat för veckan är att meditera och ha tvättstugan på måndag och gå på trumhealing på onsdag. Vad ska jag mer fylla mina dagar med? Skulle vilja göra något fysiskt utomhus som att typ kratta löv eller något sånt. Typiskt att man inte har en trädgård.

På lördag fyller jag år.. känns inte alls som att jag är sugen på att få hit fikagäster, vill helst bara åka bort och bo på hotell hela helgen så att jag får vara i fred. Sambon fyller år den 29:e och vi har vår 7-årsdag den 19:e, så kanske kan vi slå till på att göra något på lördag. Ska lägga fram ett förslag och hoppas på att jag får med mig honom.

Efter tjejkvällen

Det började så bra. Vi åt mat, drack ett glas vin och skrattade sjukt mycket. Jag glömde tid och rum och bara var. Sen förflyttade vi oss till TV-rummet och fortsatte vårt skrattmarathon samtidigt som vi drack mer vin och väntade in melodifestivalen. Men när jag hade druckit totalt 1½ glas vin kom ångesten som en blixt från klar himmel. Jag kände genast att jag inte skulle dricka mer och bytte ut mitt vinglas mot vatten. Började svettas och kände mig enormt överhettad samtidigt som jag mådde illa. "Varför har jag satt mig i den här sitsen?", tänkte jag när jag försökte samla mig.

Efter en stund lättade det, men jag kunde ändå inte slappna av och ha så roligt som innan. Känner mig lite besviken för att det blev som det blev... Jag hade verkligen velat att kvällen fortsatt som den börjat. Just nu funderar jag på hur det hade blivit om jag hade valt bort vinet, hade det blivit annorlunda då? Vet att det inte är någon idé att älta detta, men man kan ju ändå inte låta bli att tänka tanken...

Mår bättre nu, men illamåendet vill inte riktigt släppa. Är väldigt trött och tycker att det ska bli väldigt skönt att somna här om en stund.
Imorgon har jag ingenting planerat, jag anar att jag kommer ha två karlar här hemma som är ganska bakfulla. De var redan fulla när dom mellanlandade här vid 19:30. Men de verkar ha väldigt roligt, och jag hoppas att de verkligen njuter nu så att det är värt det imorgon ;-)

Godnatt ångestsystar och vänner!

Twisted

Känslan inuti mig är konstig. Känner mig pigg och glad samtidigt som jag känner att ångesten ligger där i bakgrunden och stör. Vill liksom skratta och gråta samtidigt. Men jag vill bara kasta iväg den där dumma ångesten och be den dra åt helvete.

Idag har jag i alla fall varit hemma hos mamma på en liten makeover. Färgade håret super-rött (brukar färga brunrött, men nu är det verkligen rött!) samt plockade och färgade ögonbrynen. Känner mig alltid lite extra pigg när jag färgat håret! Förändringar är underbara (oftast).

Ser fram emot meditationen imorgon... det var ett tag sedan känns det som. Och sen ser jag faktiskt fram emot att jobba på måndag också! Märker så tydligt att ångesten kommer fram de dagar då jag inte har något speciellt planerat. Ungefär som att ångesten kollar mitt schema för att se när det finns ledig tid för den att ta plats. Och det är jävligt svårt att veta hur balansgången går mellan att göra för mycket eller göra för lite. Är väldigt rädd att köra på i för högt tempo så att det blir fel på grund av det.

Nu tror jag visst att sängen ropar på mig. Tack och adjö!