Introduktion till bloggen:

Var tredje person har haft en panikattack under det senaste året - det gäller alla människor i hela världen. Jag är en av dom. I sju år har jag varit drabbad, till och från. Jag har varit nere på botten och jag har kravlat mig upp för att sedan falla igen. Jag har sökt hjälp via allt från kuratorer och läkare till böcker och cd-skivor. Inom mig jag har en enorm viljestyrka som vill befria mig från ångesten. Många gånger är det dock lättare i teorin än i praktiken. Under 2012 kommer det att bli förändringar i mitt liv. NU ska jag bli fri. Följ gärna med mig på denna resa. Nu ska både kropp och själ vårdas!

tisdag 3 juli 2012

Äntligen!!

SÅ JÄVLA UNDERBART! Lergigan Comp hjälper verkligen denna gång - jag känner mig som en människa igen. Snart är jag på topp igen! Äntligen orkar jag ta tag i saker, vara social och faktiskt njuta. Tröttheten är kvar, men det kan jag leva med. Börjar vänja mig vid att sova middag och komma i säng i tid på kvällarna.

Den senaste veckan har magen börjat växa på också, nu är det inte längre bara svullna tarmar utan en riktig bebismage som är på uppgång. Har inte fotat magen någonting ännu, känner inte att jag har behov av det, men det kommer väl.

Igår gick vi in i vecka 16 och om precis en vecka befinner vi oss på MVC vid den här tiden, äntligen ultraljud! Vi hoppas att dom kan se om det är en flicka eller pojke som gror där inne. Så sjukt spännande ska det bli hur som helst!

Aptiten kommer tillbaka mer och mer, men köttbitar går fortfarande bort. Konstigt med tanke på att jag brukar älska en god stekt kotlett. Men det kommer väl tillbaka det med så småning om!

Imorgon kommer mamma hit, vi ska tvätta en massa bebiskläder som jag fått ärva av min kusin... sååååå mysigt! Det ska bli så härligt att få hänga upp de där små pyttekläderna på torkställningen.

Nu blir det till att äta kasslergratäng framför How I met you mother.

2 kommentarer:

  1. Underbar läsning, att medicinen funkar och att aptiten är på väg tillbaka.
    Ska verkligen bli så spännande att få följa dig dessa veckor som väntar innan grynet är en riktig bebis :-)

    SvaraRadera
  2. Åh vad härligt att läsa att du börjar må bättre! Gud va spännande med ultraljud, man går bara och räknar ner dagarna! När vi skulle dit så mådde jag så otroligt illa av nervositet innan och trodde att jag inbillat mig allt - att det inte alls var en liten bebis där inne, men det var det ju. Hoppas att allt går bra och att du snart kan äta en god köttbit :)

    SvaraRadera