Får fortfarande mycket respons på mitt inlägg om utsättning av Venlafaxine. Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta, så otroligt många som måste gå igenom det jag fick göra. Det är så hemskt att inte läkare kan få lite mer kött på benen när det gäller dessa saker.
När jag ser tillbaka på perioden för min utsättning så ser jag det bara som ett stort svart hål. Jag är väldigt tacksam över att jag aldrig drabbats av självmordstankar eller självskadebeteende, för då vet jag inte hur jag skulle ha klarat av den situationen.
Jag är glad att jag inte lyssnade på min läkare när jag mådde som sämst - då han ville att jag skulle höja upp medicinen igen för att senare minska ner i ett mer långsamt tempo. Vet inte om jag hade vågat att någonsin sänka ner den då. Jag tog mig igenom skiten istället och klarade det, tack och lov.
Det var inte så länge sedan, men mycket har hänt sedan dess.. Hade någon berättat för mig då att jag ett halvår senare skulle vara ångestfri och ha en liten bebis i magen så tror jag att jag hade skrattat människan rakt upp i ansiktet. Livet har minst sagt sina berg och dalar, men nu är jag lycklig över att ha passerat en lång sträcka med bara en massa dalar.
Vad härligt att du kan se tillbaka på tiden som varit och känna att du nu är ångestfri trots att du inte är medicinen. Kram
SvaraRadera