Utsättning av Venlafaxin / Efexor

När jag börjar äta en medicin vill jag inte läsa för mycket om den innan. Risken att man får en massa biverkningar bara för att man har läst om dom är ganska hög och jag vet att jag påverkas mycket av det jag läser. När min läkare rekommenderade mig att byta från Fluoxetin till Venlafaxin litade jag helt och fullt på honom när han sa att det var samma slags medicin förutom att den tillförde en ökning av noradrenalinet också (utöver Serotonin som var det enda i Fluoxetinet).

Jag fick vara sjukskriven tre veckor under medicinbytet eftersom att jag fick mycket ångest. Efter det kände jag  ändå att jag klarade av att jobba och leva någonlunda "normalt". Jag började på en dos som var 75 mg. Efter ett par månader när jag fortfarande hade ångest från och till hela tiden rekommenderade han mig att dubbla dosen till 150 mg. Jag gjorde som han sa.

Ett år efter att jag hade börjat äta medicinen bokade jag en ny tid hos vårdcentralen, min läkare hade nu slutat och jag fick en ny. Jag var inte alls vän med medicinen och kände mig mer eller mindre konstant orolig. Det här var den 3 november 2011 och min läkare tyckte att det var en bra idé att byta tillbaka till den gamla medicinen eftersom att den fungerade bättre.
Jag började med att direkt sänka ner Venlafaxin till 75 mg och samtidigt sätta in en tablett Fluoxetin, 20 mg. En vecka efter det mådde jag helt otroligt bra, jag var helt ångestfri och kände hur jag svävade omkring på små moln hela dagarna. Jag verkligen njöt av att må så bra.

Tre veckor senare, den 24 november 2011, tog jag enligt doktorns ordnation bort restrerande 75 mg av Venlafaxinet och åt nu endast 20 mg Fluoxetin. Jag kände mig lättad över att det gått så smidigt och att jag nu mådde så bra.

Två dygn senare, den 26 november, fick jag enorm panikångest. Det var bland det värsta jag känt och jag förstod inte alls hur jag plötsligt kunde må så dåligt. Redan på morgonen hade jag känt av symtomen, men det var först på kvällen som det riktigt bröt ut.

Läkaren hade sagt till mig att om jag började må sämre igen skulle jag höja upp Fluoxetin till 40 mg (det var den dos jag åt förut) och jag antog att det var anledningen till att jag nu mådde skit igen. Jag var säker på att inom några dagar vara på fötter igen, jag kände att jag ville komma tillbaka till jobbet så snart som möjligt.

Men det blev inte bättre, bara sämre. Det jag gick igenom under den här perioden är ingenting jag önskar min värsta fiende. Jag mådde illa hela tiden, hade hemsk yrsel, panikångest varje dag, mina ögon hängde inte med (tror att det var det som skapade yrseln), jag var rädd och hade ständigt en känsla av maktlöshet och förtvivlan. Jag låg på sängen och bara skakade, kände mig som en heroinist som var på avvänjning (vet inte hur det känns, men jag har sett hur det ser ut och precis som det ser ut kände jag mig).

Efter två veckor var jag på bristningsgränsen och hade börjat ana att detta inte var något som berodde på min nya medicin utan snarare den jag tog bort. Jag började googla - och det var bland det bästa jag gjort under den här perioden. Det fanns en hel uppsjö med artiklar, forum- och blogginlägg om just utsättningssymtom av Venlafaxin. Jag blev lättad och arg på samma gång. Lättad över att det inte var mig det var fel på utan att det berodde på medicinen, arg på vården som ens skriver ut sådan medicin.

När jag hade läst på en del förstod jag att medicinen hade tagits bort alldeles för fort. Folk berättar om hur de till och med fått dela på kapslarna och tagit bort en av de små små kulorna i taget. Vissa hade ändå fått utsättningssymtom. De tog alltså bort ett par mg i taget och jag fick gå från 75 mg till noll direkt.

Jag var otroligt arg på min läkare och när jag träffade honom tre veckor efter utsättningen förklarade jag att det hade gått alldeles för fort och att han borde ha kollat upp det innan. Hans kommentar var "alla dessa mediciner är likadana" och hans råd var att börja äta medicinen igen för att senare trappa ner den långsammare. Dessutom tyckte han att det var dags att börja jobba halvtid.

Jag var, som ni säkert förstår, ursinnig på honom och att börja äta medicinen igen efter att ha varit utan den i tre veckor fanns inte i min värld. Kanske skulle jag då få gå igenom helvetet igen när jag trappade ner nästa gång - nej, hade jag kommit så här långt skulle jag kämpa vidare. Fick efter mycket om och men fortsatt sjukskrivning.

Omkring juletid hade äntligen de värsta fysiska symtomen börjat släppa. En månad av rent helvete hade passerat och jag började se ett litet, litet ljus i tunneln. Mycket av ångesten fanns dock kvar, och ni som läser min blogg kontinuerligt vet hur mycket jag än idag får kämpa. Jag vet inte om medicinen påverkar mig längre eller om all denna ångest bara har skapat ännu mer oro inom mig. Hur som helst mår jag inte bra och är fortfarande sjukskriven.

Det jag vill säga med detta inlägg är att ni ska undvika råttgiftet Venlafaxin, det finns många andra bra mediciner om man behöver det. Personligen tycker jag inte att en sådan medicin ens borde få finnas, speciellt inte när kunskapen bland allmänläkare är så dålig inom detta område.

Om du är en av dom som redan äter Venlafaxin, ät den så länge du tycker att den hjälper dig, den dag du ska sluta med den se till att ta det i snigelfart och läs gärna tips och råd på Internet om hur andra har gjort. Ibland får man vara din egen läkare - tragiskt men sant.