Sällskapsspel

Som jag skrev tidigare har jag en väldigt bra dag idag. Jag har inte haft någon ångest och har fått en massa gjort här hemma. Sambon kommer in till mig och frågar om inte min lillebror och hans tjej kan komma över och spela lite sällskapsspel med oss ikväll. Jag kände hur ångesten kom på en sekund och sa genast nej.
Sambon satt kvar och pratade lite med mig, vi pratade om det nya sällskapsspelet vi köpt men som vi inte hunnit testa ännu. Jag blev glad och pratade om hur roligt det där spelet verkar. Han frågar mig igen om inte vi ska spela det ikväll och ångesten kommer tillbaka. Jag vill så gärna men rädslan är så stor.

Jag sa till slut att vi kunde göra ett försök och sambon kramar om mig. Han tittar på mig och säger att jag ska sluta spänna mig. Så snart vi hade bestämt det ville jag krypa ihop i fosterställning och bara oroa mig. Tacksam över att han påpekade det gick jag in och städade badrummet istället.

Det är ju helt sjukt att man kan bli så här orolig över att spela spel i mitt eget hem med min egen lillebror?! Snacka om att hjärnan fet-blåser mig. Inuti mig sitter den där lilla ångestdjävulen och garvar åt att han fått kontroll över mig igen.

Jag hör ju själv hur sjukt det låter. Men ändå kan jag inte bara släppa det. Vi bestämde i alla fall ingen specifik tid, då blir det ännu jobbigare, de skulle bara dyka upp. Magen har satt igång och det blir väl som vanligt några toalettbesök framöver.

Försöker att tänka "går det inte så går det inte, då är det bara att de gör något annat när jag går och vilar". Återkommer med resultat.