Håller just nu på och läser en bok som heter "Lyckan, kärleken och meningen med livet" av Elizabeth Gilbert. Boken handlar om hur hon hittade sig själv efter en jobbig skilsmässa, man får följa henne på en årslång resa till Italien, Indonesien och Indien. När jag låg och läste för en stund sig berättade hon om hur livet inte alls blev som hon hade tänkt sig det när hon var liten. Hon hade inte den där kärnfamiljen och levde det Svensson-liv hon hade tänkt sig, det lockade inte ens.
Jag kunde känna igen mig själv. Det är många nätter jag gråtit över att saker och ting inte blev som jag tänkte mig när jag var liten. Jag skulle ju gå ut skolan och göra det med fina betyg, inte bli tvungen att hoppa av det sista året. Jag skulle ju plugga på högskolan och skaffa mig en fin utbildning. Jag skulle få barn tidigt, att inte ha fått barn än när jag snart fyller 26 fanns inte på min karta. Och att jag skulle leva med denna ångest fanns definitivt inte i min planering.
Saker och ting förändras och det tog mig många år att komma över att jag inte fick ta studenten med mina klasskompisar. Det kan fortfarande störa mig ibland. Men jag ser inte livet på samma sätt idag, att gå i skolan med fina betyg är inte längre lika värdefullt. Det är absolut inte så att jag rekommenderar folk att hoppa av skolan, det jag menar är bara att jag har fått perspektiv på livet.
Jag kan också se att det inte gör någonting att jag inte har barn än. Min kropp skriker efter att få barn. Mitt hjärta skriker efter att få barn. Min ångest säger att jag aldrig kommer att klara av det. Jag är så fruktansvärt rädd över att aldrig känna mig stark nog för att kunna ta mig an den livsuppgiften med glädje. Jag är rädd för att aldrig våga och om jag vågar är jag rädd att ångesten kommer och gör mig till en usel mamma.
Ibland önskar jag mig ett manus att följa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar