När började min ångest?

I flera år trodde jag att jag var laktosintolerant under skoltiden, nu i efterhand vet jag att det var stressmage. Jag är glad för att jag trodde att det berodde på något som jag ätit, annars hade jag säkert oroat mig så otroligt mycket mer. När stressmagen kom i skolan tänker jag istället "oj, nu har jag fått i mig laktos någonstans". Så snart man börjat oroa sig blir det bara värre.

Jag tror att det var på mellanstadiet som min stressmage började och jag vet att jag hade problem med den ända upp i gymnasiet. Men det var under sista året på gymnasiet som jag fick mina första attacker av panikångest. Jag visste då inte vad det var för någonting. Jag hade fått mer och mer ont i magen  under en tid, jag hade feber, ville inte kliva ur sängen, tappade aptiten och var enormt rädd hela tiden. Vartefter veckorna gick blev jag sämre och sämre och sen kom dödsångesten. Jag var absolut helt säker på att jag skulle dö och jag ville inte åka till sjukhuset för jag var rädd för vad dom skulle säga. 

När jag inte hade ätit något på flera veckor eller druckit på minst en vecka fick min mamma nog och tog med mig till akuten. Jag följde med. När jag låg där på britsen fick jag panik. Jag var bara tvungen att ta mig därifrån och jag tvingade mamma att åka därifrån utan att ha träffat någon läkare. 

Några dagar senare kände jag mig mer mentalt förberedd och åkte igen in på akuten. Jag blev inlagd på AVA och en rad med tester börjades. Jag var så rädd för att vara ensam och ville absolut att mamma skulle få sova med mig på avdelningen. Sköterskorna suckade åt mig och hånade mig för att jag, som faktiskt var över 18 år, inte klarade mig utan mamma. Just då orkade jag inte bry mig, men innerst inne visste jag att vi var det dom skrattade åt på fikarasten. 

Jag kunde inte äta, men en av sköterskorna sa att jag jag skulle komma ut och sitta med de andra och äta lunch. Jag vågade inte lämna mitt rum, så jag fick ingen mat. Efter det fick jag i alla fall in maten på rummet när det var måltid. 

Jag hade tappat 10 kg på bara ett par månader och nu kände jag mig inte bara döende, det var också så jag såg ut när jag såg mig själv i spegeln. 

Min tanke var att jag hade cancer i magen. Jag var helt säker. De gick ner med en kameragenom strupen ner i magsäcken och sedan fick jag även göra en kameraundersökning via ändtarmen. Båda undersökningarna var enormt plågsamma. De kollade också ett EKG eftersom jag hade en sånt enormt tryck över bröstet.

Till slut blev jag hemskickad utan några svar. Veckan senare var jag inlagd igen. Fler undersökningar gjordes och ännu fler blodprov togs. Mina armväck var helt blåa av alla nålstick och dropp. Vartefter läkarna uteslöt fel efter fel på mig började jag till slut fundera på vad som egentligen var felet. 

Att det var panikångest och agorafobi jag hade var aldrig något som läkarna ens funderade över. Det fick jag komma på själv senare. Genom boken "Befriad från ångest" av Lucinda Bassett fick jag alla mina AHA-upplevelser och efter det kunde jag börja min vandring mot att bli frisk. 

Första gången jag åt någonting var på sjukhuset. Mamma matade mig och det tog mig en timme att äta en köttbulle. Sen ville jag inte ha mer. Men det var ändå ett steg i rätt riktning. Det är lite så allt är när det kommer till att återhämta sig från ångest, allt sker i små små steg hela tiden.

Det viktigaste för mig i början var att få läsa att andra hade känt likadant och att det inte var farligt. Känslorna var otäcka, hemska och obehagliga... men de kunde inte döda mig!