Min första ångestattack

Häromdagen skrev jag ju om när min ångest började. Just då kunde jag inte komma på vart jag hade min allra första ångestattack. Idag satt jag och pratade med mamma om det, och hon kom ihåg!

Det var en varm sommardag,  jag var 17-18 år tror jag, och jag skulle med min dåvarande pojkvän på en utomhuskonsert. det var Gyllene Tider som spelade och vi cyklade den knappa mil som det var dit. Vi var där ganska tidigt för vi ville ha bra platser. En timme innan insläpp började det bli massvis med folk. Vi stod mitt i folkmängden och efter ett tag kunde man knappt röra sig. Jag minns hur solen stekte i mitt ansikte och att jag tyckte att det var obehagligt att stå där. Jag kände hur det snurrade till i mitt huvud och jag sa direkt "jag måste ut härifrån, jag kommer svimma". Pojkvännen sa att det inte skulle gå att ta sig ut nu, det var för trångt. Jag sket i det och började armbåga mig fram. Lagom till jag kom ut på gräsmattan bakom folksamlingen svartnade det för mina ögon och jag föll ihop.Vaknade sekunderna senare av att två kvinnor stod över mig med en en flaska vatten.

Jag kvicknade till och vi gick in på konsertområdet. Jag mådde rejält illa och det ville inte ge sig. Jag tog mig ändå igenom hela konserten, även om det blev sittandes på en filt. På vägen hem kände jag att känslan kom över mig igen. Jag var tvungen att kliva av cykeln och lägga mig ner på en liten grusväg intill vägen. Det var många som cyklade hem därifrån och jag minns att några ropade ett par dryga kommentarer om att jag låg där och var aspackad. Inte kunde de veta. Jag visste ju inte ens själv. Kunde till slut resa mig och ta mig hem i alla fall.

Så gick det i alla fall till när jag fick min första ångestattack. Tänk att jag hade glömt det! Efter den dör dagen skulle det dröja ungefär ett år till innan min ångest blev ett problem på riktigt, i vardagen.