Lite tankar om kärlek

Jag har funderat mycket på mitt tidigare inlägg idag... Jag kommer nog alltid att vara en person som behöver en stöttepelare i livet - någon som står stadigt och som jag kan luta mig mot. Kanske kommer det att förändras den dag jag får barn själv, då blir jag ju själv en stöttepelare och kommer förmodligen inte kunna hålla så mycket fokus på mitt eget mående. Lite så som det är på jobbet nu, där mår jag ju hur bra som helst eftersom att allt fokus ligger på att jag är där för att handleda andra.

Just detta har en läkare pratat med mig om för flera år sedan. Att många som äter antidepressiva mediciner under flera år kan sluta först när de blir gravida och tappar fokuset från sig själv på ett helt annat sätt. Jag tror att det ligger mycket i det han sa. Samtidigt kan man ju inte skaffa barn bara för att kanske få må bättre.. det skulle i alla fall jag aldrig göra.

Jag har drömt om att bli mamma under flera år. Det känns lite som meningen med livet för mig! Det är ångesten som har hållit oss tillbaka... rädslan för att ångesten ska ta ett grepp om mig som går ut över mitt barn är för stor. Sen finns det ju också risker med att äta mediciner under en graviditet, om jag nu inte skulle klara av att sluta med den.

Än så länge är det inte bråttom för oss att skaffa en familj, även om längtan är stor. När det här året är över kanske jag har kommit så pass långt att jag känner mig redo, det är lite utav mitt mål med den här resan det med.

Under tiden så får vi njuta av den tid vi har med bara oss två. Och vi har det jäkligt bra tillsammans måste jag säga. Vi har haft både toppar och dalar under dess sju år... men under de senaste två åren har vi hittat en stabilitet som vi båda trivs väldigt bra i. Vi har liksom hittat våra roller och det känns som att vi befinner oss på samma nivå i livet även om vi är väldigt olika. De senaste månaderna har vi skrattat väldigt mycket tillsammans, den känslan älskar jag...

Vi spenderar absolut inte all ledig tid tillsammans. Han har sitt, jag har mitt och sen har vi också det som är vårt. Den balansen gillar jag, jag skulle aldrig orka vara en flickvän som gnällde om han skulle iväg med kompisarna eller som bråkade om ditt och datt. Däremot förespråkar jag kommunikation och tycker att det är viktigt att vi ändå berättar för varandra om vi har något planerat för helgen eller liknande.

Glöm inte bort att prata med varandra där hemma i stugorna. Fråga hur dagen har varit, hur personer mår idag... ta er tid att laga middagen tillsammans eller ligg och prata en extra stund när ni släckt lampan på kvällen. De stunderna och samtalen är nog det viktigaste man har tillsammans. Kvalitetstid!