En kollega som jag jobbade med förra veckan hade råkat ut för en olycklig spark mot huvudet när han tränade igår (kampsport) och idag kom ett telefonsamtal till jobbet om att han låg i respirator. Någon timme senare kom ytterligare ett samtal där vi fick veta att en del av hans hjärna förmodligen är helt död. Det innebär att han, om han någonsin vaknar, förmodligen kommer att vara ett kolli resten av livet. Han var inte ens 30 år fyllda. Ja, ibland får man perspektiv på vad som är viktigt här i livet... och på hur fort allt kan förändras. Mina tankar går till honom och hans familj. Av hela mitt hjärta hoppas jag att läkarna hade fel och att han kan återhämta sig.
Som ni förstår var det ganska tung stämning på arbetsplatsen idag... just därför var det skönt att komma iväg på en liten utflykt..
När jag kom hem så kom nästa käftsmäll. Det är dock så pass personligt att jag inte känner att jag vill dela med mig av det här.. Men det har blivit mycket tårar och känslor... Men jag hoppas att det kommer att ordna sig. Det har ingenting att göra med mig egentligen, utan personer i min närhet (som jag inte känner att jag har rätt till att lägga ut på Internet).
Av någon konstig jävla anledning känner jag mig inte totalt nedbruten.. så som jag brukar känna mig efter så här tunga dagar. Jag känner verkligen att meditationen har hjälpt mig att växa som människa. Den har hjälpt mig till att lära känna mig själv på ett helt nytt plan.
Imorgon är min, officiellt, första arbetslösa dag. Så då måste jag till arbetsförmedlingen och A-kassan för att fixa... sen kommer jag väl ha pappersarbete för ett helt år framöver. Men det är skönt att jag inte ska jobba imorgon, behöver samla ihop mig lite. Kanske kan jag passa på att tröstshoppa lite på stan imorgon när jag ändå ska dit?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar