Arbetsdag nummer två är avklarad. Idag har vi promenerat, städat och fixat med lite papper. Kände mig lite snurrig efter promenaden, hade ingen lust att gå ut och gå. Men det släppte efter en stund och sen gick det bra hela dagen.
När jag var på väg hem började jag må dåligt och kände mig helt gråtfärdig. Alla mina krafter var slut och jag villa bara sjunka ihop till en hög på marken. Jag la mig i ett bad, tvättade håret och tog bort sminket... Kände mig usel som blev så slut av att ha varit på jobbet två dagar - som många människor är fem dagar i veckan året runt! Sa till sambon att jag inte vet om jag kommer klara det, att det kanske är för tidigt. Tvivlade på det mesta.
När jag gick upp ur badet fick jag se den finaste röda buketten som min älskling hade köpt till mig! För en stund släppte allt och jag blev bara så otroligt lycklig, han sa till mig att jag skulle kämpa vidare och att jag kommer att klara det här. De orden betyder så himla mycket för mig!
Jag la mig i sängen och han lagade middagen till oss som vi åt tillsammans i sängen... haha, romantiskt värre va?! Är man helt slut så är man... Vi bestämde att vi skulle laga en riktigt mysig middag i helgen istället.
Sov en halvtimme efter det och nu känns det bättre, men jag är ändå helt slut. Somnade vid 21:30 igår och det känns som att det blir något liknande idag. Ligger fortfarande kvar i sängen och det känns som att jag kommer att stanna här resten av kvällen.
Underbara sambon skulle ordna med matlådor och jag behöver inte tänka på någonting. Har jag sagt att han är världens bästa? Jag är så glad att jag har haft honom i mitt liv i snart sju år!
Jag ska ha mens nu vilken dag som helst, kanske är det PMS-besvär som besvärar mig? Men huvudsaken är ju att jag mår bra och känner att jag klarar av att jobba när jag väl är där. Väldigt viktigt att jag får sova många timmar tror jag...
Önskar er alla en fin alla hjärtans dag!
Introduktion till bloggen:
Var tredje person har haft en panikattack under det senaste året - det gäller alla människor i hela världen. Jag är en av dom. I sju år har jag varit drabbad, till och från. Jag har varit nere på botten och jag har kravlat mig upp för att sedan falla igen. Jag har sökt hjälp via allt från kuratorer och läkare till böcker och cd-skivor. Inom mig jag har en enorm viljestyrka som vill befria mig från ångesten. Många gånger är det dock lättare i teorin än i praktiken. Under 2012 kommer det att bli förändringar i mitt liv. NU ska jag bli fri. Följ gärna med mig på denna resa. Nu ska både kropp och själ vårdas!
Du är ju ASBRA! Vi arbetar alla utifrån våra egna förutsättningar. Loppet är långt, men syvende och sist tävlar vi bara mot oss själva. Jag vet, det är SJUKT svårt att få in det i sin lilla skalle. Att acceptera, nöja sig, finna sig till rätta i situationen och inte jämföra sig med alla andra. Men acceptans är en av de bästa vänner man kan ha på en sådan här resa. Och jag tror du kommer fixa det!
SvaraRaderaJag gick i väggen 2007, och det har varit en lång resa tillbaka. Men nu känner jag äntligen att det är JAG som styr mitt liv och inte mitt liv som styr mig.
Tack för dina kommentarer! Jag ska absolut kika in på din blogg och läsa lite :-)
RaderaI så fall får jag hänvisa till den här adressen: http://enskruttansblogg.blogg.se/ dock står det inte mkt om själva resan där.. men vill du ha lite tankar och stöttning så får du gärna höra av dig!
RaderaPer aspera ad astra - genom svårigheter mot stjärnorna!
kikar in,hitade hita via hjärnkoll.se
SvaraRaderajag gick in i väggen år 2000 tilsammans med hjärtmuskelinflamation och fick sälja mina hästar och flytta ifrån gården för att kunna överleva rent psykiskt/fysiskt.
det va tugnt! idag sitter jag här 34år gamal och är sjukpensionär pga den häldensen ag kom aldrig tillbaka och precis som du skriver i inlägget,så känner man sig så ledsen de dagar man inte orkar!