Dags för en dag bara för mig?

Nu ser jag verkligen fram emot att sova. Har suttit och funderat en del och känner mig nu lite bättre till mods, men huvudvärken är här igen. Funderar över vad jag ska göra av morgondagen, tror att jag ska skämma bort mig själv lite.. Kanske ordna någon ny hårfärg? Kanske kan jag ta en drop-in  hårklippning också? Saknar mitt mörkröda hår. Kanske ska jag ta det steget ännu längre och plocka ögonbryn, ta ett bad, peela kroppen och lägga en ansiktsmask? Det låter som en plan. Imorgon går vi dessutom in i månad tre.

Ska ta och sova på mina planer för morgondagen... jag älskar fan att sova alltså! 

Tur att det bara är vart fjärde år...

29 februari.. en dag som bara kommer var fjärde år. En dag som jag idag känner att jag kunnat vara utan. När jag ser tillbaka på denna dag så var det bästa vår bussutflykt på dagen. Utöver det har det mest varit skit och dåliga besked.

En kollega som jag jobbade med förra veckan hade råkat ut för en olycklig spark mot huvudet när han tränade igår (kampsport) och idag kom ett telefonsamtal till jobbet om att han låg i respirator. Någon timme senare kom ytterligare ett samtal där vi fick veta att en del av hans hjärna förmodligen är helt död. Det innebär att han, om han någonsin  vaknar, förmodligen kommer att vara ett kolli resten av livet. Han var inte ens 30 år fyllda. Ja, ibland får man perspektiv på vad som är viktigt här i livet... och på hur fort allt kan förändras. Mina tankar går till honom och hans familj. Av hela mitt hjärta hoppas jag att läkarna hade fel och att han kan återhämta sig. 

Som ni förstår var det ganska tung stämning på arbetsplatsen idag... just därför var det skönt att komma iväg på en liten utflykt.. 

När jag kom hem så kom nästa käftsmäll. Det är dock så pass personligt att jag inte känner att jag vill dela med mig av det här.. Men det har blivit mycket tårar och känslor...  Men jag hoppas att det kommer att ordna sig. Det har ingenting att göra med mig egentligen, utan personer i min närhet (som jag inte känner att jag har rätt till att lägga ut på Internet). 

Av någon konstig jävla anledning känner jag mig inte totalt nedbruten.. så som jag brukar känna mig efter så här tunga dagar. Jag känner verkligen att meditationen har hjälpt mig att växa som människa. Den har hjälpt mig till att lära känna mig själv på ett helt nytt plan. 

Imorgon är min, officiellt, första arbetslösa dag. Så då måste jag till arbetsförmedlingen och A-kassan för att fixa... sen kommer jag väl ha pappersarbete för ett helt år framöver. Men det är skönt att jag inte ska jobba imorgon, behöver samla ihop mig lite. Kanske kan jag passa på att tröstshoppa lite på stan imorgon när jag ändå ska dit?

Stor utmaning väntar

Precis som jag anade igår var det sömn som behövdes för att göra mig till människa igen. Sov välbehövliga åtta timmar och kände mig som vanligt igen i morse. Dagen har gått bra på jobbet, men nu känner jag mig otroligt sliten igen. Huvudvärken har visst skapat rutin i att dyka upp vid 16-snåret. Men jag mår inte lika dåligt som igår och det är jag tacksam över.

Imorgon kommer det dock bli en riktigt stor utmaning för mig. Vi skulle tydligen göra en liten utflykt med några brukare och till den ska vi åka stadsbuss. Tydligen älskar de att sitta och åka buss, utan att egentligen ha någonstans att åka. Och där går vi ju inte riktigt hand i hand om man säger så...
Även när jag varit HELT ångestfri så har jag fortfarande dragit mig för att åka buss. Jag hatar det! Men nu har jag inte så mycket till val.. så det är bara att anpassa sig och försöka göra det bästa av situationen. Ska försöka att tänka på det så lite som möjligt och bara ta det som det kommer. Men det känns inte tipp topp direkt. Håll tummarna för mig imorgon snälla ni!

Nu blir det precis som igår: vila, äta, bada, TV, sova.

Good and bad

Efter kursen igår hade jag noll motivation till att göra någonting. Ville bara vara i tysthet och reflektera över vad jag lärt mig. Mitt mål med den här mediala utvecklingskursen är att lära känna mig själv på ett nytt plan och jag tror verkligen att jag kommer att göra det. Ser redan nu fram emot nästa helg som är i april.

Idag har jag varit på jobbet för att gå introduktion på en ny brukare. Jag har mått hur bra som helst hela dagen och tiden har bara sprungit iväg. Direkt efter jobbet åkte jag med sambon och gjorde några ärenden och då började jag må riktigt ruttet. Migrän, illamående, trötthet... ville bara lägga mig. Och det var precis vad jag gjorde när jag kom hem. Sov en halvtimme och mådde lite bättre när jag vaknat och fått i mig middag. Men jag känner mig fortfarande inte på topp om man säger så.. skulle gärna ha sovit några timmar till, men då blir det ju inte så kul när natten kommer.

I lördags morse var jag så ivrig inför kursen att jag glömde ta min medicin. Tog den inte förrän på kvällen och det påverkar mig säkert nu. Det brukar vara efter två dagar jag känner av det om jag missat medicin. Men jag försöker att se det som någon positivt - att jag glömde medicinen beror ju helt enkelt på att jag mådde så pass bra att jag inte hade en tanke på den! Men det är dumt att slarva och jag måste försöka att komma ihåg den.

Jag ska jobba tisdag och onsdag också... och just nu vill jag inte. Så snart jag mår dåligt känns det som att jag inte kommer att klara någonting. Men jag ska sova tidigt och vakna med nya krafter imorgon. Vet ju att jag ska ha en rolig arbetsdag imorgon, så bara jag får en ordentlig skönhetssömn så ska det nog bli bra.

Hade en sjukt konstig dröm i natt för övrigt. Vaknade med ett skratt! Jag var James Bond och sprang om kring i ett hus som jag uppbyggt av labyrinter. Jag var jagad av Frankenstein och sprang omkring och planerade hur jag skulle komma undan. Kan ju tillägga att jag aldrig någonsin sett på någonting som har med varken Bond eller Frankenstein att göra! Men det var bara en sån där fånig och rolig dröm som gav mig en fin start på dagen. Haha...

Ha en skön kväll!

Första dagen klar!

Första kursdagen på den mediala grundkursen är avklarad och jag är helt slut i huvudet efter att ha suttit och tänkt i över sju timmar. Men det har varit väldigt roligt idag och jag känner att jag har lärt mig mycket. Idag har det handlat om att lära sig att lyssna till sin intuition. Det är helt amazing hur mycket vi kan känna av med vår intuition om vi bara lyssnar.

Imorgon är en ny dag och jag ser med stor spänning fram emot den. Nu blir det melodifestivalen och en väldigt lugn kväll. Har fått en läxa till imorgon som jag ska ordna lite med också.

Kurshelg

Som ni vet har det gått ganska bra med min ångest när jag väl varit på jobbet, men när jag sen kommit hem har det varit jobbigare... som att allt kommer ikapp en. Därför var jag lite orolig för hur jag skulle må torsdag och fredag nu när jag hade tre ganska tunga dagar innan. Men det har gått hur bra som helst! Igår tog jag det väldigt lugnt och idag har jag hjälpt min svägerska att flytta, lagat middag och har nu tvättstugan.

Imorgon ska jag på den mediala utvecklingskursen som jag berättade om förut. Jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig, men det ska bli riktigt spännande! Så här står det på hemsidan om helgen:

"Denna kurs riktar sig till dig som är intresserad att utveckla dig inom intuition, mentalt mediumskap samt healing. Med intressanta övningar kommer du att öppna dörrar till din intuition, inre vägledning och större klarhet. Att använda sin intuition är ett vidgat sätt att veta, se och handla i livet. Det är också en grund för att ta steget vidare på den mediala vägen. Du kommer också att arbeta med andekontakt och healing.Kursen är förlagd på två dagar vid fyra tillfällen under året. Mellan kurstillfällena får du träningsövningar att arbeta med.Du erhåller ett diplom efter avslutad kurs." 

Hur kursen än är så vet jag att det kommer att bli roligt, för det är bara härliga människor som kommer dit! Det är en fin känsla i rummen där och det ska bli roligt att få tid till att lära känna folket lite bättre.

Våren är här!

De roliga, fina och sköna drömmarna ville inte riktigt infinna sig i natt. Istället har jag blivit jagad med svärd och en massa andra tillhyggen, jag har också bråkat sjukt mycket med en gammal kollega och gråtit då sambon sa att han ville lämna mig. Inte den roligaste natten kanske, men konstigt nog känner jag mig inte påverkad av drömmarna nu efteråt.. Det brukar jag alltid göra. Känner mig istället ganska pigg idag och har redan städad köket och satt in en skinkstek i ugnen! Sambon kommer hem och lunchar med mig, så jag tänkte att jag skulle göra något riktigt gott.

Det märks verkligen på hemmet när båda jobbar.. tiden för städning försvinner liksom. Nedervåningen städade vi visserligen ganska nyss, så nu har jag bara hall, sovrum, vardagsrum och badrum kvar. Och sen har vi typ sex maskiner med tvätt som måste tas itu med. Men jag tänker inte stressa - jag har ju två dagar på mig! Städa lite, göra något roligt en stund, städa lite till, göra nåt roligt... ja, lite så kommer nog min dag se ut!

Igår kväll kände jag min ganska ångestfylld efter jobbet. Jag hade mycket yrsel och var ju väldigt trött. Vi hade planerat att åka och storhandla och min första tanke var att ändra på det direkt. Men jag åkte ändå och det släppte faktiskt! Väldigt konstigt och oväntat för mig, men jag tackar och tar emot.

Sjukt nöjd med att gator och torg är snö- och isfria! Äntligen kan jag ta fram cykeln igen och inte känna mig lika handikappad längre. Kanske ska ta en tur ner på stan och kolla in bokrean i eftermiddag? Vågar jag det?

Tröttare än tröttast

Jag är så sjukt trött. Känner mig som en pensionär när jag vill gå och lägga mig redan vid klockan 21. Men det är väl ändå positivt mot hur det var förut när jag inte kunde somna förrän in på småtimmarna. Jag hoppas på att inte vakna pigg klockan sex imorgon bitti... Känns som att tolv timmars sömn inte vore helt fel.

Usch, nu är jag så trött att jag mår illa... bäst att lyssna till kroppen nu och slå näbben i kudden. Fina, sköna och roliga drömmar önskas.

Helg för mig!

Jag fixade de här tre arbetsdagarna och känner mig riktigt lättad just nu. Ska ha två lediga dagar nu och sen är det rolig kurs hela helgen. Huvudvärken vill inte ge med sig, men jag känner att det kommer från nacken. Spände mig nog mer än jag anat i måndags. Apropå det så tog jag tag i mitt "problem" på en gång idag och sa ifrån den andra arbetsplatsen.

Nu står endast vila på mitt schema.

Det gick!

Efter mycket om och men igår kväll bestämde jag mig till slut för att gå och lägga med mig inställningen att jag skulle klara av att jobba idag. Kände fortfarande av huvudvärken när jag vaknade (det kommer från nacken då jag spänt mig så mycket), men jag tog Alvedon och gick ändå till jobbet. Och det gick betydligt bättre än igår! Ingen Atarax och ändå ingen ångest, skönt..

Men jag kände ändå att det nya stället inte är för mig. Det händer absolut ingenting under dagen och det är som att gå dit och sitta av tiden. Stämningen är inte heller ens i närheten av så bra som där jag var förra veckan. Tror att jag ska säga ifrån resterade introduktionsdagar och hålla mig till det stället som jag faktiskt tycker om. Imorgon ska jag till the good place och det ska bli roligt! Hoppas bara att nacken blir bättre snart så denna jobbiga huvudvärk försvinner.

Nu ska jag lägga mig i ett varmt bad och sen ska jag göra mig i ordning för att åka på en seans ikväll. Väldigt spännande och roligt!! Hoppas på att få ett litet meddelande från mormor eller morfar :-)

Tack till er som peppade mig igår kväll, det var mycket tack vara er som jag klarade av denna dag!

Hemsk dag!

Den här dagen har varit allt annat än rolig. Det kändes bra när jag vaknade och jag kände mig inte alls orolig inför dagen. Vid halv 10 i förmiddags kände jag hur ångesten började komma fram mer och mer, valde då att ta en halv Atarax för att stoppa ångesten innan den tog över. Sen kändes det ganska okej fram till lunch då huvudvärken kom, den smög sig på och blev till slut en hemsk migrän. Av migränen fick jag också ett hemskt illamående.

Jag ville hem och klockan gick så otroligt sakta.. Några gånger tänkte jag att jag bara skulle skita i allt och falla ihop på golvet, men jag kämpade.. Fick gå på toaletten några gånger och till slut blev ändå klockan 15:30 och jag fick åka hem. Sambon hämtade mig och lagade sedan lite mat åt oss medan jag vilade.

Nu har jag tagit ett par Alvedon och det börjar kännas bättre.. men hur ska jag göra imorgon?! Ska jag riskera att få en likadan dag till eller ska jag ta det säkra för det osäkra och boka om min introduktion? Just nu lutar det åt det sist nämnda.

Vet att huvudvärk och illamående kan vara en biverkning av Atarax, men det borde inte kunna komma av en så liten dos, eller? Håller jag kanske på att bli sjuk? Har ju i princip vart inlåst här hemma i månader och plötsligt träffar jag massor med  människor som ger mig sina baciller. Ahh... det är väl ingen idé att sitta här och gissa mig fram.

Just nu funderar jag dock på om jag börjat jobba för tidigt.. kanske var jag inte redo ändå.

Oj oj vilken meditation

Nu ska jag berätta om eftermiddagens meditation som jag var på. Vill först bara säga att meditation inte handlar om andar och andra övernaturliga saker, det handlar om att komma i kontakt med sitt eget inre. Många människor missförstår det där...

Hur som helst så var jag på en vägledd meditation som började med att vi skulle gå längst en väg och se vart den ledde oss. Vägen jag gick på var grå, fylld av betong och det fanns ingenting som gav några som helst intryck. Plötsligt kom jag fram till ett vägskäl. Den ena vägen ledde till en vacker plats som var grön och upplyst av solen, den andra vägen ledde till en mörk plats som inte alls så inbjudande ut. Jag visste att jag ville gå den ljusa vägen, men det var ändå svårt för mig att ta steget ut.. länge stod jag och laddade innan jag äntligen lyckades gå.

Väl på vägen gick det tungt att gå, mina ben blev sega och det gick sakta framåt. Vi skulle komma fram till ett berg som vi skulle klättra upp för, och det gjorde jag. Ben och armar var som gelé och jag fick hela tiden intala mig själv att jag inte skulle ge upp och gå tillbaka till vägskälet. Till sist kom jag i alla fall högst upp på berget. Jag såg mig omkring och såg hur allt runt omkring berget var alldeles mörkt och grått, det var bara här som det var ljust och vackert.

Vi skulle slå oss ned på en plats uppe på berget och jag hittade en stor vit hängmatta som jag satte mig på. Då berättade hon att vi skulle få besök av någon som vi skulle prata med. Jag såg en man komma gående upp mot mig, jag kunde inte se något ansikte och hela han var inlindad i ett stort vinrött skynke. Det enda jag visste var att det var en gammal man.

Den gamle mannen slog sig ned bredvid mig i hängmattan och jag funderade en stund på vad jag skulle prata om. Till slut frågade jag 'Hur ska jag göra för att stanna kvar i det här ljuset och inte gå ner till mörkret igen?'. Det enda mannan svarade var 'Lyssna!'. Han upprepade ordet ett par gånger och jag kände hur förvirrad jag blev. 'Men vad är det jag ska lyssna på?' frågade jag. 'Dig själv', svarade mannen.

Jag satt kvar en stund på berget och funderade på vad han sagt, sedan började jag sakta att klättra nedåt. Vartefter jag klättrade växte ljuset kring berget och när jag väl var nere så fanns det inte längre något mörker. Allt var ljust och vackert!

Vi skulle gå tillbaka till den väg vi kommit från, men den fanns inte längre där för mig.

Vad säger ni om den meditationen? Ganska symboliskt va?! Jag känner mig i alla fall SÅ mycket bättre nu efteråt och nu känner jag att jag visst kommer att klara av jobbet imorgon. 

Tankens makt är häftig.  

Ångesten vill fram

Jag är orolig idag också... det kryper i hela mig och jag kan knappt sitta still i två sekunder. Men samtidigt som jag spritter i hela kroppen har jag ingen direkt energi till att ta mig för någonting. Var just iväg med mamma och pappa till en mataffär och en blomaffär, kände hur ångesten försökte bryta sig ut hela tiden. Men det stannade vid jobbigt kallsvett. När jag kom hem ville jag nästan börja gråta... men det släppte efter en stund.

Just nu vill jag bara boka av jobbet imorgon. VILL INTE! Eller snarare, jag vill jobba men jag vill INTE ha ångest! Vet inte riktigt vad jag ska göra just nu för att komma på bättre tankar. Ska iväg och meditera kl 17, då ska jag försöka kasta bort alla mina rädslor ännu en gång. Brukar ju alltid känna mig lugnare efteråt.

Skulle vilja somna en stund, men då kan jag säkert inte somna ikväll.. Ge mig kraft och energi någon!

Orolig

Jag är nöjd med kvällen som varit, men ligger nu i sängen och känner mig lite orolig... varför var jag tvungen att skriva upp mig på introduktion på det andra stället på måndag? Känner inte att jag återhämtat mig från veckan som varit ännu och alla intryck jag fått med mig därifrån. "Tänk om..."-tankar infinner sig i mitt huvud och jag har flera gånger kommit på mig själv med att söka anledningar till att ringa och boka av.

Men det vore ju dumt... Det är bara två dagar, jag har redan varit där och hälsat på de jag ska jobba med och allt borde ju gå lika bra som det har gått föregående vecka. Eller?! Gaah... Känns inte som att jag borde tänka på allt detta när jag är så trött att ögonen går i kors. Men sambon är på lagfest med fotbollslaget och det är alldeles tomt här hemma - då kommer gärna tankarna fram.

Imorgon eftermiddag är det dags för meditation igen och det känns verkligen nödvändigt just nu. Förhoppningsvis kan jag då hitta den kraft och energi jag behöver för att känna mig redo för arbetet framför mig. Måndag och tisdag blir alltså introduktion på nya stället, på onsdag ska jag jobba på stället jag varit på denna vecka och sen är jag ledig resten av veckan, med undantag för den mediala kursen jag ska gå under helgen.

Nu ska jag leta efter en "off-knapp" och stänga av min hjärna för idag. God natt!

Ser fram emot kvällen

Somnade om ett par timmar till efter föregående inlägg. Och då kände jag mig inte alls lika snurrig längre. Har varit på apoteket och i ett köpcenter i sällskap med sambon medan han klippte sig. Kändes inte alls jobbigt att gå omkring där denna gång.. shoppade till och med lite!

Strax innan kl 17 kommer min kära barndomsvän hit och hämtar mig. Vi ska åka till ishallen och se när våra karlar spelar företagshockey, de gör det tillsammans med fotbollslaget så vi räknar inte med att se någon topp-hockey direkt, haha! Efteråt åker vi och köper thaimat, möter upp grannen och tar oss hem till mig för att kolla på melodifestivalen och ha lite tjejmys ikväll! Ser verkligen fram emot kvällen!

Det är så skönt att jag kan leva igen. När man är på botten och knappt tar sig upp ur sängen, då kan man inte se ljuspunkterna. Men man ska inte glömma att man kan ta sig upp igen! För min del hoppas jag att det bara fortsätter att bli bättre och bättre nu, men jag vet att arbetet med mig själv inte kan avslutas här. Jag har blivit bättre så fort för att jag har jobbat hårt och om jag släpper allt kan jag lika gärna rasa ner igen. Min plan just nu är att försöka få in meditation, jobb och träning i mitt liv samtidigt och i det hitta en bra balans. Som det är nu har jag nästan bara kunnat fokusera på en sak i taget för att det annars blivit för mycket för mig. I den där balansen ska också regelbunden sömn och kost inkluderas, men det tycker jag har fungerat väldigt bra den senaste veckan när jag jobbat.

Nu ska jag ta fram mina tarotkort och öva mig lite.

Yrsel

Igår kväll blev jag alldeles snurrig i huvudet. Jag antog att det var för att jag var så trött och gick och la mig innan kl 22. Vaknade vid 7 i morse och kände mig utvilad, men jag är fortfarande snurrig! Kanske kan det bli så när man slappnar av efter att ha spänt sig under en vecka, för spänna mig det gör jag undermedvetet. Ska kanske försöka somna en stund till i hopp om att det är bättre när jag vaknar nästa gång. För idag ska jag göra en massa roliga saker!

HELG!

Nu är min introduktionsvecka på nya jobbet avklarad och jag ser fram emot en skön helg. Ikväll blir med mys med sambon (så länge jag orkar hålla mig vaken vill säga) och imorgon ska jag ha tjejkväll här hemma med två av mina favoriter; Melodifestivalen och thaimat står på vårt schema!

Dagen gick bra på jobbet idag! Har åkt bil långt utan en tendens av ångest, har också bakat äppelkaka, skrattat mycket och lekt frisör och manikyrist! Solen har varit framme hela dagen och jag har bara njutit. Är så nöjd över det nya jobbet, det är lite som en dröm!

Nu ska jag sova en stund och sen ska jag och älsklingen laga middag. Klyftpotatis, fläskfilé, fetaostsallad och bea står på menyn.

Ha en skön kväll alla glada, och passa på att njuta av vädret!

40 timmar = Amazing!

Min oro för dagen var, som vanligt, obefogad. Vi åkte till badhuset med jobbet i förmiddags och efter det var vi ute och åt lunch tillsammans. Det gick hur bra som helst! Fan vad jag är stolt över mig själv, för ett par månader sedan gick jag knappt upp ur sängen och nu har jag snart avslutat en 40 timmars arbetsvecka. Helt otroligt.

Imorgon är det fredag och vi ska åka på en liten utflykt en bit ifrån stan, känns lite läskigt men okej. Det ska ju bli sjukt skönt att åka hem på eftermiddagen och ha en välförtjänt helg. Kommer säkert slockna innan kvällen ens börjat imorgon, men det är ju skitsamma! :-)

Min arbetsplats har en gruppchef, och den chefen har även två andra arbetsplatser som hon är chef över. Nu på måndag och tisdag ska jag få gå inskolning på ett annat ställe. Jag har varit där och hälsat på en kortis genom nuvarande jobbet och det verkar vara en bra plats. På onsdag ska jag jobba extra på arbetsplatsen jag är på nu. Sen ska jag vara ledig torsdag och fredag, för till helgen är det ju den där mediala kursen jag berättade om tidigare! SÅ spännande!

Sen har jag ingenting mer planerat än så länge, kanske blir det mer inskolning på nya stället, annars är det bara att börja hoppas på arbetstider! :-) I månadsskiftet måste jag ju skriva in mig på arbetsförmedlingen så jag får igång min A-kassa ifall det blir knapert med jobb.

Nu ska jag titta på lite amerikanska serier i datorn, sen blir det sova sova sova!

Trumhealingen

Idag har jag alltså testat på trumhealingen för första gången. Dvs, vi får healing samtidigt som hon slår på trumman i olika takter. Precis som vid förra healingen blev det smärtsamt för mig, först värkte det i mina knän och sen  i samma arm som sist. Alla andra verkar känna varma och kalla strömmar genom kroppen och en massa andra härliga saker, men jag får bara ont?! Ledaren säger att det är för att min kropp tar emot healing på dessa ställen, så med tiden borde väl jag också få de härliga känslorna... när jag inte är så trasig längre.

Alla i rummet reagerar verkligen olika. En man bröt samman totalt och grät panikartat, några blev väldigt trötta, vissa hade så mycket energi att de inte kunde sitta still... ja, healingen sägs ge en precis vad man behöver för stunden.

Nu är jag helt slut, samtidigt som jag känner att någon energi ändå bubblar i mig. Konstig känsla! Ska sova lite och ladda batterierna inför morgondagen.

Godnatt mina vänner!

Mer än halvvägs

Nu har jag klarat av tre av fem arbetsdagar och jag känner mig lite smått stolt även om jag är trött och sliten. Idag har vi inte gjort så mycket alls, snön har vräkt ner hela dagen så vi har stannat inomhus. Idag kom tröttheten redan innan jag gick hem från jobbet, vid 14-tiden ville jag bara gå hem och lägga mig. Men det gick ju att hålla ut och nu ligger jag i sängen och ska vila en stund. För ikväll ska vi testa på trumhealing, vill inte sova bort även denna gång så ska verkligen försöka behålla fokus.

Är lite nervös inför imorgon. Förmiddagen ska vi spendera i badhuset och sen ska vi alla åka och äta pizza ute tillsammans. Två ganska jobbiga grejer.. och dessutom har jag ju krav på mig att jag måste eftersom jag jobbar. Men det går nog bra.. jag ska försöka att tänka positivt! Inte alla som får göra sånt på arbetstid!

Jag har fått sex veckor att jobba där i sommar. Då hoppas jag verkligen att min energi är tillbaka, annars lär det inte vara mycket till människa kvar av mig efter den veckan. Men det är nog ett riktigt drömjobb på sommaren - man är mycket ute och får hitta på många små utflykter.

Nu ska jag sova en halvtimme, sen kommer mamma och plockar upp mig!

Helt slut

Arbetsdag nummer två är avklarad. Idag har vi promenerat, städat och fixat med lite papper. Kände mig lite snurrig efter promenaden, hade ingen lust att gå ut och gå. Men det släppte efter en stund och sen gick det bra hela dagen.

När jag var på väg hem började jag må dåligt och kände mig helt gråtfärdig. Alla mina krafter var slut och jag villa bara sjunka ihop till en hög på marken. Jag la mig i ett bad, tvättade håret och tog bort sminket... Kände mig usel som blev så slut av att ha varit på jobbet två dagar - som många människor är fem dagar i veckan året runt! Sa till sambon att jag inte vet om jag kommer klara det, att det kanske är för tidigt. Tvivlade på det mesta.

När jag gick upp ur badet fick jag se den finaste röda buketten som min älskling hade köpt till mig! För en stund släppte allt och jag blev bara så otroligt lycklig, han sa till mig att jag skulle kämpa vidare och att jag kommer att klara det här. De orden betyder så himla mycket för mig!

Jag la mig i sängen och han lagade middagen till oss som vi åt tillsammans i sängen... haha, romantiskt värre va?! Är man helt slut så är man... Vi bestämde att vi skulle laga en riktigt mysig middag i helgen istället.

Sov en halvtimme efter det och nu känns det bättre, men jag är ändå helt slut. Somnade vid 21:30 igår och det känns som att det blir något liknande idag. Ligger fortfarande kvar i sängen och det känns som att jag kommer att stanna här resten av kvällen.

Underbara sambon skulle ordna med matlådor och jag behöver inte tänka på någonting.  Har jag sagt att han är världens bästa? Jag är så glad att jag har haft honom i mitt liv i snart sju år!

Jag ska ha mens nu vilken dag som helst, kanske är det PMS-besvär som besvärar mig? Men huvudsaken är ju att jag mår bra och känner att jag klarar av att jobba när jag väl är där. Väldigt viktigt att jag får sova många timmar tror jag...

Önskar er alla en fin alla hjärtans dag!

Hemma!

Vaknade, som jag skrev tidigare, alldeles för tidigt i morse. Känslan i kroppen var ungefär som på julaftons morgon när jag var liten - ville skynda mig upp för att se vad som skulle komma! Precis innan vi skulle gå ut till bilen kände jag att jag var orolig, varenda ord som kom ur min sambos mun tyckte jag var enormt störande och jag ville bara att tyst omkring mig. I bilen fick jag ta några djupa andetag... när de negativa tankarna kom fick jag bara blunda och tänka "ta en minut i taget".

När jag väl kom fram släppte allt. Jag kunde helt och fullt fokusera på allt nytt omkring mig och inte en enda orolig tanke har jag haft på hela dagen. Vi har gjort väldigt mycket olika saker idag, bland annat har vi promenerat iväg för att handla (ca 1 timme fram och tillbaka) och senare även åkt bil iväg till en annan anläggning. Inte ens dessa aktiviteter störde mig. Solen sken så fint under promenaden att jag inte kunde annat än att njuta.

Jobbet i sig verkar väldigt lugnt, eftersom att man jobbar med en eller max två personer per dag blir det inte så mycket stress kändes det som. Inte direkt som när man jobbar inom äldrevården och allt handlar om toalettbesök & blöjbyten. Skönt att slippa den biten nu, det är ju ganska slitigt.

Just nu är jag totalt slut i huvudet. Alla timmar med alla intryck tar ut sin rätt och jag känner att jag skulle kunna somna på momangen, men det är nog ingen bra idé inför kommande natt.

Det är ju meditation ikväll. Jag hade inte bestämt om jag skulle dit eller inte idag.. men det känns som att det skulle vara bra för mig. Kan hända att jag somnar då, men jag ska försöka att behålla mitt fokus.

Imorgon är det en ny dag och som jag förstått kommer den att se ut i stort sett likadant som idag. Jag ska jobba med samma personer och de flesta aktiviteter är detsamma. På onsdag och torsdag ska jag jobba med två andra brukare och på fredag är det inte riktigt bestämt ännu.

Såg denna bild cirkulera på Facebook, och tänkte att jag vill dela den med er:

Uppe innan tuppen

Vaknade en bit innan klockan sex. Undrade om det inte var dags att vakna snart. Och nu ligger jag i badet och bloggar på mobilen, haha! Lite nervös, men laddad!

Om 10 timmar är jag där!

Tänk att jag fruktade denna söndag så mycket. Jag trodde ju verkligen det värsta, men det har gått superbra! Jag var säker på att jag skulle bli totalt handlingsförlamad idag på grund av stressen inför morgondagen. Men jag har kollat film, lagat mat, varit hos grannen och fikat... ja, inte alls känns mig speciellt orolig.

Jag har verkligen kört på taktiken att jag ska ta bort alla möjliga orosmoment och på så vis underlätta för mig själv så mycket som möjligt. Jag har därför redan nu lagt fram kläder till imorgon, packat i ordning en påse i kylen med matlåda och frukt, packat i ordning det jag ska ha med mig i ryggsäcken... och nu ska jag gå in och titta på en vägbeskrivning dit jag ska så att jag vet lite mer exakt. Mer förberedd än så här blir jag inte. Ja, jag har till och med förberett frukosten för imorgon ifall jag känner mig för stressad för att äta annars.

Jag känner mig redo nu. Jag känner att det är dags! 

Den här veckan har jag verkligen fått möta mina rädslor och på riktigt ta tag i dom. Och jag tror att det har hjälpt. Jag sköt inte på allt till sista dagen utan jag har pö om pö förberett mig mentalt under två veckor.

Nu hoppas jag på att jag kan somna i tid och att jag får en lugn och skön sömn. Klockan 06:15 ringer väckarklockan.

Wish me luck!

Dagen D

Nu är söndagen här och känslan i kroppen är än så länge bra. Jag ställde väckarklockan på åtta i morse, vill absolut inte ha några problem med att somna ikväll (i alla fall inte av den anledningen att jag inte är trött). Började dagen med ett varmt bad och åt sedan en god frukost - kom på mig själv med att sitta och längta lite till imorgon. Helt otroligt att jag har den känslan nu, men det ska ju bli roligt! Oron bär jag med mig i bakhuvudet hela tiden, men just nu känns det som att jag har tagit över kontrollen.

Vet inte riktigt vad som händer och sker idag, sambon är fortfarande sjuk och ute har ännu ett lager snö lagt sig... Vi håller oss nog inomhus. Kände av halsen igår jag också, och jag kan ju absolut inte bli smittad och sjuk  i detta läge. Av den anledningen hällde jag upp en jägershot som jag gurglade ner i halsen, det smakade skit men alla bakterier dog nog på momangen!

Jag kommer garanterat att återkomma till er här på bloggen idag. På återseende.

Sista prövningen

Idag har jag haft min sista prövning innan det är dags för nya jobbet på måndag. Jag var på ett dop, som till och med var ett dubbeldop (dvs. det tog längre tid än ett vanligt dop); Två små söta kusiner skulle döpas samtidigt! Det gick hur bra som helst i kyrkan, jag behövde aldrig ens fundera på hur jag mådde. Då är det som allra bäst.

Jag kände mig inte speciellt orolig innan heller, men det märktes att jag ändå spände mig; När jag skulle måla naglarna skakade mina händer som asplöv. Kom dock aldrig till den punkt då jag hade minsta tanke på att inte gå dit.

Efter kyrkan skulle alla fika på församlingshemmet, sambon hade feber så han valde att gå direkt hem och inte smitta ner alla. Då kom alltså nästa prövning, jag skulle ensam sitta ner och äta tillsammans med massor av folk. Men det var inga problem det heller! Tack och lov! Var väldigt orolig för att jag skulle få ett bakslag idag, då vet jag inte om jag hade klarat av att gå dit på måndag... men nu fick jag bara ännu mer bekräftelse på att jag är stark nog.

Var borta i ca 2½ timme och nu är jag trött och lätt illamående. Men det är ju inte alls konstigt att det blir så efter att spänningarna släpper. Även om jag inte får ångesten eller oron så vet jag att det kommer ta ett tag innan jag kan slappna av i kroppen. Kan ju bara ana hur trött jag kommer vara kl 16:00 på måndag när jag jobbat färdigt för dagen.

Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen, kolla på melodifestivalen och bara ha det skönt.

Fredag!

Sitter i soffhörnet och värmer mig i en teddy-onepiece. Idag har jag varit frusen mest hela tiden! Men hur trött jag än må vara på vinter och kyla just nu så är jag glad att jag gick upp i tid i morse så att jag hann se den otroligt vackra rimfrosten. Naturen är ju aldrig finare än när rimfrosten kommer på besök och solen tittar fram på den. Underbart!

Har hållit mig inne idag, var över hos grannen på en fika och har sen mest plockat här hemma... och lagat middag! Stuvade makaroner och stekt falukorv blev vår fredagsmiddag denna gång, vi brukar alltid laga lite extra god mat på fredagar.. men nu är sambon sjuk och känner inte mycket till smak, så det fick duga! :-)

Imorgon hoppas jag att han mår bättre, för då ska vi på dop på eftermiddagen. Jag har gjort kortet, men presenten får vi köpa imorgon förmiddag.. det har liksom bara inte blivit gjort! Bättre sent än aldrig heter det ju.   Det är nog bra för mig att komma iväg på dopet och umgås med en massa folk, bra träning inför jobbet på måndag.

Och apropå nya jobbet så har det känns riktigt idag och igår. Känner mig mycket lugnare än väntat. För stunden känner jag mig så redo jag kan bli efter denna jobbiga period i livet. Jag hoppas att känslan håller i sig och att jag kan behålla lugnet.
Kanske blev jag hjälpt av healingen? Kanske kunde några av mina orosmoln suddas ut? Jag väljer att tro det, jag mår bra av att tro det. Och det är väl ändå det som är det viktigaste egentligen - tron kan försätta berg.

Hoppas att ni får en trevlig och mysig fredagskväll!      

Bra dag!

Idag har jag en bra dag! Har varit hos grannen och umgåtts i flera timmar, blev även bjuden på lunch där och tyckte det var väldigt skönt att slippa laga mat hemma till mig själv. Har varit en väldigt mysig dag hittills!

Om en stund kommer en av mina kusiner hit. Hon är 14 år och en av de finaste människorna jag känner! Var ett bra tag sedan jag träffade henne nu så det ska bli härligt att få se henne igen. Jag ser väldigt mycket av mig själv i henne, vi är väldigt lika på många vis!

Sen ska jag nog bara ta hand om sambon när han kommer hem från jobbet, han är sjuk stackaren! Blir nog en kväll i TV-soffan!

Healing-upplevelsen

Jag har svårt att sätta ord på den här upplevelsen. Det var mäktigt, märkligt och intressant stund vi delade. Vi var åtta stycken som var med och alla var liggande på madrasser. Vi började med en avslappningsövning och sen var ledaren helt tyst under de resterade 40 minuterna, allt som hördes i rummet var andetag och avslappningsmusik.

Ledaren gick omkring i rummet och skickade ut healing, vissa stunder till hela gruppen men också specifikt till var och en. Efter bara en liten stund började det kännas konstigt i högra halvan av kroppen och det gick till slut över i värk. Mest värkte det i min arm och nacke (tydligen kan det bli så när man får healing). Jag kände att jag var helt med i huvudet, men kroppen tappade jag liksom kontroll över... den ryckte till då och då och min andning förändrades hela tiden.

Mitt ansikte drog ihop sig precis som när man gråter väldigt häftigt, men det kom inga tårar.. det var som att det skedde inuti. Kände stundom ganska obehagliga känslor och hela tiden kände jag en väldig obalans i kroppen. Jag kunde inte känna att jag njöt av upplevelsen, kanske främst på grund av smärtan i armen.

Efteråt kunde jag bara beskriva upplevelsen som att jag varit med om ett stort kaos. Hon berättade för mig att jag var väldigt öppen för att ta emot healingen och att hon förstod att jag upplevde det som rörigt, för det hade varit ganska rörigt under vissa stunder.

Det märkliga var att alla där inne hade, precis som jag, upplevt allt väldigt starkt på bara ena halvan av kroppen. Hon beskrev det som att vår vänstra sida är vår sida för känslor och den högra är vår sida för handlingskraft. Kommer ni ihåg när jag var på meditationen och hela tiden hade något som drog i min vänstra sida av kroppen? Det måste alltså ha varit känslor som försökte bli uppmärksammade. Och nu antar jag att allt handlar om handlingskraften jag behöver inför nya jobbet.

Hon berättade också för mig att hon kunde se att jag hade mycket ångest och oro omkring mig men att hon ser en enorm skillnad på mig nu och när jag först kom till henne. Hon sa att jag var väldigt mottaglig för allt och att hon nu kunde se stjärnor i mina ögon. Visst låter det fint?


Nu efteråt känner jag ett större lugn inom mig... tom på något vis, och trött! En ganska behaglig känsla som jag känner att jag vill stanna i till dess att jag somnar. Innan jag åkte dit hade jag mycket ångest och kände mig skakig i hela kroppen. Glad att jag åkte!

Grupphealing

Bättre dag idag. Sov åtta sköna timmar, åt frukost och gick sedan ut på en promenad med grannen och hennes lilla bebis. Solen sken och det var skönt att komma ut lite... Efteråt gick vi hem till henne, pratade vidare och lekte med lilla sötnosen. Barn är verkligen glädjespridare!
Nu vräker plötsligt snön ner ute och jag är ganska nöjd med att vara inomhus... riktig snöstorm!

Ikväll ska jag iväg och testa grupphealing, en ny upplevelse som jag verkligen ser fram emot. På hemsidan står det så här:

"Nu har du möjlighet att komma  för att få healing i grupp. Dufår vila skönt på madrass med kudde och filt medan du lyssnar på skön musikoch får healing. Jag arbetar intuitivt med healing på olika sätt under denna timme. Då jag ser och upplever energier och ser ditt energifält följer jag med i arbetet på det sätt som är mest lämpat vid de olika tillfällena."

 Spännande som vanligt! Innan dess ska jag lägga mig och läsa lite tror jag, kanske ta ett varmt bad? Ska också äta thaimat med sambon och sen skicka iväg honom på en storhandling medan jag är på healing! :-)

Rädslor inför jobbet

Om jag ska försöka att bena ut vad mina rädslor är inför det nya jobbet ser det ut ungefär så här:

Jag är rädd för...

• ...att jag ska få panikångest på söndag, precis som innan min Egyptenresa (som jag avbokade).
• ...att jag ska känna att jag vill hem när jag väl tagit mig dit.
• ...att jag ska bli illamående.
• ...att jag ska känna mig svimfärdig.
• ...att jag ska få stressmage och springa på toa hela tiden.

Känslorna blir så många att jag inte vet vart jag ska börja. Jag har mått illa hela kvällen nu och känner hur det vibrerar i mig. Plötsligt känner jag mig så svag... självförtroendet är på botten... Känner mig bara usel. Det känns som att jag inte fått någonting vettigt gjort idag, att jag inte klarat av någonting. När jag verkligen granskar min dag kan jag se att jag har varit på möte, städat nedervåningen och lagat middagen... ändå är känslan att jag inte gjort någonting. 

Jag har så mycket tårar inuti mig som vill ut, men jag har lagt någon blockering där... Brukar alltid ha lätt till tårar, men just nu känns det absolut inte så. Det är lite jobbigt, för det är så skönt efter att man gråtit lite.. man liksom släpper ut sin ångest. 

Satan vad jag är leds på ångesten! Jag är så trött på att den har denna kontroll över mig!! 

Så, nu har jag kräks ur mig lite av allt... det behövs ibland. 

Det här får vara min skitdag

Idag har mina känslor åkt berg- och dalbana. Jag kämpade om och om igen med att vända alla mina negativa tankar och till slut kände jag bara att jag inte orkade mer. Jag tillåter mig själv att må dåligt idag och tar istället nya tag imorgon.
När jag släpper fram mina känslor och allt tydligare kan se mina orosmoln blir allt självklart mycket jobbigare, men jag tror att det är ett nödvändigt ont ibland. Det mesta handlar om att lära sig att tänka positivt, men allt handlar inte om det, en del handlar ju också om att man måste bearbeta det som faktiskt är jobbigt. Det svåra är sen att se vilka problem som är värda att jobba med och vilka som man mår bäst av att bara försöka släppa direkt.

Just det här med min oro inför nya jobbet är ett problem som jag måste bemöta för att sakta men säkert kunna bygga upp min självkänsla. Om jag bara skjuter bort dessa tankar hela tiden kommer jag att explodera på söndag då allt kommer att komma över mig. Förstår ni hur jag menar när jag pratar om skillnad mellan problem och problem? 
Om jag ska ge exempel på sådana tankar som jag alltid måste försöka slå bort så snart de kommer är det oro inför att gå i butiker, äta ute eller kanske åka bil långt. Denna typ av tankar blir inte bättre av att jag försöker bearbeta dom, snarare tvärt om. Det gäller bara att släppa så snabbt som möjligt och försöka att vara i nuet och inte oroa mig för vad som komma skall.

Därför tänker jag låta mig själv tänka alla tankar om jobbet idag. Och imorgon tänker jag vakna med ny energi och se till att det blir en bra dag.

Vad tror ni, gör jag rätt? Eller borde jag göra på något annat vis? Mottager tacksamt tips och råd!

Ångest = Kreativitet?

Alla vi som lider av ångest har någon inom oss som vi måste få ut. Det är inte en slump att så många musiker & konstnärer har haft ångest i sina liv. När vi är kreativa får vi utlopp för en massa känslor vi har inom oss och därmed brukar vi också vara ganska bra på det vi gör.

Jag har ett enormt behov av att vara kreativ, oftast är jag det genom scrapbooking eller kort-tillverkning. Vid mitt pysselbord kan jag sitta i timmar och bara fokusera på det jag håller på med. Tid och rum försvinner och jag kan verkligen släppa allt annat runt omkring mig.

Här får ni se lite av det jag pysslar med:

Ett födelsedagskort till en söt liten tjej!

Ett kort gjort helt i svart-vitt, lite trixigt men roligt!

Ett skjort-kort till min pappa på Fars Dag

Julkort i blått!

En ljuslykta vikt av papper, inuti står ett batteridrivet ljus. "Glaset" är  gelatin!

En burk från IKEA som fått en liten makeover.

Mötet

Nu är jag hemma igen efter att ha varit på jobbmötet och skrivit papper. Det gick oväntat bra att ta sig upp ur sängen i morse, vaknade till och med innan klockan. Väl där fick jag svara på en massa frågor om hur jag är som person, det är alltid svårt att svara på sådana frågor men jag försökte bara vara ärlig.

På väg därifrån hoppade lite orostankar fram i min hjärna. Tänk om jag plötsligt börjar må illa på jobbet? Tänk om jag får ångest? Tänk om jag inte klarar av det? Tänk om jag svimmar?


Jag valde att snabbt slå undan dessa tankar och försöka tänka positivt, men ändå har jag ju dessa tankar med mig i bakhuvudet. Mest är jag nog rädd för hur jag ska tackla min oro på söndag - det brukar alltid vara värst innan för mig, den där förbannade förväntansångesten.

Jag försöker hitta någon form av balans mellan att förbereda mig för vad som komma skall och att inte ta ut oron i förskott. Det är svårt och jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga.

Imorgon ska jag testa något nytt som kanske kan hjälpa mig, återkommer med mer information om det! :-)

Jag såg min första bild!

Har nyss kommit hem från dagens meditation. Jag kom ner i en djupare avslappning än vad jag gjort tidigare, och känslan som kom in i min kropp var en blandning av njutning och obehag. Jag kom ner i det stadium man är i precis innan man somnar, ni vet? Jag hörde vad som sas, men mina egna vardagstankar suddades ut och jag kunde verkligen vara i nuet.

De bilder jag brukar se framför mig brukar vara tankebilder, dvs. bilder som egentligen inte är bilder utan mer en tanke på hur en bild ser ut. Men idag, precis på slutet, fick jag upp en riktig bild framför mig. Jag tänkte ingenting utan bara tittade.

Jag såg en kvinna, från midjan och upp. Hon hade långt blont hår som var uppsatt i en låg hästsvans, på sig hade hon en röd tight tröja... Hennes ansikte var smalt, enkelt och trevligt. Hon applåderade åt mig. Jag förstod inte varför och hon försvann bort på  bara någon sekund.

Jag vet inte vad hon menade med applåden, men jag kände att hon var väldigt nöjd med mig. Jag gjorde något bra. Den känslan var helt underbar.

Tänk att man kan få så mycket positiva känslor i kroppen bara av att slappna av riktigt ordentligt?! Love it!

En fråga till tarot-korten

Idag ställde jag en fråga till mina tarotkort. "Hur kommer det att bli för mig om jag går till nya jobbet på måndag?", var frågan jag ställde. Kortet jag drog var "Arbeten" och detta svar gav det mig:

Kortets nyckelord: Arbete; Gradvisa framsteg; Skyldighet mot sig själv; Självförtroende

Kortet säger: Kortet antyder en full insats av din energi vilken situation du än finner dig tvungen att ta itu med. Du är villig att åta dig även svåra uppgifter; din pliktkänsla kommer inifrån. Osäkerhetens moln kan upprepade gånger göra din klara vision av målet otydligt. Men ditt orubbliga bejakande av det arbete du påbörjat ger dig kraft att övervinna tillfälliga tvivel. Detta garanterar att du gradvis avancerar framåt. Ge allt, det är värt det!

Vid första anblicken av kortet började jag nästan skratta för mig själv. Jag är ännu inte så bra på att läsa av korten och tar oftast hjälp av min stödbok, på grund av detta känns det som att korten försöker att vara övertydliga mot mig för att jag verkligen ska förstå dom. Just detta kort var ju tydligare än någonsin tidigare.

Sista veckan nu..

Ja, nu är jag inne på min sista vecka hemma, nästa måndag ska jag börja jobba! Jag vänder så smått tillbaka dygnet och tog mig idag upp kl 9 för att ha tvättstugan. Imorgon bitti ska jag vara nere på stan kl 8:30 för att ordna med papper och sånt inför nya jobbet, så det är bäst för mig att jag inte somnar något nu under dagen och kan somna i tid ikväll.

Konstigt hur mina känslor är kring det nya jobbet egentligen. Ena stunden känns det bara som att det ska bli roligt, andra stunden känner jag mig nästan panikslagen inför vad jag ger mig in på. Denna vecka ska handla om att få bort dessa rädslor. Jag vet att jag kommer att bli orolig på söndag, men jag vill inte att den oron ska bli så stark att jag tvivlar på om jag klarar av att gå dit eller inte.

Åh vad jag längtar till meditationen ikväll! Hoppas att det blir en riktigt skön meditation där man riktigt kan känna hur rummet fylls upp av positiva energier genom alla som mediterar tillsammans.

Nu är dags att byta tvätt i maskinerna!

Min historia - hur allt började

Nu ska jag dela med mig av något väldigt naket och personligt. En text jag skrev för flera år sedan - jag skrev den som en bearbetningsprocess av det jag varit med om. Några få av mina närmsta personer har läst den här texten, men jag väljer att lägga ut den här på bloggen av två anledningar: 1. Jag tror att den kan hjälpa någon där ute, 2. Jag är ganska anonym på den här bloggen och känner mig trygg med att lämna ut mig så pass mycket av den anledningen. 

"Mamma, jag tror att jag kommer att dö."
Utan att ens tänka på hur dessa ord skulle påverka henne behövde jag få ut dessa tankar ur mig. Under en längre tid hade jag gått och burit på det inom mig. Mina krafter var inte längre befintliga och rädslan i min kropp var, och är än idag, obeskrivlig. Mitt långa blonda hår var smutsigt, jag hade inte orkat duscha på länge nu. Som mest tog jag mig fram och tillbaka mellan sängen och toaletten, men jag behövde knappt det heller eftersom att intaget av mat och vätska låg på samma mängd som hos ett spädbarn.
"Nej, sluta prata sådär! I morgon är det vi som åker till sjukhuset, det spelar ingen roll vad du säger!".
Jag kunde se rädslan i min mammas ögon, rädslan av att förlora sin enda dotter. Hon kunde inte längre hantera sina känslor utan blev arg på mig. Förmodligen var det precis vad jag behövde just då. Bara några sekunder senare var det som om hon kom på sig själv.
"Lilla gumman, det är ingen fara. Allt kommer bli bra igen." 
Hon kramade om mig och jag stannade en lång stund i hennes varma famn.

I flera veckor hade jag haft feber och rasat hur mycket som helst i vikt. Jag visste att felet satt i magen och jag var näst intill säker på att det var en dödlig sjukdom. Aldrig har jag känt mig så nära döden som då. Mamma var den enda person som riktigt fanns där för mig i detta skede. Hon var den som satt med mig på nätterna, den som tvingade i mig dryck och den som kunde sitta och klappa mig på magen i timmar för att jag skulle kunna vara lugn. Jag orkade inte med någon annan människa. Jag sa ifrån allt besök från vänner och jag lämnade min pojkvän efter ett två år långt förhållande. Jag ville bara vara ensam.Det är ändå ingen som förstår, tänkte jag.
När mamma kom hem från jobbet dagen efter var jag i värre skick än någonsin. Bristen på mat och vätska började ta ut sin rätt och jag fick lov att ta stöd för att orka gå ut till bilen utanför ytterdörren. Jag kommer ihåg det som om det var igår. Det var mitt i vintern och snön hade täckt staden under en längre tid. Ändå så var det första gången som jag kunde känna snön knarra under skorna, jag minns det som en härlig känsla mitt i allt elände. När jag gick ut till bilen tog jag farväl av mitt hem, mina vänner och mitt liv. Jag trodde det var slutet, jag skulle aldrig komma hem igen. Jag var på väg till sjukhuset för att dö, förmodligen var det därför som jag inte velat åka dit tidigare. Jag ville inte veta vad som var felet med mig, jag behövde inte ha det bekräftat av någon läkare som kunde sätta en tid på mitt liv. Luften ute var kall och frisk, jag tog ett djupt andetag och satte mig sedan i bilen. 
Vi hade bara ett par kilometer till sjukhuset men det kändes som att vi satt där i bilen hur länge som helst. Min mage värkte som att det var knivblad där inne som sakta, sakta börjat rotera i mig. Men jag brydde mig inte längre, jag hade givit upp.

Det var fullt med folk på akutmottagningen. Vinterkräksjukan hade just nått sin topp och överallt låg det folk och kräktes. Jag fick den sista britsen som fanns kvar och fick ligga mitt ute i korridoren. 
Mamma hade tagit mig till akuten en gång tidigare för någon vecka sedan, men jag var inte redo då. Jag klarade inte av väntan i dom där lysrörsupplysta korridorerna. Då hade jag fortfarande så pass mycket krafter att mamma inte kunde hålla mig kvar. Men den här gången hade jag inte kunnat lämna akuten hur gärna jag än velat. Att ta sig in på akuten hade tagit mina sista krafter och nu visste jag att det bara var att vänta. 

Här ligger jag nu, 18 år gammal och har levt klart mitt liv. Varför? Varför jag? Vad har jag någonsin gjort för ont som gör att jag förtjänar det här? Snälla Gud, låt mig inte dö! Jag lovar att jag ska bli ditt bästa barn, aldrig ska jag göra något fel igen. Min mamma kommer inte klara det här, så snälla, för hennes skull! Förtjänar jag verkligen det här? Vad är det jag har gjort? Mitt liv kommer att ta slut innan det ens har börjat på allvar... hjälp mig, någon, vem som helst, hjälp! Ta mig bort från det här helvetet och låt mig umgås med mina vänner och ha roligt, precis som dom har.

Efter sex timmar på akuten var det äntligen en undersköterska som lade märke till mig. Jag vet inte om hon såg mina torra läppar, mörka ringar under ögonen och min taniga kropp eller om hon bara såg hjälplösheten och tomheten i min blick. Hur som helst så kom hon fram till mig och frågade hur det var med mig. Jag svarade och blev själv förvånad över hur min röst inte hade någon som helst styrka i sig, det som kom fram var mer som viskningar. Hon gav mig näringsdropp och jag kan än idag känna känslan av hur kroppen, liksom en svamp, sög i sig varenda droppe av vätskan. Hur törstig jag än varit hade jag inte kunnat få i mig någon vätska själv. Jag hade någon konstig känsla av avsmak och illamående som gjorde det omöjligt för mig. Att äta hade inte ens varit att tänka på de senaste två veckorna.
Efter ytterligare en timme blir jag visad in till ett undersökningsrum. Fönstret måste ha stått öppet länge för det var inte många plusgrader där inne. När jag låg där på britsen med droppnålen i armvecket kände jag mig så hjälplös. Jag ville hem till min varma säng och bara sova. Drömmarnas värld hade blivit den värld där jag trivdes som bäst. Där sken alltid solen och där var jag pigg, frisk och lycklig. Åh vad det var är skönt att sova. Men jag fick inte sova nu, det var dags att få min dom. Beräknat på hur länge jag redan hade befunnit mig på akutmottagningen vid det här laget anade jag att det här skulle bli en långdragen historia. Rummet jag låg i var kalt, vitt och stelt. Den starka lampan i taket bländade mig. Nästan hela tiden låg jag och tittade på en affisch som hängde på väggen. Det var en pojke omringad av en massa pratbubblor som beskrev olika former och grader av smärta, som ett hjälpmedel för att sätta ord på det man känner. Jag läste alla bubblor om och om igen medan jag låg där och huttrade under en gul sjukhusfilt. Mamma lämnade inte min sida en enda gång.
Efter ytterligare en timme kom en AT-läkare in. Han var från kirurgen och gav ett intryck av att vara väldigt självupptagen och fullkomligt ointresserad av mig som person. Jag var mer som ett objekt som skulle undersökas. Han klämde mig på magen och dunkade mig i ryggen, jag fick böja mig i olika riktningar för att utesluta att en akut operation behövdes på något organ. På något vis blev jag lite ledsen när det inte var så, det skulle vara så skönt att få undersökningsdelen överstökad. Innerst inne visste jag ju att det inte spelade någon roll vad det var. Jag kände hur min kropp sakta bröts samman och att det inte var särskilt lång tid kvar nu. Kan inte läkarna se det på mig? Är dom inte utbildade för sånt här?
Ytterligare nittio minuter senare kom en läkare från medicin. Han ställde väldigt många dåliga frågor.

"God kväll, doktor Stensson", sa han och skakade min och min mammas hand.
"Hej", svarade jag försiktigt.
"Hur var det här då?
"Inte så bra."
"Berätta vad det är som inte är så bra."
"Jag har ont i magen hela tiden. Det smärtar sjukt mycket."
"Vart i magen gör det ont?"
"I hela magen, men främst på vänster sida."
"Har du ont någon annan stans?"

Räcker det inte med magen? Måste man vara totalt medvetslös för att få hjälp på det här jävla stället?

Här fick mamma ta över, min röst orkade inte mer, det gjorde inte jag heller. Läkaren kändes otroligt nonchalant. Under tiden han var inne i undersökningsrummet satte han sig inte ner en enda gång. Totalt sett var han inne i rummet i tio minuter, fem av dom minuterna stod han med handen på handtaget ut. Mamma blev fly förbannad när han gick och höll ett långt föredrag om huruvida läkare borde få bli dömda mer på personlig lämplighet än bara höga betyg när dom söker in till läkarhögskolan. Vissa verkar bara göra det för prestigen och pengarna.
Klockan hade nu hunnit bli runt tio på kvällen och det var klart att jag skulle bli inlagd för mer provtagning och observation. Än så länge hade dom inte upptäckt något fel på mig utöver det att jag behövde näring och vätska. Två sköterskor skjutsade mig fram längst de långa korridorerna, upp i hissen och in på akutvårdsavdelningen där jag skulle ligga. Jag var så rädd för vad som skulle hända mig så de lät mamma sova över bredvid mig första natten. Det var skönt att ha henne där. Vad skulle jag göra utan min mamma?

Det närmsta halvåret skulle komma att bli det jobbigaste i mitt liv. Det var tur att jag inte visste det vid den här tidpunkten, då hade jag inte levt idag. De två närmsta månaderna efter att jag blev inlagd på sjukhuset för första gången var fyllda av undersökningar av olika slag. Mitt hjärta undersöktes, alla möjliga undersökningar gjordes på min mage, allergiprov togs och säkert ett hundratal andra saker kollades genom blodprov. Mina armväck var alldeles blåa efter alla nålar som stuckit mig och alla blodkärl som spruckit av droppet. Jag skickades hem från min första sjukhusvistelse men var bara några dagar senare tvungen att åka in akut igen och genomgå samma långa procedur på akuten igen. Detta hände även en tredje gång några veckor senare.
Jag var en gåta för läkarna. Alla mina prover visade bra resultat och fel efter fel kunde uteslutas. Läkarna kunde ju se att jag inte mådde bra, men samtidigt kunde inget fel på mig hittas. Jag hade fortfarande inte kunnat börja äta igen och hade då självklart rasat ännu mer i vikt. Under dessa två månader tappade jag omkring tio kilo och då hade jag inte mycket att ta av innan. Jag kommer ihåg en dag under min sista vistelse på sjukhuset hur jag fick en chock när jag såg mina egna handleder. Dom näst intill existerade inte, jag kunde se mig själv tyna bort och det var en hemsk syn.

Om jag nu ska dö, kan jag inte få göra det på en gång? Varför måste jag plågas så här? Låt mig bara dö, snälla, låt det ske. Låt mitt lidande ta slut. Jag orkar inte kämpa emot längre.

Tiden gick och jag blev inte bättre. Min kropp var genomsökt efter minsta lilla fel, men ingenting kunde hittas. Jag var frisk som en nötkärna men ändå sa min kropp att jag var sjuk. Någonting stod inte rätt till. Det var i detta skede, när den värsta dödsångesten lagt sig, som jag började fundera.
Varför hade jag inte alls ont i magen vissa dagar? När var det jag fick ont i magen? Var det under några specifika sammanhang?
Jag fick ingen mer hjälp av läkarna så istället började jag själv att söka efter felet. Svaret fick jag först ett halvår efter att jag blivit sjuk.
Jag låg på skinnsoffan hemma i vardagsrummet, jag hade haft lite småfeber och var kraftlös som vanligt. Numer hade jag kunnat börja äta små portioner mat, så lite av färgen hade jag fått tillbaka i mitt ansikte. 

Mamma slog sig ned i soffan bredvid mig. Jag minns inte exakt vad hon sa, men jag vet att jag kommer vara henne evigt tacksam för det samtalet. Hon raserade den mur som jag byggt upp mellan mig och mina känslor, på något sett tog hon sig in under skalet. För första gången på väldigt länge släppt jag fram alla känslor som jag hade inom mig. Jag började gråta. Tårarna fortsatte att rinna, dag som natt, konstant, i två veckors tid. Jag kunde endast sova små stunder i taget och jag tror att det skedde helt automatiskt genom att min kropp sa ifrån.
En av nätterna satt jag ensam inne på mitt rum när jag började känna en konstig känsla i kroppen. Det var något jag aldrig känt förut.

Vad är det som händer med mig? Hjälp, jag kan inte andas! Jag svettas, oh Gud, vart ska jag ta vägen? Aj, det är något som trycker mig över bröstet. Känns som att det står en elefant och trampar mig på bröstkorgen. Vad i helvete ska jag göra?! Jag måste bort här ifrån! Varför känner jag mig så instängd? Jag får panik! Fan vad rädd jag är! Nu dör jag, jag kommer inte att överleva nu. Det här är slutet. Fenito. Jag måste ta mig till mamma, nu, på en gång. Varför vill inte benen bära mig? Jag kan inte gå, det går inte. Jag måste försöka ropa på henne, men hur ska det gå när jag inte kan andas? Jag håller på att bli galen, tänk om jag kommer hamna på något jävla sinnessjukhus!

Tankarna ven omkring i huvudet på mig. Det här var den absolut värsta känslan jag känt i hela mitt liv. Det gick inte att jämföra med någonting. På något vis var det som om man tagit all sorg och smärta i världen och stoppat in den i min kropp. Jag låg där ihopkrupen i fosterställning och bara stirrade in i mina blåa tapeter. Efter en stund blev det lättare att andas igen och jag kände hur svettningarna mattades av och trycket över bröstet sakta tynade bort. Det var en skön känsla. Min kropp kändes helt slutkörd, som om jag just hade sprungit ett maraton. Jag hade ingen aning om vad som just hade hänt mig, men det var absolut ingenting jag ville gå igenom igen. När kroppen återhämtat sig lite mer kände jag någon form av lättnadskänsla. Någonting kändes bättre och annorlunda än vad det hade gjort på flera månader. Det var som en maximal urladdning. Den natten kunde jag sova för fösta gången på väldigt länge. 

Både jag och min mamma hade börjat förstå att det inte var någon fysisk sjukdom jag var drabbad av och om jag inte minns fel så var det mamma som berättade för mig om vad hon trodde det kunde vara. Jag läste på Internet om vad det var för någonting och kunde efter bara ett par sidor ge mig min egen diagnos, det jag var drabbad av var panikångest. Visst hade jag hört uttrycket förut, men jag visste inte egentligen vad det var. Jag hade kommit in på en sida med rubriken "Så vet du om du lider av panikångest". I artikeln följde en lista på symptom.
När jag insåg att jag hade känt sexton av sjutton möjliga symptom den kvällen, jag hade klarat mig från stickningar/domningar, så kände jag ingen tvekan. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle bekämpa detta, jag skulle klara mig ur det och bli "normal" igen. Just då hade jag ingen aning om den långa, tunga resa som jag hade framför mig.
Jag bad mamma låna alla böcker hon kunde komma över, gällande ämnet, på biblioteket. Min tanke var att jag skulle lära mig allt om tillståndet för att kunna ta mig förbi problemet. Jag ville veta alla lösningar som fanns.
Den jobbiga resan började redan i inledningen av den första boken. "Vad är orsaken till att du har panikångest? Gå till grunden med vad som tynger dig."

Orsak? Finns det en sådan också! Hur ska jag få reda på vad den är? Ja, det är väl bara att läsa vidare för att få reda på hur jag löser det dilemmat...

Jag följde alla råd och tips som jag kunde hitta och detta startade minst sagt en tankeverksamhet hos mig. Jag började uppmärksamma i vilka situationer det var som jag började må dåligt, vart jag befann mig, vem jag pratade med. Jag började analysera min ångest.
Svaret skulle komma en kall kväll i november. Jag låg i min säng och kollade på någon meningslös komediserie på tv3. Mitt i en av reklampauserna knackade det på dörren in till mitt sovrum. Det var Tommy, min pojkvän som jag hade lämnat i början av hela den här hemska karusellen. Han kom som vanligt in med sin rödsvarta träningsväska hängandes över höger axel.
Vid första anblicken av honom förstod jag att det var han som var boven i detta drama. Det knöt sig i magen på mig och jag kände en stark känsla av avsky.
"Hur är det med dig?", frågade han.
Inte så bra, vad gör du här?"
Hur kan du vara så känslokall att du bara lämnar något som vi har byggt upp under två års tid? Jag älskar ju dig."
"Men jag älskar inte dig", var det enda jag kunde få fram.
"Snälla Jenny, låt mig komma tillbaka. Jag vet att jag inte alltid har varit världens bästa, men jag kan ändra på mig!"
Tårar började rinna ner längst hans kinder och panikkänslan började komma i min kropp. Jag kände att panikångesten började krypa sig allt närmre och jag ville bara vara ensam.
"Gå här ifrån, nu, jag vill inte ha dig här!"
Han sträckte sig fram och försökte krama om mig. Utan att tänka så sköt jag honom genast ifrån mig. 
"Hur kan du göra så här mot mig?", tårarna forsade ner från hans gröna ögon. 
Någonstans inom mig kände jag en svaghet som tyckte synd om honom. Men jag stängde av alla mina känslor och pratade till honom som om jag inte kände honom. Jag motade ut honom ur mitt rum och ut ur lägenheten för att sedan slänga mig på sängen och bryta ihop, igen. Vårt förhållande var en stor orsak till mitt mående, det förstod jag nu. 

Vad är det han har gjort mig som gör att jag mår så här idag? Vi hade kanske inte haft det så jättebra den senaste tiden och bråkat mycket, men det har ju oftast varit mitt eget fel. Det är ju vad vi kommit fram till. Han var ju inte alltid så snäll mot mig, men när han var elak hade jag väl alltid gjort något som gjorde att jag förtjänade det? Det kan inte vara Tommy som är orsaken till mitt mående, det måste vara något annat.

Jag låg som vanligt i min säng och funderade. Om vartannat läste jag lite i en av böckerna som mamma lånat till mig. För allt i världen kunde jag inte förstå hur jag kunnat hamna i den situationen. Jag hade alltid vara en frisk, stark och levnadsglad tjej. Hade nog egentligen aldrig mått psykiskt dåligt tidigare. Visst, det är klart att jag gråtit dagar i sträck för att någon pojkvän gjort slut på högstadiet, men det gick verkligen inte att jämföra med det här. Jag hade en otrolig längtan efter att umgås med människor, ändå blev jag avskräckt och ångestfylld bara av att tänka tanken. Jag hade även en enormt stark längtan efter frisk luft, ändå kunde jag inte förmå mig att gå ut. Jag ville, så innerligt ville jag, men det gick bara inte. Någonting i mig sa ifrån och så fort jag ens övervägde tanken på att göra något, annat än att befinna mig hemma i mitt rum, fick jag ont i magen och blev ångestfylld i hela kroppen. 
Jag skrev väldigt mycket under den här perioden i mitt liv. Jag är en sådan person som bearbetar saker genom att skriva, det är som ett utlopp för alla känslor jag har inom mig. Jag skrev brev, till alla möjliga människor som var en del av mitt liv just då. Jag skrev brev till mig själv där jag liksom gick utanför min egen kropp och försökte se allt med ett annat perspektiv. Jag skrev även brev till Tommy. Meningen med breven jag skrev var aldrig att dom skulle bli postade utan att jag skulle, utan att tänka så mycket, få fram mina känslor som jag gömt inom mig. Jag hade hört på Dr Phil att man genom att göra så och läsa brevet några dagar senare kan inse saker som man inte ens tänkte på själv när man skrev brevet. Dr Phil hade rätt. Genom dessa brev, som var skrynkliga av alla tårar jag fällt under skrivande stund, kunde jag se det som skulle komma att bli avgörande för mitt välmående.
Tommy hade inte behandlat mig bra. Det var han som var orsaken till att vårt förhållande hade trasat sönder hela mig. Desto mer jag tänkte på det, desto argare blev jag. Från början kunde jag se ett par, tre situationer där han inte behandlat mig snällt. Den siffran ökade snart till ett tiotal och övergick, efter inte allt för lång tid, till ett trettiotal. Då hade jag bara räknat med de verkligt obehagliga situationer han satt mig i.

Vi träffades sommaren 2002, närmre bestämt den 11 augusti. Jag var med min kompis Jörgen. Vi hade umgåtts tillsammans hela sommarlovet, jag minns det som en av de roligaste somrarna i mitt liv. Vi skrattade hela dagarna. Vi satt ofta i olika parker och pratade i timmar medan vi analyserade alla människor som gick förbi. Just den här sommaren hade haft väldigt fint väder hela tiden så vi spenderade nästan all tid utomhus. Badade, spelade minigolf, promenerade... 
Just den här dagen hade vi bestämt oss för att åka till stranden för att ha det skönt i solen. Vi la oss på en gräsplätt intill en gemensam vän till mig och Jörgen. Med sig hade vännen en person som varken jag eller Jörgen kände vi den här tidpunkten; Tommy.
Från min sida var det kärlek vid första ögonblicken. Jag kommer ihåg hur fnittrig jag blev så fort han sa någonting och hur jag skrattade det där extra långa skrattet när han drog ett skämt.
Han hade kort mörkbrunt hår som var iordninggjort med hårvax, han var vältränad, solbränd och när han tittade på mig kändes det som att jag svävade.
Efter någon timma splittrades vi allihop och jag och Jörgen gick hem till honom. Han kunde genast se på mig att jag tyckte att Tommy var en potentiell pojkvän. Vi pratade en stund om honom och sedan ordnade vi fram numret till Tommys mobil. Jag funderade länge på vad jag skulle skriva på sms:et jag skulle skicka, men till slut skickade jag iväg några välvalda ord om hur snygg han var och att jag gärna skulle träffa honom igen. 
Det dröjde inte längre än till nästkommande dag innan vi träffades. Jag cyklade hem till honom och vi låg i sängen och pratade hela kvällen. Vartefter vi pratade "råkade" vi på något vis hela tiden komma närmre varandra, millimeter för millimeter. Han använde sig av klassiska raggningsrepliker som han inflikade med under kvällen. "Hade vi träffats förut hade jag kommit ihåg det, jag glömmer aldrig ett vackert ansikte.", "Vill du ha en godis? Inte? Nej den är i alla fall inte lika söt som du.". Vilken 17-årig flicka faller inte för det. Till slut låg vi så nära att jag kunde känna hans andningar mot min mun. Vi kysstes. När vi senare skiljdes åt på kvällen kände jag mig som världens lyckligaste. Redan då visste jag att det inte bara var en engångsföreteelse, vi skulle bli tillsammans. Så rätt jag hade.[/font]
Vårt förhållande började helt underbart. Jag var lycklig som få och svävade ständigt omkring på små rosa moln. Behövde inte äta eller sova, det enda som gav mig energi var han, och det räckte gott och väl. Vi spenderade nästan all vår tid till sängs, kunde ligga och prata hela nätterna. Jag blev bara mer och mer trollbunden av hans härliga personlighet. Han behandlade mig som en prinsessa och jag njöt till hundra procent.
Bara två veckor efter att vi träffats skulle jag börja gymnasiet. Jag såg fram emot att träffa massor av nya människor efter att ha umgåtts med i princip bara samma personer sedan jag började grundskolan. Livet kändes underbart.
När jag idag ser tillbaka på vårt förhållande kan jag se hur hans beteende mot mig, sakta men säkert, förändrades. Det var hela tiden så små steg att det knappt märktes och jag accepterade mer och mer vartefter tiden gick. Det började med så små saker som att han inte ville att jag skulle umgås med mina vänner utan stanna hemma hos honom istället. Om jag ändå skulle vara med mina kompisar kunde han bli ledsen och jag stannade då hemma bara för att jag tyckte synd om honom.
Jag har väldigt svårt att komma ihåg alla småsaker, men det jag vet är att han manipulerade mig till så pass hög grad att jag till slut tappade bort min egen identitet. Efter ett år tillsammans hade jag inga vänner kvar och efter 1½ år styrde han mig helt fullkomligt. 

Utdrag ur min dagbok:
Jag har saknat Tommy så himla mycket hela dagen. Och sen när vi pratade i telefonen blev vi såklart osams... Vet inte riktigt om vad. Det blev jobbig stämning bara. Jag tyckte att han var på det där retsamma humöret som jag blir så irriterad på. Men han tyckte bara att jag gnällde.
Jag blir så ledsen. Han säger alltid saker som gör mig ledsen när vi är osams. Och sen när vi blir sams så säger han att han inte menade det. Tror inte heller att han menar det han säger, men varför säger han det då? När vi skulle lägga på sa jag att jag älskar honom, tänkte att det skulle kännas bättre för oss båda då. Men till svar fick jag: "va bra, hej då!". Jag blir så ledsen..."

Vi hamnade ofta i konflikt när han behandlade mig illa. Men på något vis pratade han alltid omkull mig så att det slutade med att jag bad om ursäkt. Jag vet än idag inte hur det gick till, men han lyckades, varje gång. Jag kan specifikt minnas en gång då det gick till på precis det här sättet. Det var den årliga stadsfesten och vi skulle bege oss ner på stan bland alla människor, karuseller, uppträdanden och stånd. Jag var på ett strålande humör då jag alltid hade haft bra erfarenheter av den kvällen varje år. Det var alltid en sån härlig känsla i stan. Alla var ute och alla var glada. Jag och Tommy var på väg ner på stan och gick längst ån. Vi satte oss på en bänk vid åkanten innan vi skulle ge oss in i folkträngseln. Ett gäng på fem, sex killar i yngre tonåren går förbi oss och kastar en smällare som avfyras precis bredvid mig. Jag blev rädd så jag skrek till av smällen. Killarna skrattade åt min reaktion och gick vidare. 
Vad i helvete gör du?!" var Tommys reaktion på mitt skrik.
Vad menar du?". Jag tittade frågande på honom.
"Ja, varför i helvete skriker du?"
"För att jag blev rädd av smällen". Jag förstod fortfarande inte hans reaktion.
"Du skämmer ju ut mig! Varför ska du göra det?!"
"Skämmer ut dig? Jag kan ju inte hjälpa att jag blev rädd."
"Nej, men för i helvete, du behöver ju inte skrika och skämma ut mig".

Jag hade ingen aning om varför han blev så upprörd. Jag försökte ett flertal gånger att få honom att förstå att jag inte kunde hjälpa min reaktion, men det var förgäves. Innan vi ens hade kommer ner till festligheterna vände han på klacken och gick hemåt igen. Jag hann inte med hans raska takt men hade inte längre någon lust att stanna kvar på stan, så jag gick hem efter honom. 

Det var nog dumt av mig att skrika, annars skulle han ju inte reagera sådär. Jag borde inte ha gjort det helt enkelt. Usch vad dum jag är. Vill ju inte att min älskling ska vara arg på mig.

"Förlåt, Tommy. Förlåt mig."
Jag fortsatte att be om ursäkt och förklara hur dum jag varit i säkert en timme innan han förlät mig. 
Idag är det jag som skäms, över hur jag kunde vika mig när jag innerst inne visste att jag hade rätt. Jag ser idag den händelsen som ett första bevis på att han kunde kontrollera mig. Jag kunde ha lagt mig i diskussionen på grund av att slippa bråk eller för att jag ändå ville försöka få en trevlig kväll. Men så var det inte. Jag la mig för att han fick mig, på riktigt, att tro att han hade rätt i det han sa. Jag vet inte hur han lyckades, men det gjorde han. 

Utdrag ur min dagbok:
Ledsen... Den mysiga och härliga helgen blev inte så mysig och härlig. Bråk, bråk, bråk... Han slängde ur sig att han inte kunde tända på mig för att jag var för oattraktiv. Och de gånger som han väl tänder till är det för att han tänker på andra sexiga tjejer."
Fast att han var så här kunde jag inte lämna honom. Tanken fanns faktiskt inte ens i mitt huvud. Jag hade accepterat att bli behandlad som ingenting. Jag trodde inte att jag var värd ett skit. Ingenting. Jag var ingenting.
Jag levde dag för dag och stängde mer och mer ner mitt känslosystem till dess att jag inte kunde känna någonting längre. Utåt var jag precis som mitt gamla glada jag, men så fort jag var ensam med Tommy blev jag som apatisk.
Andra sommaren tillsammans åkte vi på campingsemester. Vi bodde i tält och det hela började som en otroligt skön semester. Vi hade tur med vädret och kom på en jättemysig camping med mycket aktiviteter. Men den semestern blev inte så lyckad till slut. Han låg på stranden och sola medan jag fick förbereda och laga all mat. När jag ifrågasatte varför inte jag kunde få sola en dag eller att vi kunde laga maten tillsammans resulterade det bara i bråk. Så jag lade ner det ganska fort och tog mig an rollen som semester-husa.
Sådär fortsatte det med bråk efter bråk. I min dagbok kan jag se en tydlig tendens att jag hela tiden försökte ljuga för mig själv för att få vårt förhållande att låta bättre. Jag skrev inte ofta om bråk och sådant, det var på något vis hemligt för alla utomstående. Och förmodligen var det också för att Tommy ständigt läste min dagbok.

Sista halvåret tillsammans minns jag bara som ett rent helvete. Hans beteende började ta helt nya former. Vi sov tillsammans varje natt och varje natt var tillika ett helvete. Det var alltid likadant. Jag sa något som han vände och vred på till han fick det till något som han kunde starta ett bråk om. Vid den här tiden orkade jag inte ens diskutera i bråk utan ignorerade helt hans ord. Att bli kallad vid skällsord var knappast något som berörde mig längre. Ibland trodde jag nog till och med att det var så jag hette
Ofta startade nattens bråk med att han tände lampan medan jag sov och väckte mig för att be mig släcka. När jag inte gjorde det låg han och knuffade på mig till dess att jag inte orkade mer och gav vika. Sedan låg han och försökte snacka omkull mig, jag låtsades oftast sova. Han drog mig i håret och hackade mig mitt i huvudet med två fingrar tills det kändes som att mitt huvud skulle explodera. Inte förrän jag bröt samman och började gråta vände han ryggen åt mig och somnade. Där låg jag, ledsen, och kunde inte sova medan han snarkade gott på andra änden. 
Vissa nätter kunde jag vakna av att han knuffade ner mig från sängen. Han låtsades så klart som att det var något han "råkade" göra i sömnen. Men jag visste mycket väl att han var vaken.
Vid den här tiden hade han full kontroll över mig. Han gick då vidare till nästa steg där han började tala skit om mina vänner, de få som jag hade kvar. Det var en enda vän som jag fortfarande verkligen tyckte om, Eleonor. Vi hade varit vänner sedan högstadiet och spenderat otroligt mycket tid tillsammans. Henne kunde jag fortfarande träffa ibland och umgås. Det var inte acceptabelt av Tommy, därför var det henne han gav sig på. Han sa saker som att hon inte tyckte om mig längre och att hon inte var någon bra vän för då skulle hon göra si och så. Jag trodde honom och började acceptera det han sa. Till slut träffade jag inte henne längre. När han avklarat det var det mina släktingars tur och efter det min familj. Han hann, som tur är, inte avsluta sitt familjeprojekt innan vårt förhållande tog slut.[/font]
[Genom att använda sig av olika hot tvingade han mig att ha sex mot min vilja. Jag hade ingen som helst attraktion kvar av honom under det sista halvåret och jag ville helst inte att ha skulle röra mig över huvud taget. Bara tanken av hans händer på min nakna kropp fick mig att må illa. Även fast det 
Jag kommer ihåg den kväll som resulterade i att jag var tvungen att bli apatisk. Vi var ensamma hemma i mina föräldrars lägenhet, dom var bortresta någonstans. Någonting startade, vad som skulle bli ett av de värsta bråken vi haft. Det var något meningslöst som vanligt, men han blev precis som galen. Jag tyckte att han blev allt för aggressiv och ville inte vara i samma rum som honom. Jag hoppade i skorna och gick ut på en promenad. Ute var det mörkt och kyligt. Jag promenerade omkring i ungefär trettio minuter innan jag kände att jag skulle gå tillbaka och hämta en jacka och se om han hade lugnat sig. Han stod nästan direkt innanför ytterdörren och grep tag i mina armar när jag klev in. Jag såg ilska i hans ögon. Han knuffade in mig på toaletten och gick med in. Jag sa att jag ville gå, men han låste dörren och lät mig inte få en chans att kunna ta mig därifrån. Han stod där och skrek på mig länge innan jag kunde ta mig därifrån. Jag sprang in i mamma och pappas sovrum och låste dörren om mig. Jag satte mig på golvet bakom dörren och jag bara skakade. Tårarna forsade och när jag hörde hur han försökte komma in med en skruvmejsel kröp jag ihop och blev så liten som jag bara kunde. Han ruskade tag i mig och mina tårar hade nu övergått till panik. Jag var rädd.
Jag lyckades slita mig från hans grepp och ta mig ut ur lägenheten. Där stannade jag ett bra tag, jag vågade inte gå in igen. Efter någon timme, mitt i natten, smög jag in i lägenheten igen. Han var lugn nu och försökte förklara det hela med att han blev så arg för att han var orolig för mig när jag gick ut själv mitt i natten. Jag trodde inte på ett ord han sa men accepterade ändå hans förklaring, allt bara för att jag skulle kunna få sova i lugn och ro.
Efter den dagen stängdes mina känslor av totalt.
Ett av de sista bråken vi hade var hemma hos hans föräldrar. Även då var vi ensamma i huset och jag tror bråket startade över att jag inte ville byta skiva i cd-spelaren. Han blev helt tokig och bestämde dig för att såra mig så mycket som möjligt. Han tog ner sin almanacka från väggen. Jag hade själv tillverkat den i skolan som ett projekt. Alla foton var barndomsbilder på mig själv som jag var väldigt rädd om. Han gick fram till cd-spelaren och satte på Gyllene Tiders låt "Det är över nu" på repeat och höjde volymen till max. Han tog med sig almanackan och ställde sig framför mig där jag satt på sängen. Sida för sida, månad för månad rev han alla bilder mitt itu. Jag kunde se hur han njöt när han såg smärtan i mitt ansikte. När hela almanackan var sönderriven knugglade han ihop allting och slängde ner det i papperskorgen. Därefter började han riva foton av oss och brev som jag skrivit till honom i början av vårt förhållande. När han inte längre hade något att riva sönder stod han bara och stirrade på mig, musiken spelades fortfarande i bakgrunden. Jag sprang ut ur rummet och upp i trappen för att ta mig ut ur huset, men han hann ikapp mig och slet med mig in i hans rum igen. Jag kommer ihåg hur hårt han slet tag i min arm, jag riktigt kände hur blåmärkena bildade under hans fingrar. Han knuffade ner mig på sängen och började skrika åt mig. Efter en liten stund knäppte han upp sina byxor, tog tag i sin penis och gick emot mig.

"Sug då din jävla hora, sug!"
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Han knäppte byxorna igen och höjde armen mot mig. Jag var säker på att jag skulle bli sönderslagen. Han viftade till med armen som att jag skulle få ett slag, men hejdade sig sista sekund och bara glodde på mig. 
På något sätt lyckades jag ta mig ut ur huset och springa till busshållsplatsen. 


Jag pustade ut när jag såg att han inte följt efter mig.


Där slutade mitt skrivande. Jag gick aldrig tillbaka till honom igen. Det tog ett bra tag innan han lämnade mig i fred och detta skedde inte förrän mina föräldrar hotat honom med polisen.