Tankar

När man har barn känns det inte som att man har tid att må dåligt. Jag vill inte må så här och vill komma tillbaka till vardagen så snart som möjligt. Men jag inser också att detta inte är något jag kan stressa bort, då går det istället åt andra hållet.

Men vilken väg ska jag nu ta? Är det dags att släpa fram alla gamla självhjälpsböcker? Ska jag försöka att vila eller ska jag försöka vara mer aktiv? Borde jag rent av gå tillbaka i denna blogg och läsa hur jag gjorde sist? Eller är det dumt att börja gräva i det gamla?

När jag vaknar på morgonen mår jag bra, går upp med lilltjejen och vi äter frukost. Sen dröjer det inte länge innan jag börjar känna den där obehagliga knuten i magen, lätt tryck över bröstet och svettningar. De två senaste dagarna har jag fått riktigt smärtor i magen också, så pass att jag inte kunnat röra mig obehindrat. Känner mig konstant lite yrsel och får vissa dagar springa på toaletten hela tiden med stressmage.

Jag mår oftast sämst första halvan av dagen, efter att vi ätit middag brukar jag må mycket bättre. Det är som att dagens krav försvinner och det inte längre finns några måsten. Egentligen har jag inte några direkta krav på mig just nu, men de skapar jag så bra själv i mitt huvud.

Många gånger om dagen kommer jag på mig själv att tänka katastroftankar. Tänk om jag dör? Tänk om mina barn dör? Tänk om min sambo dör? Ibland drar jag tankarna så långt att jag till och är vid begravningen. Och då är såklart ångestattacken ett faktum. Om jag kommer på mig själv i dessa tankar så försöker jag såklart avbryta dom illa kvickt, men oftast så far jag så långt i väg i mina tankebanor att jag inte ens hinner uppmärksamma vad jag gör mot mig själv.

Antar att alla dessa tankar kommer eftersom att jag varit kring liv och död så mycket på jobbet. Varför ska livet vara så förbannat orättvist?