Ångestmonstret på återbesök

Nu har det gått år sedan jag skrev på denna blogg, och helt ärligt trodde jag att det var ett avslutat kapitel i mitt liv. Tji fick jag.

Här sitter jag nu med ett helt fantastiskt liv som numer består av sambo, 3,5 år gammal son och även en dotter på 15 månader. Vi har köpt hus och trivs fantastiskt. Jag har mellan graviditeterna läst ikapp mina gymnasiebetyg och skaffat mig en undersköterskeutbildning och nu över sommaren fick jag jobb på min sista praktikplats som var på akutmottagningen.

Jag var så lycklig över att jag äntligen skaffat mig en utbildning och jag älskade att få komma iväg till jobbet så att jag inte bara var mamma hela dagarna. Men någonting gick uppenbarligen fel i mötet med mig själv.

Det var en solig dag, jag var ledig från jobbet och vi satt i bilen på väg till Kolmården för att ha en mysig dag med familjen. En bilresa på ca 2 timmar. Jag kände redan när vi lämnade stan att det var något i magen, en obehaglig känsla som låg där och grodde. Men jag struntade i det och försökte fokusera på vår roliga dag. Efter ytterligare ett par min kom paniken plötsligt över mig. Som om den aldrig någonsin försvunnit, som att den bara gömt sig en stund. Vi stannade, jag gick på toaletten och försökte sedan åka vidare. Med en halvtimme kvar till resmålet gick det inte längre, panikångest. Tårarna sprutade och jag ville bara fly från mig själv. Ingen annat alternativ fanns än att åka hem igen.

Efter det hade jag säkert en veckas tid multipla ångestattacker varje dag och var i princip sängliggande hela tiden. Ångest över ångesten. Varför kommer den tillbaka nu? Jag var ju fri? Jag hade ju lämnat detta bakom mig och mådde bra igen.

Nu har det gått ungefär en månad sedan den där dagen och jag mår bättre. Jag har inte ångestattacker varje dag men kan fortfarande inte jobba eller göra några större utsvävningar. Enormt känslig för all form av stress och förtvivlad över hur jag ska ta mig ur den här skiten, igen. Ska jag behöva göra en lång jävla ångestresa igen?

Det är en ganska stor skillnad att gå igenom detta när man har barn mot hur det var när jag var ensam. Jag kan inte bara lägga mig ner och ge upp,det går inte. Jag vill inte att dom ska se sin mamma må dåligt. Å, det ger mig sån ångest! Hur ska jag klara av att vara en bra mamma när jag mår så här? Jag behöver bara skriva detta om barnen så knyter det sig i hela mig. Jag är så rädd att de ska bli lidande för mitt mående, det är så fel.

Jag måste göra upp någon form av plan för att ta mig ur det här. Eller hur var det nu det fungerade? Hur gjorde jag sist? Min hjärna kokar över av alla tankar.