Allt började i bilen på väg till Kolmården skrev jag igår. Efter samtal med sambon har jag fått klarhet i att det började innan det. Jag hade redan flera veckor innan börjat nämna saker jag upplevt på jobbet som jag hade svårt att släppa, som gav mig dålig sömn och som påverkade mig mer än vad som är hälsosamt. Men jag mådde ju så bra i grunden att jag trodde att jag skulle klara av det. Nu vet jag bättre och har meddelat att jag inte kommer tillbaka till akutmottagningen.
Att se människor lida, att se människor dö, att se människor i sorg... det är tungt. Att sen dessutom vara en del av det i form av att ge hjärt- och lungräddning till en livlös kropp, krama om någon som just förlorat sin livskamrat eller vara den som tittar en person i ögonen precis när livet lämnar kroppen. Ja, det går inte att beskriva.
Jag har lärt mig så otroligt mycket under mina månader på akuten, men de tunga delarna är mer än vad jag kan hantera. Vissa saker kommer jag att bära med mig hela livet, både på gott och ont.
Min läkare försökte stoppa mig redan när jag skulle börja jobba, hon sa att jag skulle vara uppmärksam på mitt mående då det är ett väldigt tungt jobb som inte passar alla. Jag skrattade och sa att det inte var någon fara med mig. Om jag ändå hade lyssnat!
Jag vill inte ångra dessa månader, de har utvecklat mig som människa och gett mig en ny syn på livet. Även en hel del skrämmande tankar på hur skört livet är. Men jag vill tro att allt sker av en anledning och en dag tror jag att jag kommer att förstå varför jag fick gå igenom detta.
Jag har försökt komma i kontakt med kurator eller psykolog för att få samtalsstöd. Men överallt är det långa köer. Att få hjälp ska vara så mycket lättare än så. Vänta i flera månader när jag har behovet nu, det känns inte okej. Har både kontaktat personer inom landstinget och privat, det ser likadant ut överallt.
Dags att göra upp en plan som jag kan följa själv. Uppenbarligen ska man vara sin egen psykolog i dagens samhälle. Återkommer med den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar