Avslut.

Idag har jag varit på akutmottagningen för att tömma skåp, lämna in sjukintyg, lämna nycklar och tacka för mig. Min mor körde mig dit och besöket var överstökat på 15-20 minuter. Jag var spänd innan men kunde hålla det på en kontrollerad nivå.
Började med att tömma skåpen, hade tänkt att jag skulle rensa och gå igenom vad jag hade där inne, men väl på plats öste jag bara ner allt i min väska. Gick in till chefen och tackade för att jag fick chansen att jobba där och beklagade att det blivit som det blev. Hon tog emot mig väl och sa att hon gärna kunde vara referens till mig för framtida jobb. När hon frågade hur det var med mig och barnen kände jag hur ögonen sakta fylldes med tårar, jag tog ett djupt andetag och svarade artigt innan jag gick vidare.
I korridorerna på väg ut till bilen kände jag hur jag nästan småsprang. Och väl i bilen igen kom genast huvudvärk och svettningar. Jag kände mig tom och någonstans även misslyckad. Jag trodde verkligen på att detta var rätta platsen för mig. Åter på ruta ett.

Efter detta har jag känt mig så svag. Benen orkar inte riktigt bära, och energin är som bortblåst. Hade planer på att laga mat och städa undan innan familjen kommer hem från jobb och förskola, men det går bara inte.

Jag skulle bara vilja ligga i en varm famn och lyssna till tröstande ord medan jag får gråta ut. Sen vill jag gråta till tårarna är slut, och somna medan någon pillar i mitt hår. Känna mig liten igen på någon vis. Bli omhändertagen. Inte känna några krav eller några måsten. Bara vara.
Men om cirka 30 minuter ramlar familjen in och det är dags för mig att samla mig. Äta middag, leka, byta till pyjamas, sjunga för lilla tills hon somnar och sen läsa bok för stora pojken innan han somnar. Oftast bästa tiden på min dag och förhoppningsvis kan de får mig att orka även idag. Mina älskade små barn, och min älskade sambo!

Funderar på om jag ska byta vårdcentral i hopp om att det ska finnas bättre tillgänglighet att kuratorer och en läkare som kanske förstår mig bättre.