Förlossningsberättelse

Om någon är nyfiken så får ni här läsa hur förlossningen var:

Förlossningsberättelse

2012-12-09  Vaknade vid 07:00 med värkar. Jag gick in för att ta ett bad och trodde då att det skulle ge med sig. Under timmen jag låg i badet blev värkarna starkare och jag förstod att det inte längre handlade om förvärkar. Väckte sambon och ringde in till förlossningen för att meddela att det var på gång.

Klockan 10:00 kände jag att jag inte orkade ligga hemma längre och vi åkte in till förlossningen. Vi fick göra en CTG-kurva som visade på små täta sammandragningar och vid undersökning var jag öppen 1 cm och hade 2-3 cm kvar av livmodertappen. Barnmorskan trodde inte att någonting var på gång och en läkare beställde ett akut prov för misstänkt havandeskapsförgiftning. Jag kunde inte förstå att det inte var på gång när det kändes så i hela kroppen.

Vi åkte hem för att äta lunch och återkom till förlossningen vid 15-tiden för att få provsvaren. Jag satt i en fåtölj i undersökningsrummet när det plötsligt knäppte till två gånger i magen, jag påpekade att det kändes konstigt och när jag sedan reste mig upp forsade fostervattnet ut. Klockan var då 15:30. Jag blev lättad över att jag hade haft rätt och det kändes skönt att det äntligen var igång.

Under eftermiddagen tilltog värkarna. Jag använde mig av TENS-apparaten och tyckte det var skönt att promenera omkring i korridorerna. Värkarna kom nu med ca 5 minuters mellanrum. Vid 20:00 fick jag två Citodon som tog bort udden av värkarna i ett par timmar.

När klockan blev 22:00 bestämdes det att jag skulle få hjälp att vila lite över natten för att samla krafter. Jag fick en spruta med 10 mg morfin, en bricanyltablett för att livmodern skulle slappna av samt en insomningstablett.

Värkarna avtog till stor del och jag hamnade i någon slags dvala under natten. Kände av värkarna, men var ändå avslappnad och låg i sängen. Tror att jag sov några timmar.

2012-12-10

Personalen kom in på morgonen och meddelade att jag skulle flyttas till ett annat rum. En delad sal som jag skulle få ligga på under dagen i väntan på att förlossningen skulle komma igång igen. Jag insisterade på att få göra en undersökning först, min kropp sa mig att det hade hänt mycket under natten. Efter några om och men fick jag en undersökning som visade att livmodertappen nu var helt utplånad och att jag hade öppnat mig 4 cm. Jag fick behålla mitt rum.

Och så var allt igång igen. Värkarna ökade i styrka och jag fick nya Citodon-tabletter redan på morgonen.

Vid 15-tiden bad jag om att få en undersökning för att se vad som hänt. Hade endast öppnat mig 1 cm till under de senaste 5 timmarna och för första gången kände jag mig frustrerad. Värkarna blev tätare men de höll bara i sig i 20-30 sekunder vilket verkade bekymra barnmorskan.

Under de kommande timmarna började jag använda lustgas vilket hade väldigt god effekt. Jag använde den vid varje värk och njöt av att komma in i dimman.

Kl 19:00 kommer en läkare och lägger en epidural på mig. Jag trodde att det skulle vara mycket smärtsamt, men i sammanhanget var det inte alls något som jag upplevde som jobbigt. Epiduralen tog väldigt bra och under de kommande timmarna hade jag inte mycket värkar alls. Jag kunde ta en paus från lustgasen och var uppe och rörde mycket på mig. Testade att sitta på en pilatesboll, men det var ingenting för mig.

När nattpersonalen kom in vid 22-tiden var jag öppen 8 cm och nu kändes det som att det började närma sig. Kl 23 fick jag värkstimulerande dropp för att försöka få lite mer ihållande värkar. De kom tätare, men blev ändå inte längre än ca 45 sekunder.

2012-12-11

Kl 01 kände jag att trycket nedåt ökade dramatiskt och vi började göra oss redo för slutskedet av förlossningen. Kl 01:30 kom den första krystvärken. Om hela förlossningen dittills varit lättare än jag hade väntat mig så var detta hundra resor värre än vad jag någonsin hade kunnat förbereda mig på. Jag kände att jag gick sönder och svedan var enorm. Jag fick panik och var beredd att slänga mig ner från sängen. Inför sista krystvärken fick jag känna på barnets huvud, det gav mig lite extra kraft och energi som hjälpte mig att få ut honom.

Klockan 02:01 föddes vår son och jag fick upp honom på bröstet. Glädjetårarna sprutade och det första jag utbrast var hur liten han var. Han hade lite svårt att kvickna till så de klippte navelsträngen och sprang iväg med honom. Jag upplevde aldrig någon oro under den tiden de var borta med honom. Innan jag visste ordet av hade jag honom på bröstet igen.

Moderkakan kom ut efter en stund och barnmorskan sydde några stygn. Enligt förlossningsprotokollet förlorade jag 400 ml blod och det var en lyckad förlossning.

Leo vägde 3095 gram och var 45 cm lång. Vi fick spendera resten av natten på förlossningen då det var fullt på BB, jag var så trött att jag sov kvar i förlossningssängen.

Jag hade inga problem med eftervärkar med fick äta värktabletter i ca en vecka mot smärtan i underlivet efter bristningarna.

Från det att värkarna började tog det 43 timmar innan vi fick träffa vår prins (ca 35 timmar efter att vattnet gick). 

Kärlek

Hur har vi klarat oss utan dig i alla dessa år? Du gör livet värt att leva älskade son <3

Leo är här!

Den 11/12 klockan 02:01 kom vår lilla son Leo till världen. Han var bara 45 cm lång och vägde 3095 gram. Han är väldens finaste och vi är så otroligt stolta <3
Jag ska berätta mer om förlossning och så vidare så snart jag har lite energi. Så länge får ni se en liten bild på sötnosen:

Magsjuk i vecka 38

Jag hade inte räknat med att åka på magsjuka i graviditetsvecka 38, men tji fick jag! Jag som aldrig är magsjuk annars.. Det började med migrän i onsdags kväll, vid 22-tiden kom första spyan och sen var den natten igång.
Varje timme såg ut så här: Sova 30 minuter, Diarré-attack, 15 minuter efter det kräkas, somna. Så höll det på om och om igen under 9 timmar. Det var riktigt hemskt, speciellt nu när man redan är så osmidig och trött.

Blev successivt bättre och bättre under dagen igår och till kvällen fick jag i mig lite mat och dryck. Men jag förlorade sjukt mycket vätska, och det lilla som fanns kvar tog nog bebis... så jag kände mig som en torr disktrasa när kvällen kom.

Vid 22-tiden somnade jag och sen var jag helt väck i 12 timmar, inte ens ett toabesök på hela natten. Det var sjukt skönt att få sova och frukosten har aldrig smakat bättre än nu i morse. Är fortfarande väldigt kraftlös, så denna dag får handla om att få i mig så mycket vätska och mat som möjligt i kombination med vila.

Under timmarna med magsjuka var bebis helt galen i magen, han förstod väl inte alls vad som stod på stackarn. Och när man mår illa så är det INTE behagligt att ha någon som sparkar och har sig där inne kan jag lova. Jag blev dessutom orolig att förlossningen skulle starta mitt i alltihop eftersom att jag fick anstränga mig så mycket.. fick en hel del förvärkar och sammandragningar, men det lugnade sig tack och lov.

17 dagar kvar nu!

Nu är det nära

December månad är här, likaså kylan och snön. BB-väskan är packad, julpyntet är näst intill färdigt och vi börjar känna oss redo för att få träffa vår son för första gången. Det är en konstig känsla att ha haft en annan människa inuti sig så länge, men ändå veta så lite om honom.

När jag i december förra året bestämde mig för att starta detta projekt mot ångest hade jag ingen aning om hur stort och omtumlande detta år skulle komma att bli. Jag hann jobba med mig själv väldigt bra i några månader innan graviditeten upptäcktes. Jag tror att dessa månader av hårt arbete verkligen var nödvändiga för att jag sen skulle kunna ta mig an graviditeten så bra som jag faktiskt gjort.

Mycket hormoner har det varit, men ångest?! Nej, näst intill ingenting. Så på ett sätt kan man ju säga att projektet inte kunde ha blivit mer lyckat än vad det blev. Ett av mina största mål med detta projekt var att våga ta steget mot att skapa mig en egen familj.. och nu är jag snart där! Tre veckor är det kvar till beräknad förlossning, det innebär att det är som mest fem veckor kvar.. FEM VECKOR, sen är vi en familj.

Jag räknar med att det kommer bli några jobbiga veckor i början med alla hormoner som ska ställas om i kroppen, men sen hoppas jag att jag kan fortsätta på detta ångestfria spår och istället hålla fokuset på vår son och vår lilla familj. Men det blir ett nytt kapitel.

Den sista tiden innan förlossningen kan nog komma att kännas ganska lång nu då jag inte kan göra så himla mycket alls. Allt går lite i slowmotion och minsta överansträngning får fogarna lida av om kvällarna. Men jag gör mitt bästa för att hitta saker att fördriva tiden med... lite bakning, julpyntande, korsord, TV, bad.... ja, diverse!

Nu är det dags för lunch och sen ska jag sova middag (man måste väl passa på nu?).