Orolig

Idag är jag lite orolig.. inte på ångest-vis, utan en helt normal oro. Min kusin fick barn för tre månader sedan ungefär, sedan dess har hon haft migrän och har sökt för det flera gånger. Någon sa att det kom från nacken, någon att hon skulle ta alvedon... Förra veckan fick hon migrän, feber och började kräkas. Då tog hennes sambo henne med till akuten, där ville de inte ta emot henne utan hänvisade till vårdcentralen. Hennes sambo stod på sig och tack gode gud för att han gjorde det.

Hon ligger nu på Uppsala lasarett med en tumör i huvudet (frontalloben). I morse skulle hon opereras och jag sitter nu och väntar på att få höra hur det har gått. Om de nu fått ut tumören så är det bara ett steg på vägen, sen är det 10-14 dagars vänta på provsvar för att få veta om det vad en godartad eller ond tumör. Plågeri. Måste det ta så lång tid?

Tänker på henne hela tiden nästan. På henne, hennes fina lilla son och hennes sambo. Blir ledsen ibland men sen brukar det oftast gå över i ilska över att vården aldrig tar något på allvar. Vad hade hänt om hennes sambo inte hade stått på sig?!

Det är så jävla otäckt när det är i huvudet... det är ju så mycket som kan gå fel där, marginalerna är aldrig särskilt stora. Nu är det bara att vänta och hoppas på det bästa.

Sänder dig alla mina tankar. Kämpa!