Det var då själva fan...

...att alla känslor ska komma över mig så snart jag ska sova. Vill inte ens lägga mig ensam utan hoppas på att sambon vill krypa ner hos mig när han duschat färdigt. Känner mig så liten och skör plötsligt... otrygg på något vis. Skulle behöva hans famn att krypa upp hos. Och där vill jag stanna - helst flera dagar.. men då protesterar han nog. 

Hoppas att solen skiner imorgon bitti igen.. allt blir så mycket lättare då. Livet rullar på med ett helt annat tempo än när det är grått och trist. Bara att få sätta på sig tygskor och tunn jacka är ju wonderful. 

Nu stängdes duschen av, bäst att jag stänger ner datorn och gör mig redo att haffa honom innan han försvinner ner på nedervåningen.