Vi är så sjukt trötta här hemma att det liknar ingenting. Vi sover, äter, vilar, tittar på TV, sover, äter, vilar... ja, ungefär så ser det ut. För en stund sedan tog vi oss iväg till affären och pantade en massa flaskor vi hade liggande.. allt för att göra någonting.
Imorgon ska jag köra på med lite städ och tvättstuga tror jag. Måste vara stenhård mot mig själv när vardagen kommer och jag inte har jobb... annars blir jag snart liggande här för jämnan. Försöker att inte ställa för stora krav när det är helg.
Oron är kvar i min kropp; Den verkar ha slagit läger där inne. Får inte riktig ångest heller, det stannar vid den där oron. Det är väl skönt i sig, men jag vill ju ha bort den också! Får plocka fram tålamodet och lita på att det försvinner om jag kämpar vidare under dagarna.
Sambon har fortfarande inte återhämtat sig efter sjukhusvistelsen i söndags. Han är seg och energilös, men det går åt rätt håll i alla fall. Hans plan är att försöka gå till jobbet imorgon, jag tror att han kommer hem efter bara några timmar i så fall. Blir mer och mer säker på att han fick nån form av stressreaktion...
Något jag verkligen lärt mig under denna vecka är att jag inte skulle klara av att leva med en människa som har samma problematik som mig. Har man ångest och oro måste man omringa sig av så lite av det som möjligt... annars smittar man ner varandra. När han låg där och skakade på britsen och såg ut (i mina ögon) så som jag brukar göra när jag har panikångest visste jag inte vart jag skulle ta vägen... Jag kunde riktigt känna vad han såg ut att känna och det var inte bra för mig.
Vet att människor med ångestproblematik ofta drar sig till andra med samma problematik just för att få den där förståelsen som ingen annan kan ha. Och jag tror att det är viktigt att ha sådana människor runt sig, men att det ska vara ens livspartner har jag väldigt svårt att tro på.
Vad tror ni mina läsare? Ni som själva har ångest, hur tror ni att ni skulle må om ni levde med en person med samma problematik? Eller är det faktiskt så att du redan gör det? Dela gärna med er av tankar och åsikter!
Jag tror du har rätt. Min man fick en stressreaktion efter att han båda föräldrar gått bort hastigt efter en olycka. Som tur var så var jag ångestfri den perioden. Annars tror jag det hade varit tufft för oss båda att komma igen.
SvaraRaderaMan(jag) behöver att omgivningen fortsätter leva som vanligt, så att jag kan haka på på allt jag klarar. Och även utmana mig själv till att klara mer och mer. Om vi båda mådde dåligt tror jag risken är att ångesten får ta allt för stor plats i ens liv. Den är ju en ovälkommen gäst och ska behandlas därefter... ;-)
Hoppas din sambo snart mår bra igen, och du oxå såklart!
Kram,
G
Tack för att du delar med dig. Skönt att höra att fler tänker som jag! Kram
RaderaVisst är det så, lika drar sig till lika. Men det är livsfarligt.. Man skadar varandra så lätt. Vi som har problem måste ha någon som står stadigt på marken att luta oss emot när det stormar inom oss.
SvaraRaderaOm jag (som har dels Borderline) skulle leva med någon som också har den diagnosen så skulle det vara kaos. Ena dagen när jag älskar av hela mitt hjärta så kanske han hatar av hela sitt hjärta, dagen efter tvärtom.
Det fungerar inte.
Jag tror verkligen inte det.
PS, hade varit roligt med lite bilder i din blogg, på dig och din vardag!
Du har så rätt i det du skriver Anjelica. Att min sambo är så stadig är nog det som jag drog mig mest till hos honom från början. Och älskar den sidan otroligt mycket nu också!
RaderaJag ska bli bättre på att lägga in lite bilder. Har inte tänkt på det, men självklart blir det roligare då!
Jag har skrivit ett meddelande till dig på facebook (ligge rnog i övrigt-mappen).
Kram
Håller med dig. Hoppas du finner tålamodet och krya på dig!
SvaraRaderaTack! :-)
Radera