Min historia - hur allt började

Nu ska jag dela med mig av något väldigt naket och personligt. En text jag skrev för flera år sedan - jag skrev den som en bearbetningsprocess av det jag varit med om. Några få av mina närmsta personer har läst den här texten, men jag väljer att lägga ut den här på bloggen av två anledningar: 1. Jag tror att den kan hjälpa någon där ute, 2. Jag är ganska anonym på den här bloggen och känner mig trygg med att lämna ut mig så pass mycket av den anledningen. 

"Mamma, jag tror att jag kommer att dö."
Utan att ens tänka på hur dessa ord skulle påverka henne behövde jag få ut dessa tankar ur mig. Under en längre tid hade jag gått och burit på det inom mig. Mina krafter var inte längre befintliga och rädslan i min kropp var, och är än idag, obeskrivlig. Mitt långa blonda hår var smutsigt, jag hade inte orkat duscha på länge nu. Som mest tog jag mig fram och tillbaka mellan sängen och toaletten, men jag behövde knappt det heller eftersom att intaget av mat och vätska låg på samma mängd som hos ett spädbarn.
"Nej, sluta prata sådär! I morgon är det vi som åker till sjukhuset, det spelar ingen roll vad du säger!".
Jag kunde se rädslan i min mammas ögon, rädslan av att förlora sin enda dotter. Hon kunde inte längre hantera sina känslor utan blev arg på mig. Förmodligen var det precis vad jag behövde just då. Bara några sekunder senare var det som om hon kom på sig själv.
"Lilla gumman, det är ingen fara. Allt kommer bli bra igen." 
Hon kramade om mig och jag stannade en lång stund i hennes varma famn.

I flera veckor hade jag haft feber och rasat hur mycket som helst i vikt. Jag visste att felet satt i magen och jag var näst intill säker på att det var en dödlig sjukdom. Aldrig har jag känt mig så nära döden som då. Mamma var den enda person som riktigt fanns där för mig i detta skede. Hon var den som satt med mig på nätterna, den som tvingade i mig dryck och den som kunde sitta och klappa mig på magen i timmar för att jag skulle kunna vara lugn. Jag orkade inte med någon annan människa. Jag sa ifrån allt besök från vänner och jag lämnade min pojkvän efter ett två år långt förhållande. Jag ville bara vara ensam.Det är ändå ingen som förstår, tänkte jag.
När mamma kom hem från jobbet dagen efter var jag i värre skick än någonsin. Bristen på mat och vätska började ta ut sin rätt och jag fick lov att ta stöd för att orka gå ut till bilen utanför ytterdörren. Jag kommer ihåg det som om det var igår. Det var mitt i vintern och snön hade täckt staden under en längre tid. Ändå så var det första gången som jag kunde känna snön knarra under skorna, jag minns det som en härlig känsla mitt i allt elände. När jag gick ut till bilen tog jag farväl av mitt hem, mina vänner och mitt liv. Jag trodde det var slutet, jag skulle aldrig komma hem igen. Jag var på väg till sjukhuset för att dö, förmodligen var det därför som jag inte velat åka dit tidigare. Jag ville inte veta vad som var felet med mig, jag behövde inte ha det bekräftat av någon läkare som kunde sätta en tid på mitt liv. Luften ute var kall och frisk, jag tog ett djupt andetag och satte mig sedan i bilen. 
Vi hade bara ett par kilometer till sjukhuset men det kändes som att vi satt där i bilen hur länge som helst. Min mage värkte som att det var knivblad där inne som sakta, sakta börjat rotera i mig. Men jag brydde mig inte längre, jag hade givit upp.

Det var fullt med folk på akutmottagningen. Vinterkräksjukan hade just nått sin topp och överallt låg det folk och kräktes. Jag fick den sista britsen som fanns kvar och fick ligga mitt ute i korridoren. 
Mamma hade tagit mig till akuten en gång tidigare för någon vecka sedan, men jag var inte redo då. Jag klarade inte av väntan i dom där lysrörsupplysta korridorerna. Då hade jag fortfarande så pass mycket krafter att mamma inte kunde hålla mig kvar. Men den här gången hade jag inte kunnat lämna akuten hur gärna jag än velat. Att ta sig in på akuten hade tagit mina sista krafter och nu visste jag att det bara var att vänta. 

Här ligger jag nu, 18 år gammal och har levt klart mitt liv. Varför? Varför jag? Vad har jag någonsin gjort för ont som gör att jag förtjänar det här? Snälla Gud, låt mig inte dö! Jag lovar att jag ska bli ditt bästa barn, aldrig ska jag göra något fel igen. Min mamma kommer inte klara det här, så snälla, för hennes skull! Förtjänar jag verkligen det här? Vad är det jag har gjort? Mitt liv kommer att ta slut innan det ens har börjat på allvar... hjälp mig, någon, vem som helst, hjälp! Ta mig bort från det här helvetet och låt mig umgås med mina vänner och ha roligt, precis som dom har.

Efter sex timmar på akuten var det äntligen en undersköterska som lade märke till mig. Jag vet inte om hon såg mina torra läppar, mörka ringar under ögonen och min taniga kropp eller om hon bara såg hjälplösheten och tomheten i min blick. Hur som helst så kom hon fram till mig och frågade hur det var med mig. Jag svarade och blev själv förvånad över hur min röst inte hade någon som helst styrka i sig, det som kom fram var mer som viskningar. Hon gav mig näringsdropp och jag kan än idag känna känslan av hur kroppen, liksom en svamp, sög i sig varenda droppe av vätskan. Hur törstig jag än varit hade jag inte kunnat få i mig någon vätska själv. Jag hade någon konstig känsla av avsmak och illamående som gjorde det omöjligt för mig. Att äta hade inte ens varit att tänka på de senaste två veckorna.
Efter ytterligare en timme blir jag visad in till ett undersökningsrum. Fönstret måste ha stått öppet länge för det var inte många plusgrader där inne. När jag låg där på britsen med droppnålen i armvecket kände jag mig så hjälplös. Jag ville hem till min varma säng och bara sova. Drömmarnas värld hade blivit den värld där jag trivdes som bäst. Där sken alltid solen och där var jag pigg, frisk och lycklig. Åh vad det var är skönt att sova. Men jag fick inte sova nu, det var dags att få min dom. Beräknat på hur länge jag redan hade befunnit mig på akutmottagningen vid det här laget anade jag att det här skulle bli en långdragen historia. Rummet jag låg i var kalt, vitt och stelt. Den starka lampan i taket bländade mig. Nästan hela tiden låg jag och tittade på en affisch som hängde på väggen. Det var en pojke omringad av en massa pratbubblor som beskrev olika former och grader av smärta, som ett hjälpmedel för att sätta ord på det man känner. Jag läste alla bubblor om och om igen medan jag låg där och huttrade under en gul sjukhusfilt. Mamma lämnade inte min sida en enda gång.
Efter ytterligare en timme kom en AT-läkare in. Han var från kirurgen och gav ett intryck av att vara väldigt självupptagen och fullkomligt ointresserad av mig som person. Jag var mer som ett objekt som skulle undersökas. Han klämde mig på magen och dunkade mig i ryggen, jag fick böja mig i olika riktningar för att utesluta att en akut operation behövdes på något organ. På något vis blev jag lite ledsen när det inte var så, det skulle vara så skönt att få undersökningsdelen överstökad. Innerst inne visste jag ju att det inte spelade någon roll vad det var. Jag kände hur min kropp sakta bröts samman och att det inte var särskilt lång tid kvar nu. Kan inte läkarna se det på mig? Är dom inte utbildade för sånt här?
Ytterligare nittio minuter senare kom en läkare från medicin. Han ställde väldigt många dåliga frågor.

"God kväll, doktor Stensson", sa han och skakade min och min mammas hand.
"Hej", svarade jag försiktigt.
"Hur var det här då?
"Inte så bra."
"Berätta vad det är som inte är så bra."
"Jag har ont i magen hela tiden. Det smärtar sjukt mycket."
"Vart i magen gör det ont?"
"I hela magen, men främst på vänster sida."
"Har du ont någon annan stans?"

Räcker det inte med magen? Måste man vara totalt medvetslös för att få hjälp på det här jävla stället?

Här fick mamma ta över, min röst orkade inte mer, det gjorde inte jag heller. Läkaren kändes otroligt nonchalant. Under tiden han var inne i undersökningsrummet satte han sig inte ner en enda gång. Totalt sett var han inne i rummet i tio minuter, fem av dom minuterna stod han med handen på handtaget ut. Mamma blev fly förbannad när han gick och höll ett långt föredrag om huruvida läkare borde få bli dömda mer på personlig lämplighet än bara höga betyg när dom söker in till läkarhögskolan. Vissa verkar bara göra det för prestigen och pengarna.
Klockan hade nu hunnit bli runt tio på kvällen och det var klart att jag skulle bli inlagd för mer provtagning och observation. Än så länge hade dom inte upptäckt något fel på mig utöver det att jag behövde näring och vätska. Två sköterskor skjutsade mig fram längst de långa korridorerna, upp i hissen och in på akutvårdsavdelningen där jag skulle ligga. Jag var så rädd för vad som skulle hända mig så de lät mamma sova över bredvid mig första natten. Det var skönt att ha henne där. Vad skulle jag göra utan min mamma?

Det närmsta halvåret skulle komma att bli det jobbigaste i mitt liv. Det var tur att jag inte visste det vid den här tidpunkten, då hade jag inte levt idag. De två närmsta månaderna efter att jag blev inlagd på sjukhuset för första gången var fyllda av undersökningar av olika slag. Mitt hjärta undersöktes, alla möjliga undersökningar gjordes på min mage, allergiprov togs och säkert ett hundratal andra saker kollades genom blodprov. Mina armväck var alldeles blåa efter alla nålar som stuckit mig och alla blodkärl som spruckit av droppet. Jag skickades hem från min första sjukhusvistelse men var bara några dagar senare tvungen att åka in akut igen och genomgå samma långa procedur på akuten igen. Detta hände även en tredje gång några veckor senare.
Jag var en gåta för läkarna. Alla mina prover visade bra resultat och fel efter fel kunde uteslutas. Läkarna kunde ju se att jag inte mådde bra, men samtidigt kunde inget fel på mig hittas. Jag hade fortfarande inte kunnat börja äta igen och hade då självklart rasat ännu mer i vikt. Under dessa två månader tappade jag omkring tio kilo och då hade jag inte mycket att ta av innan. Jag kommer ihåg en dag under min sista vistelse på sjukhuset hur jag fick en chock när jag såg mina egna handleder. Dom näst intill existerade inte, jag kunde se mig själv tyna bort och det var en hemsk syn.

Om jag nu ska dö, kan jag inte få göra det på en gång? Varför måste jag plågas så här? Låt mig bara dö, snälla, låt det ske. Låt mitt lidande ta slut. Jag orkar inte kämpa emot längre.

Tiden gick och jag blev inte bättre. Min kropp var genomsökt efter minsta lilla fel, men ingenting kunde hittas. Jag var frisk som en nötkärna men ändå sa min kropp att jag var sjuk. Någonting stod inte rätt till. Det var i detta skede, när den värsta dödsångesten lagt sig, som jag började fundera.
Varför hade jag inte alls ont i magen vissa dagar? När var det jag fick ont i magen? Var det under några specifika sammanhang?
Jag fick ingen mer hjälp av läkarna så istället började jag själv att söka efter felet. Svaret fick jag först ett halvår efter att jag blivit sjuk.
Jag låg på skinnsoffan hemma i vardagsrummet, jag hade haft lite småfeber och var kraftlös som vanligt. Numer hade jag kunnat börja äta små portioner mat, så lite av färgen hade jag fått tillbaka i mitt ansikte. 

Mamma slog sig ned i soffan bredvid mig. Jag minns inte exakt vad hon sa, men jag vet att jag kommer vara henne evigt tacksam för det samtalet. Hon raserade den mur som jag byggt upp mellan mig och mina känslor, på något sett tog hon sig in under skalet. För första gången på väldigt länge släppt jag fram alla känslor som jag hade inom mig. Jag började gråta. Tårarna fortsatte att rinna, dag som natt, konstant, i två veckors tid. Jag kunde endast sova små stunder i taget och jag tror att det skedde helt automatiskt genom att min kropp sa ifrån.
En av nätterna satt jag ensam inne på mitt rum när jag började känna en konstig känsla i kroppen. Det var något jag aldrig känt förut.

Vad är det som händer med mig? Hjälp, jag kan inte andas! Jag svettas, oh Gud, vart ska jag ta vägen? Aj, det är något som trycker mig över bröstet. Känns som att det står en elefant och trampar mig på bröstkorgen. Vad i helvete ska jag göra?! Jag måste bort här ifrån! Varför känner jag mig så instängd? Jag får panik! Fan vad rädd jag är! Nu dör jag, jag kommer inte att överleva nu. Det här är slutet. Fenito. Jag måste ta mig till mamma, nu, på en gång. Varför vill inte benen bära mig? Jag kan inte gå, det går inte. Jag måste försöka ropa på henne, men hur ska det gå när jag inte kan andas? Jag håller på att bli galen, tänk om jag kommer hamna på något jävla sinnessjukhus!

Tankarna ven omkring i huvudet på mig. Det här var den absolut värsta känslan jag känt i hela mitt liv. Det gick inte att jämföra med någonting. På något vis var det som om man tagit all sorg och smärta i världen och stoppat in den i min kropp. Jag låg där ihopkrupen i fosterställning och bara stirrade in i mina blåa tapeter. Efter en stund blev det lättare att andas igen och jag kände hur svettningarna mattades av och trycket över bröstet sakta tynade bort. Det var en skön känsla. Min kropp kändes helt slutkörd, som om jag just hade sprungit ett maraton. Jag hade ingen aning om vad som just hade hänt mig, men det var absolut ingenting jag ville gå igenom igen. När kroppen återhämtat sig lite mer kände jag någon form av lättnadskänsla. Någonting kändes bättre och annorlunda än vad det hade gjort på flera månader. Det var som en maximal urladdning. Den natten kunde jag sova för fösta gången på väldigt länge. 

Både jag och min mamma hade börjat förstå att det inte var någon fysisk sjukdom jag var drabbad av och om jag inte minns fel så var det mamma som berättade för mig om vad hon trodde det kunde vara. Jag läste på Internet om vad det var för någonting och kunde efter bara ett par sidor ge mig min egen diagnos, det jag var drabbad av var panikångest. Visst hade jag hört uttrycket förut, men jag visste inte egentligen vad det var. Jag hade kommit in på en sida med rubriken "Så vet du om du lider av panikångest". I artikeln följde en lista på symptom.
När jag insåg att jag hade känt sexton av sjutton möjliga symptom den kvällen, jag hade klarat mig från stickningar/domningar, så kände jag ingen tvekan. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle bekämpa detta, jag skulle klara mig ur det och bli "normal" igen. Just då hade jag ingen aning om den långa, tunga resa som jag hade framför mig.
Jag bad mamma låna alla böcker hon kunde komma över, gällande ämnet, på biblioteket. Min tanke var att jag skulle lära mig allt om tillståndet för att kunna ta mig förbi problemet. Jag ville veta alla lösningar som fanns.
Den jobbiga resan började redan i inledningen av den första boken. "Vad är orsaken till att du har panikångest? Gå till grunden med vad som tynger dig."

Orsak? Finns det en sådan också! Hur ska jag få reda på vad den är? Ja, det är väl bara att läsa vidare för att få reda på hur jag löser det dilemmat...

Jag följde alla råd och tips som jag kunde hitta och detta startade minst sagt en tankeverksamhet hos mig. Jag började uppmärksamma i vilka situationer det var som jag började må dåligt, vart jag befann mig, vem jag pratade med. Jag började analysera min ångest.
Svaret skulle komma en kall kväll i november. Jag låg i min säng och kollade på någon meningslös komediserie på tv3. Mitt i en av reklampauserna knackade det på dörren in till mitt sovrum. Det var Tommy, min pojkvän som jag hade lämnat i början av hela den här hemska karusellen. Han kom som vanligt in med sin rödsvarta träningsväska hängandes över höger axel.
Vid första anblicken av honom förstod jag att det var han som var boven i detta drama. Det knöt sig i magen på mig och jag kände en stark känsla av avsky.
"Hur är det med dig?", frågade han.
Inte så bra, vad gör du här?"
Hur kan du vara så känslokall att du bara lämnar något som vi har byggt upp under två års tid? Jag älskar ju dig."
"Men jag älskar inte dig", var det enda jag kunde få fram.
"Snälla Jenny, låt mig komma tillbaka. Jag vet att jag inte alltid har varit världens bästa, men jag kan ändra på mig!"
Tårar började rinna ner längst hans kinder och panikkänslan började komma i min kropp. Jag kände att panikångesten började krypa sig allt närmre och jag ville bara vara ensam.
"Gå här ifrån, nu, jag vill inte ha dig här!"
Han sträckte sig fram och försökte krama om mig. Utan att tänka så sköt jag honom genast ifrån mig. 
"Hur kan du göra så här mot mig?", tårarna forsade ner från hans gröna ögon. 
Någonstans inom mig kände jag en svaghet som tyckte synd om honom. Men jag stängde av alla mina känslor och pratade till honom som om jag inte kände honom. Jag motade ut honom ur mitt rum och ut ur lägenheten för att sedan slänga mig på sängen och bryta ihop, igen. Vårt förhållande var en stor orsak till mitt mående, det förstod jag nu. 

Vad är det han har gjort mig som gör att jag mår så här idag? Vi hade kanske inte haft det så jättebra den senaste tiden och bråkat mycket, men det har ju oftast varit mitt eget fel. Det är ju vad vi kommit fram till. Han var ju inte alltid så snäll mot mig, men när han var elak hade jag väl alltid gjort något som gjorde att jag förtjänade det? Det kan inte vara Tommy som är orsaken till mitt mående, det måste vara något annat.

Jag låg som vanligt i min säng och funderade. Om vartannat läste jag lite i en av böckerna som mamma lånat till mig. För allt i världen kunde jag inte förstå hur jag kunnat hamna i den situationen. Jag hade alltid vara en frisk, stark och levnadsglad tjej. Hade nog egentligen aldrig mått psykiskt dåligt tidigare. Visst, det är klart att jag gråtit dagar i sträck för att någon pojkvän gjort slut på högstadiet, men det gick verkligen inte att jämföra med det här. Jag hade en otrolig längtan efter att umgås med människor, ändå blev jag avskräckt och ångestfylld bara av att tänka tanken. Jag hade även en enormt stark längtan efter frisk luft, ändå kunde jag inte förmå mig att gå ut. Jag ville, så innerligt ville jag, men det gick bara inte. Någonting i mig sa ifrån och så fort jag ens övervägde tanken på att göra något, annat än att befinna mig hemma i mitt rum, fick jag ont i magen och blev ångestfylld i hela kroppen. 
Jag skrev väldigt mycket under den här perioden i mitt liv. Jag är en sådan person som bearbetar saker genom att skriva, det är som ett utlopp för alla känslor jag har inom mig. Jag skrev brev, till alla möjliga människor som var en del av mitt liv just då. Jag skrev brev till mig själv där jag liksom gick utanför min egen kropp och försökte se allt med ett annat perspektiv. Jag skrev även brev till Tommy. Meningen med breven jag skrev var aldrig att dom skulle bli postade utan att jag skulle, utan att tänka så mycket, få fram mina känslor som jag gömt inom mig. Jag hade hört på Dr Phil att man genom att göra så och läsa brevet några dagar senare kan inse saker som man inte ens tänkte på själv när man skrev brevet. Dr Phil hade rätt. Genom dessa brev, som var skrynkliga av alla tårar jag fällt under skrivande stund, kunde jag se det som skulle komma att bli avgörande för mitt välmående.
Tommy hade inte behandlat mig bra. Det var han som var orsaken till att vårt förhållande hade trasat sönder hela mig. Desto mer jag tänkte på det, desto argare blev jag. Från början kunde jag se ett par, tre situationer där han inte behandlat mig snällt. Den siffran ökade snart till ett tiotal och övergick, efter inte allt för lång tid, till ett trettiotal. Då hade jag bara räknat med de verkligt obehagliga situationer han satt mig i.

Vi träffades sommaren 2002, närmre bestämt den 11 augusti. Jag var med min kompis Jörgen. Vi hade umgåtts tillsammans hela sommarlovet, jag minns det som en av de roligaste somrarna i mitt liv. Vi skrattade hela dagarna. Vi satt ofta i olika parker och pratade i timmar medan vi analyserade alla människor som gick förbi. Just den här sommaren hade haft väldigt fint väder hela tiden så vi spenderade nästan all tid utomhus. Badade, spelade minigolf, promenerade... 
Just den här dagen hade vi bestämt oss för att åka till stranden för att ha det skönt i solen. Vi la oss på en gräsplätt intill en gemensam vän till mig och Jörgen. Med sig hade vännen en person som varken jag eller Jörgen kände vi den här tidpunkten; Tommy.
Från min sida var det kärlek vid första ögonblicken. Jag kommer ihåg hur fnittrig jag blev så fort han sa någonting och hur jag skrattade det där extra långa skrattet när han drog ett skämt.
Han hade kort mörkbrunt hår som var iordninggjort med hårvax, han var vältränad, solbränd och när han tittade på mig kändes det som att jag svävade.
Efter någon timma splittrades vi allihop och jag och Jörgen gick hem till honom. Han kunde genast se på mig att jag tyckte att Tommy var en potentiell pojkvän. Vi pratade en stund om honom och sedan ordnade vi fram numret till Tommys mobil. Jag funderade länge på vad jag skulle skriva på sms:et jag skulle skicka, men till slut skickade jag iväg några välvalda ord om hur snygg han var och att jag gärna skulle träffa honom igen. 
Det dröjde inte längre än till nästkommande dag innan vi träffades. Jag cyklade hem till honom och vi låg i sängen och pratade hela kvällen. Vartefter vi pratade "råkade" vi på något vis hela tiden komma närmre varandra, millimeter för millimeter. Han använde sig av klassiska raggningsrepliker som han inflikade med under kvällen. "Hade vi träffats förut hade jag kommit ihåg det, jag glömmer aldrig ett vackert ansikte.", "Vill du ha en godis? Inte? Nej den är i alla fall inte lika söt som du.". Vilken 17-årig flicka faller inte för det. Till slut låg vi så nära att jag kunde känna hans andningar mot min mun. Vi kysstes. När vi senare skiljdes åt på kvällen kände jag mig som världens lyckligaste. Redan då visste jag att det inte bara var en engångsföreteelse, vi skulle bli tillsammans. Så rätt jag hade.[/font]
Vårt förhållande började helt underbart. Jag var lycklig som få och svävade ständigt omkring på små rosa moln. Behövde inte äta eller sova, det enda som gav mig energi var han, och det räckte gott och väl. Vi spenderade nästan all vår tid till sängs, kunde ligga och prata hela nätterna. Jag blev bara mer och mer trollbunden av hans härliga personlighet. Han behandlade mig som en prinsessa och jag njöt till hundra procent.
Bara två veckor efter att vi träffats skulle jag börja gymnasiet. Jag såg fram emot att träffa massor av nya människor efter att ha umgåtts med i princip bara samma personer sedan jag började grundskolan. Livet kändes underbart.
När jag idag ser tillbaka på vårt förhållande kan jag se hur hans beteende mot mig, sakta men säkert, förändrades. Det var hela tiden så små steg att det knappt märktes och jag accepterade mer och mer vartefter tiden gick. Det började med så små saker som att han inte ville att jag skulle umgås med mina vänner utan stanna hemma hos honom istället. Om jag ändå skulle vara med mina kompisar kunde han bli ledsen och jag stannade då hemma bara för att jag tyckte synd om honom.
Jag har väldigt svårt att komma ihåg alla småsaker, men det jag vet är att han manipulerade mig till så pass hög grad att jag till slut tappade bort min egen identitet. Efter ett år tillsammans hade jag inga vänner kvar och efter 1½ år styrde han mig helt fullkomligt. 

Utdrag ur min dagbok:
Jag har saknat Tommy så himla mycket hela dagen. Och sen när vi pratade i telefonen blev vi såklart osams... Vet inte riktigt om vad. Det blev jobbig stämning bara. Jag tyckte att han var på det där retsamma humöret som jag blir så irriterad på. Men han tyckte bara att jag gnällde.
Jag blir så ledsen. Han säger alltid saker som gör mig ledsen när vi är osams. Och sen när vi blir sams så säger han att han inte menade det. Tror inte heller att han menar det han säger, men varför säger han det då? När vi skulle lägga på sa jag att jag älskar honom, tänkte att det skulle kännas bättre för oss båda då. Men till svar fick jag: "va bra, hej då!". Jag blir så ledsen..."

Vi hamnade ofta i konflikt när han behandlade mig illa. Men på något vis pratade han alltid omkull mig så att det slutade med att jag bad om ursäkt. Jag vet än idag inte hur det gick till, men han lyckades, varje gång. Jag kan specifikt minnas en gång då det gick till på precis det här sättet. Det var den årliga stadsfesten och vi skulle bege oss ner på stan bland alla människor, karuseller, uppträdanden och stånd. Jag var på ett strålande humör då jag alltid hade haft bra erfarenheter av den kvällen varje år. Det var alltid en sån härlig känsla i stan. Alla var ute och alla var glada. Jag och Tommy var på väg ner på stan och gick längst ån. Vi satte oss på en bänk vid åkanten innan vi skulle ge oss in i folkträngseln. Ett gäng på fem, sex killar i yngre tonåren går förbi oss och kastar en smällare som avfyras precis bredvid mig. Jag blev rädd så jag skrek till av smällen. Killarna skrattade åt min reaktion och gick vidare. 
Vad i helvete gör du?!" var Tommys reaktion på mitt skrik.
Vad menar du?". Jag tittade frågande på honom.
"Ja, varför i helvete skriker du?"
"För att jag blev rädd av smällen". Jag förstod fortfarande inte hans reaktion.
"Du skämmer ju ut mig! Varför ska du göra det?!"
"Skämmer ut dig? Jag kan ju inte hjälpa att jag blev rädd."
"Nej, men för i helvete, du behöver ju inte skrika och skämma ut mig".

Jag hade ingen aning om varför han blev så upprörd. Jag försökte ett flertal gånger att få honom att förstå att jag inte kunde hjälpa min reaktion, men det var förgäves. Innan vi ens hade kommer ner till festligheterna vände han på klacken och gick hemåt igen. Jag hann inte med hans raska takt men hade inte längre någon lust att stanna kvar på stan, så jag gick hem efter honom. 

Det var nog dumt av mig att skrika, annars skulle han ju inte reagera sådär. Jag borde inte ha gjort det helt enkelt. Usch vad dum jag är. Vill ju inte att min älskling ska vara arg på mig.

"Förlåt, Tommy. Förlåt mig."
Jag fortsatte att be om ursäkt och förklara hur dum jag varit i säkert en timme innan han förlät mig. 
Idag är det jag som skäms, över hur jag kunde vika mig när jag innerst inne visste att jag hade rätt. Jag ser idag den händelsen som ett första bevis på att han kunde kontrollera mig. Jag kunde ha lagt mig i diskussionen på grund av att slippa bråk eller för att jag ändå ville försöka få en trevlig kväll. Men så var det inte. Jag la mig för att han fick mig, på riktigt, att tro att han hade rätt i det han sa. Jag vet inte hur han lyckades, men det gjorde han. 

Utdrag ur min dagbok:
Ledsen... Den mysiga och härliga helgen blev inte så mysig och härlig. Bråk, bråk, bråk... Han slängde ur sig att han inte kunde tända på mig för att jag var för oattraktiv. Och de gånger som han väl tänder till är det för att han tänker på andra sexiga tjejer."
Fast att han var så här kunde jag inte lämna honom. Tanken fanns faktiskt inte ens i mitt huvud. Jag hade accepterat att bli behandlad som ingenting. Jag trodde inte att jag var värd ett skit. Ingenting. Jag var ingenting.
Jag levde dag för dag och stängde mer och mer ner mitt känslosystem till dess att jag inte kunde känna någonting längre. Utåt var jag precis som mitt gamla glada jag, men så fort jag var ensam med Tommy blev jag som apatisk.
Andra sommaren tillsammans åkte vi på campingsemester. Vi bodde i tält och det hela började som en otroligt skön semester. Vi hade tur med vädret och kom på en jättemysig camping med mycket aktiviteter. Men den semestern blev inte så lyckad till slut. Han låg på stranden och sola medan jag fick förbereda och laga all mat. När jag ifrågasatte varför inte jag kunde få sola en dag eller att vi kunde laga maten tillsammans resulterade det bara i bråk. Så jag lade ner det ganska fort och tog mig an rollen som semester-husa.
Sådär fortsatte det med bråk efter bråk. I min dagbok kan jag se en tydlig tendens att jag hela tiden försökte ljuga för mig själv för att få vårt förhållande att låta bättre. Jag skrev inte ofta om bråk och sådant, det var på något vis hemligt för alla utomstående. Och förmodligen var det också för att Tommy ständigt läste min dagbok.

Sista halvåret tillsammans minns jag bara som ett rent helvete. Hans beteende började ta helt nya former. Vi sov tillsammans varje natt och varje natt var tillika ett helvete. Det var alltid likadant. Jag sa något som han vände och vred på till han fick det till något som han kunde starta ett bråk om. Vid den här tiden orkade jag inte ens diskutera i bråk utan ignorerade helt hans ord. Att bli kallad vid skällsord var knappast något som berörde mig längre. Ibland trodde jag nog till och med att det var så jag hette
Ofta startade nattens bråk med att han tände lampan medan jag sov och väckte mig för att be mig släcka. När jag inte gjorde det låg han och knuffade på mig till dess att jag inte orkade mer och gav vika. Sedan låg han och försökte snacka omkull mig, jag låtsades oftast sova. Han drog mig i håret och hackade mig mitt i huvudet med två fingrar tills det kändes som att mitt huvud skulle explodera. Inte förrän jag bröt samman och började gråta vände han ryggen åt mig och somnade. Där låg jag, ledsen, och kunde inte sova medan han snarkade gott på andra änden. 
Vissa nätter kunde jag vakna av att han knuffade ner mig från sängen. Han låtsades så klart som att det var något han "råkade" göra i sömnen. Men jag visste mycket väl att han var vaken.
Vid den här tiden hade han full kontroll över mig. Han gick då vidare till nästa steg där han började tala skit om mina vänner, de få som jag hade kvar. Det var en enda vän som jag fortfarande verkligen tyckte om, Eleonor. Vi hade varit vänner sedan högstadiet och spenderat otroligt mycket tid tillsammans. Henne kunde jag fortfarande träffa ibland och umgås. Det var inte acceptabelt av Tommy, därför var det henne han gav sig på. Han sa saker som att hon inte tyckte om mig längre och att hon inte var någon bra vän för då skulle hon göra si och så. Jag trodde honom och började acceptera det han sa. Till slut träffade jag inte henne längre. När han avklarat det var det mina släktingars tur och efter det min familj. Han hann, som tur är, inte avsluta sitt familjeprojekt innan vårt förhållande tog slut.[/font]
[Genom att använda sig av olika hot tvingade han mig att ha sex mot min vilja. Jag hade ingen som helst attraktion kvar av honom under det sista halvåret och jag ville helst inte att ha skulle röra mig över huvud taget. Bara tanken av hans händer på min nakna kropp fick mig att må illa. Även fast det 
Jag kommer ihåg den kväll som resulterade i att jag var tvungen att bli apatisk. Vi var ensamma hemma i mina föräldrars lägenhet, dom var bortresta någonstans. Någonting startade, vad som skulle bli ett av de värsta bråken vi haft. Det var något meningslöst som vanligt, men han blev precis som galen. Jag tyckte att han blev allt för aggressiv och ville inte vara i samma rum som honom. Jag hoppade i skorna och gick ut på en promenad. Ute var det mörkt och kyligt. Jag promenerade omkring i ungefär trettio minuter innan jag kände att jag skulle gå tillbaka och hämta en jacka och se om han hade lugnat sig. Han stod nästan direkt innanför ytterdörren och grep tag i mina armar när jag klev in. Jag såg ilska i hans ögon. Han knuffade in mig på toaletten och gick med in. Jag sa att jag ville gå, men han låste dörren och lät mig inte få en chans att kunna ta mig därifrån. Han stod där och skrek på mig länge innan jag kunde ta mig därifrån. Jag sprang in i mamma och pappas sovrum och låste dörren om mig. Jag satte mig på golvet bakom dörren och jag bara skakade. Tårarna forsade och när jag hörde hur han försökte komma in med en skruvmejsel kröp jag ihop och blev så liten som jag bara kunde. Han ruskade tag i mig och mina tårar hade nu övergått till panik. Jag var rädd.
Jag lyckades slita mig från hans grepp och ta mig ut ur lägenheten. Där stannade jag ett bra tag, jag vågade inte gå in igen. Efter någon timme, mitt i natten, smög jag in i lägenheten igen. Han var lugn nu och försökte förklara det hela med att han blev så arg för att han var orolig för mig när jag gick ut själv mitt i natten. Jag trodde inte på ett ord han sa men accepterade ändå hans förklaring, allt bara för att jag skulle kunna få sova i lugn och ro.
Efter den dagen stängdes mina känslor av totalt.
Ett av de sista bråken vi hade var hemma hos hans föräldrar. Även då var vi ensamma i huset och jag tror bråket startade över att jag inte ville byta skiva i cd-spelaren. Han blev helt tokig och bestämde dig för att såra mig så mycket som möjligt. Han tog ner sin almanacka från väggen. Jag hade själv tillverkat den i skolan som ett projekt. Alla foton var barndomsbilder på mig själv som jag var väldigt rädd om. Han gick fram till cd-spelaren och satte på Gyllene Tiders låt "Det är över nu" på repeat och höjde volymen till max. Han tog med sig almanackan och ställde sig framför mig där jag satt på sängen. Sida för sida, månad för månad rev han alla bilder mitt itu. Jag kunde se hur han njöt när han såg smärtan i mitt ansikte. När hela almanackan var sönderriven knugglade han ihop allting och slängde ner det i papperskorgen. Därefter började han riva foton av oss och brev som jag skrivit till honom i början av vårt förhållande. När han inte längre hade något att riva sönder stod han bara och stirrade på mig, musiken spelades fortfarande i bakgrunden. Jag sprang ut ur rummet och upp i trappen för att ta mig ut ur huset, men han hann ikapp mig och slet med mig in i hans rum igen. Jag kommer ihåg hur hårt han slet tag i min arm, jag riktigt kände hur blåmärkena bildade under hans fingrar. Han knuffade ner mig på sängen och började skrika åt mig. Efter en liten stund knäppte han upp sina byxor, tog tag i sin penis och gick emot mig.

"Sug då din jävla hora, sug!"
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Han knäppte byxorna igen och höjde armen mot mig. Jag var säker på att jag skulle bli sönderslagen. Han viftade till med armen som att jag skulle få ett slag, men hejdade sig sista sekund och bara glodde på mig. 
På något sätt lyckades jag ta mig ut ur huset och springa till busshållsplatsen. 


Jag pustade ut när jag såg att han inte följt efter mig.


Där slutade mitt skrivande. Jag gick aldrig tillbaka till honom igen. Det tog ett bra tag innan han lämnade mig i fred och detta skedde inte förrän mina föräldrar hotat honom med polisen.