måndag 2 januari 2012

Egenskriven dikt:


Panikångest

Allt förändras på en sekund,
under fötterna försvinner all form av grund.
Rädd för att leva, rädd för att dö
Svetten rinner, jag blir blöt som en sjö.
Panik i blicken, ett hjärta som rusar,
ögonen svartnar och öronen brusar.
Benen vill inte längre bära,
ingenting  får komma mig nära.
I stundens hetta finns inga hopp,
jag är instängd och vill fly från min kropp.
Jag kvävs, jag svimmar, jag dör!
Varför är det ingen som ser det jag gör?
Jag försöker att andas lugnt,
men trycker över bröstet är så tungt.
När kraften är slut och botten är nådd,
när kroppen är som slagen och flådd.
Då minskar min rädsla och pannan torkar,
mer och mer jag faktiskt orkar.
Paniken försvinner och blicken blir klar,
jag andas igen och inget finns kvar.


2 kommentarer:

  1. Jenny, du har verkligen fångat känslan av attackerna!
    Anna

    SvaraRadera
  2. Tack Anna, jag är ganska nöjd med den själv också!

    SvaraRadera